Johanna Nilsson

Tittade lite på "Stjärnor på Slottet" igår.
Det var Björn Ranelids "dag".
Han gick till motangrepp mot personer som gjort honom illa tidigare.
Jag kunde bara sitta i soffan och tänka att det var på tiden att han nu fick säga sitt.
Han har baktalats så mycket. Det har gått konstiga rykten om honom.
Ja, han är en spektakulär person på många sätt.
Ja, ibland kan hans ord vara provocerande.
Han är inte lagom.
Och i detta land ska man ju vara lagom.
Jag hyllar inte lagom. Inte jämt och ständigt iallafall. Det behövs friska fläktar som står för att de kan någonting och som inte tar skit från andra.

Jag lärde känna Björn när jag var kring nitton-tjugo. Jag drömde själv om att bli författare. Eller: jag visste att jag VAR författare, kruxet var bara att jag inte blivit publicerrada än. Dock var jag övertygad om att jag en vacker dag (SNART) skulle bli publicerad. Det fanns liksom ingen annan väg att gå i livet. Jag visste att det skulle gå, vad alla andra än sa, hur många varningar jag än fick av de som väl ville skydda mig från den osäkra konstnärstillvaron. 

Han var i Borlänge på ett författarbesök som min pappa anordnat i kyrkan. 
Han tog sig tid att prata med mig en stund efter föredraget. Eller om det nu var före. Jag minns inte. 
Jag minns bara att jag var så oerhört fascinerad av hans språk (även om jag ärligt talat inte begrep alla metaforer) och hans sätt att framföra dem muntligt. 
En estradör av rang, det är han minsann. 
Han var så vänlig mot mig. Så oerhört generös. Sa att jag gärna fick skicka manus till honom om jag ville. Så skulle han försöka hjälpa mig. 
Jodå. Jag skickade manus till honom och sedan ringde han upp och sa att det var rasande begåvat, men han tyckte att mina berättelser behövde verklighetsförankring.
Skriv om livet här och nu, sa han.
Lägg in det existensiella i det vardagliga.
Ja, ungefär så föll väl orden.
Jag bär dem fortfarande med mig. Bär fortfarande med mig hans generositet som en förebild.
Därför är jag alltid noga med att svara på mail och brev jag får från läsare. Sådana som också vill bli författare.
Jag minns hur det var när jag själv drömde - även om det ärligt talat är lätt att glömma ibland (jodå, ibland sitter jag här på min kammare och suckar och tycker att det är då för JOBBIGT att vara författare, ensamt och osäkert och... jaja, jag har fått 12 böcker publicerade, men... det är ju liksom vardag... ja just det, jag drömde ju om det här...)

En tid efter att jag debuterat som författare, fick jag komma hem till Björn i hans våning i Stockholm. En oerhört vacker våning måste jag säga.
Jag fick se det läderinbundna exemplaret av hans Augustprisbelönade bok "Synden".
Jag fick se alla upplagor av hans egna böcker i de otaliga bokhyllorna.
Åh, tänk att bli översatt till ett annat språk! tänkte jag.

Jag var där för att göra en intervju för en tidning. Jag frilansade ju lite under studietiden som journalist (inte mitt gebit, men jag klarade mig hyfsat).

Jag minns att han redan då var så ledsen över saker som människor sa om honom. En del som kritiserade honom för hur han pratade. Men han har ju det där ljudet i sitt huvud. Som en sågklinga, sa han. Han måste överrösta ljudet. Somliga kanske tycker då att han är gapig. Jag vet inte. Och så berättade han om hur han häcklats för sitt utseende.
Jag tittade på honom och såg en stilig man.
Som sköter om sin kropp.
Vad är det för fel med att vara stilig och sköta om sin kropp?

Jag hejar på Björn. Han är en god människa. Jag säger inte att han är perfekt, det är ingen. Men jag säger att han har ett gott hjärta. Och han har verkligen ett helt eget språk.

Skört som ett äggskal, detta liv.
Lökskal.
Skare.
Vi åkte bil från Göteborg igår. Det var halt, men jag förstod inte alls hur halt, förrän vi snurrade runt på vägen, över på andra sidan, runt, runt...
Vi överlevde. Men hade det kommit en bil från andra hållet just då så vete katten.
Jag satt och bad till Gud sedan under resten av resan hem, som var så våldsamt obehaglig men ändå overklig.
Förstod inte riktigt vad som hänt.
Chocken så kraftig att jag fortfarande inte förstått.

Jag är iallafall bra på att säga till dem jag älskar just att jag älskar dem och att de betyder oerhört mycket för mig.
Livet är så skört. Man ska inte snåla på kärleksorden. En sekund senare, kan det vara försent.

Nu ska jag skriva, försvinna in i mina fantasivärldar, ruska av mig det obehagliga från gårdagen...
Sedan tända ljus och tacka Gud.

Sköt om er och lämna bilen hemma om ni kan!

Mina små styvungar bakar chokladkaka nere i köket och paddlar runt på golvet i en kartong som jag förut haft böcker i.
Julgranen är grann och huset välstädat (med undantag för röran under sängen i styvdotterns rum, hon städar genom att knöla in allt där och sedan ler hon brett och försöker övertyga mig om att hon verkligen är jätteordenlig).
Maken lagar mat för glatta livet och sjunger falskt till den grekiska smörmusik han alltid lyssnar på när han intar köket.
Julklapparna är inhandlade och faktiskt personliga och inte bara ett resultat av kommersiell hysteri.
Och jag sitter här framför datorn och är så harmonisk att jag måste nypa mig i armen för att tro att det är sant.

Ibland kan jag få ångest för att jag inte har ångest.
Kan någon förstå?
Jag är så van vid mörkret att ljuset ter mig skrämmande ibland, fast jag så länge längtat just efter ljuset, kämpat för att nå dit.
Det mörka, en trygghet, visserligen destruktiv, men likväl en trygghet.
Det ledsna som en identitet.

Så nu måste jag kämpa för att inte bli rädd för att jag faktiskt mår bra. För att harmoni råder i detta hus och i mitt inre.

Jisses - är man inte konstig?!

Jag ser fram emot julafton. Ser fram emot att bara vara tillsammans med de jag älskar. Vet att jag antagligen kommer att behöva dra mig undan lite då och då. Utan en dos ensamhet med jämna mellanrum så känns det som om någonting håller på att brista inom mig. Hjärtat? Hjärnan? Jag har alltid varit sådan, så länge jag kan minnas, men förut har jag inte accepterat det utan försökt kämpa emot, vilket resulterat i mentala magplask.

Nu står jag upp för mig själv.
Alla kanske inte kan förstå, men huvudsaken är att jag själv förstår och är min egen bästa vän. Håller mig själv i handen. Viskar: Jag är okej.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag Er alla! 



PS. Här min make och mina fina styvbarn under en skidresa till Romme. För min älskling var det första gången han åkte slalom. Han plogade sig nerför barnbacken medan ungarna körde i svarta backen, helt orädda. Själv var jag inte med. Jag förfrös fötterna som 14-åring i just en slalombacke och sedan dess är mina tår allergiska mot dylika äventyr. DS.

En diffus värk lite här och var i kroppen har hemsökt mig ett tag. I morse var det så eländigt att jag var tvungen att ställa in en resa. Ni vet, det känns som om man håller på att bli vrålsjuk. Ändå håller kroppen emot. Vill inte släppa loss vada som än ska släppas loss. Och då blir det liksom ännu värre. Man är diffust vrakig. Kan inte sätta finger på vad det är. Utmattning? Den där hemska influensan? Något med bihålorna? Eller bara ett immunförsvar som strejkar.

Är dessutom allmänt schizo också. Vad gäller alla ORD, alla ROMANER. Pratade igår om Afrika-romanen i Karlstad (var nära att ställa in också det, men var inte lika vrakig då). Var också igår på ett marknadsmöte om en kommande roman. Har ett manus i byrålådan som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med (är osams med det, samtidigt som det finns saker jag gillar). Har en ny roman som jag börjat ägna allt fler av dygnets timmar år (även om skrivandet än så länge är i sin linda). Och i skallen finns också en annan roman som vill bli skriven. Och idag skulle jag pratat om SOS-boken i Göteborg. Men kroppen skrek SOS och nu är jag hemma, med tekoppen, värktabletterna och en föraning om att imorgon kommer jag att krypa runt på golvet här hemma och vara halvdöd. Dock kanske ett dygns sömn eller så råder bot på det. Hoppas...

Som författare är man alltid i otakt känns det som. Är ute och pratar om böcker man skrivit för länge sedan, samtidigt som nya romaner virvlar runt i skallen och man skriver på ytterligare något annat. Ännu knepigare blir det när någon läst någon av ens första böcker och är så oerhört uppfyllda av dem att de vill ställa en massa frågor osv. Samtidigt som jag nästan känner mig som en annan person än när jag skrev de böckerna. Jag har ett annat sätt att skriva - ja, inte helt förstås, men på många sätt - och även om jag är stolt över alla mina böcker, så är det ibland väldigt svårt att engagera sig i det som läsarna är så oerhört engagerade i. Men... det tillhör yrket. Dock blir det kanske annorlunda med tiden, nu när böcker kan läsas på nätet och publiceras i princip i samma ögonblick som de skrivs. Vilket förstås är på gott och på ont. Det är oftast nödvändigt att "vila" lite från det man skrivit, innan man publicerar det. Man behöver en distans - iallafall behöver jag det - för att helt och fullt faktiskt VETA vad jag skrivit om, vad jag vill förmedla. Jag måste hinna reflektera över min egen "bebis" innan jag lämnar ut den till andra, att tycka och tänka om.

...lite tankar från en diffust vrakig & schitzo hjärna... Hoppas ni där ute håller er friska och krya!

Jag ska bara klara av det först. Och det, och det. Punktlistorna ska bockas av. Det och det ska skrivas färdigt. Sedan kan jag börja utforska det som är Livet.