Allmänt diffust vrakig & schitzo
En diffus värk lite här och var i kroppen har hemsökt mig ett tag. I morse var det så eländigt att jag var tvungen att ställa in en resa. Ni vet, det känns som om man håller på att bli vrålsjuk. Ändå håller kroppen emot. Vill inte släppa loss vada som än ska släppas loss. Och då blir det liksom ännu värre. Man är diffust vrakig. Kan inte sätta finger på vad det är. Utmattning? Den där hemska influensan? Något med bihålorna? Eller bara ett immunförsvar som strejkar.
Är dessutom allmänt schizo också. Vad gäller alla ORD, alla ROMANER. Pratade igår om Afrika-romanen i Karlstad (var nära att ställa in också det, men var inte lika vrakig då). Var också igår på ett marknadsmöte om en kommande roman. Har ett manus i byrålådan som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med (är osams med det, samtidigt som det finns saker jag gillar). Har en ny roman som jag börjat ägna allt fler av dygnets timmar år (även om skrivandet än så länge är i sin linda). Och i skallen finns också en annan roman som vill bli skriven. Och idag skulle jag pratat om SOS-boken i Göteborg. Men kroppen skrek SOS och nu är jag hemma, med tekoppen, värktabletterna och en föraning om att imorgon kommer jag att krypa runt på golvet här hemma och vara halvdöd. Dock kanske ett dygns sömn eller så råder bot på det. Hoppas...
Som författare är man alltid i otakt känns det som. Är ute och pratar om böcker man skrivit för länge sedan, samtidigt som nya romaner virvlar runt i skallen och man skriver på ytterligare något annat. Ännu knepigare blir det när någon läst någon av ens första böcker och är så oerhört uppfyllda av dem att de vill ställa en massa frågor osv. Samtidigt som jag nästan känner mig som en annan person än när jag skrev de böckerna. Jag har ett annat sätt att skriva - ja, inte helt förstås, men på många sätt - och även om jag är stolt över alla mina böcker, så är det ibland väldigt svårt att engagera sig i det som läsarna är så oerhört engagerade i. Men... det tillhör yrket. Dock blir det kanske annorlunda med tiden, nu när böcker kan läsas på nätet och publiceras i princip i samma ögonblick som de skrivs. Vilket förstås är på gott och på ont. Det är oftast nödvändigt att "vila" lite från det man skrivit, innan man publicerar det. Man behöver en distans - iallafall behöver jag det - för att helt och fullt faktiskt VETA vad jag skrivit om, vad jag vill förmedla. Jag måste hinna reflektera över min egen "bebis" innan jag lämnar ut den till andra, att tycka och tänka om.
...lite tankar från en diffust vrakig & schitzo hjärna... Hoppas ni där ute håller er friska och krya!
Virrvarr
En våg av trötthet drar genom mig.
Tyngden i huvudet. En rastlöshet också, som jag inte vet vad jag ska göra av.
Vill skriva.
Har ingen ork.
Vill börja på någon av de otaliga romaner jag har i huvudet, i anteckningsböckerna...
Och hösten där ute, så växlande - ibland mörk, hotfull, ibland så färgstark, vacker och leende... Lika ombytlig som jag själv.
En gnagande oro inombords. Men jag vet inte varför.
Gnager alltid, någonstans, någonstans... Om jag kunde få gå på studiebesök i min egen hjärna, om jag kunde få veta lite mer, än det jag bara anar...
Ändå den där känslan, som återkommer: att livet inte pågår nu, egentligen, men snart så, snart börjar det, snart...
Tyngden i huvudet. En rastlöshet också, som jag inte vet vad jag ska göra av.
Vill skriva.
Har ingen ork.
Vill börja på någon av de otaliga romaner jag har i huvudet, i anteckningsböckerna...
Och hösten där ute, så växlande - ibland mörk, hotfull, ibland så färgstark, vacker och leende... Lika ombytlig som jag själv.
En gnagande oro inombords. Men jag vet inte varför.
Gnager alltid, någonstans, någonstans... Om jag kunde få gå på studiebesök i min egen hjärna, om jag kunde få veta lite mer, än det jag bara anar...
Ändå den där känslan, som återkommer: att livet inte pågår nu, egentligen, men snart så, snart börjar det, snart...
Jag ska bara klara av det först. Och det, och det. Punktlistorna ska bockas av. Det och det ska skrivas färdigt. Sedan kan jag börja utforska det som är Livet.
Rättvisa
Äntligen kan man och man och kvinna och kvinna gifta sig i kyrkan, med Guds välsignelse.
Det var på tiden, att rättvisa skipas.
Guds kärlek är gränslös.
Varför har då vi människor tagit oss rätten att sätta gränser mellan rätt kärlek och fel?
Guds kärlek är inte dömande.
Så länge människor inte skadar någon annan (jag tänker på övergrepp, av olika slag, dessa kan aldrig rättfärdigas), så finns det, enligt mig, ingen kärlek som är fel.
Kärlek är ju fint.
Varför ska vi förbjuda?
Kärlek ger mänskligheten den näring den behöver, för att orka med allt som bultar av värk och hat.
Varför förbjuda? Så dumt att förbjuda. Så dumt med alla dessa burar vi skapar oss själva.
Men visst. Jag har respekt för de präster och pastorer som inte alls håller med. Som tolkar Guds ord på ett annat sätt.
Jag respekterar dem.
Men då måste de också, tycker jag, respektera andra, som tycker annorlunda.
Gräla kan man. Gräla är ofta bra. Bara respekt finns för den andra parten.
Jag tycker att rättvisa har skipats. Men det är min åsikt.
Jag gläds med alla som nu får gå uppför kyrkogången, hand i hand, så lyckliga och förväntansfulla, inför att få vigas i Guds namn.
Det var på tiden, att rättvisa skipas.
Guds kärlek är gränslös.
Varför har då vi människor tagit oss rätten att sätta gränser mellan rätt kärlek och fel?
Guds kärlek är inte dömande.
Så länge människor inte skadar någon annan (jag tänker på övergrepp, av olika slag, dessa kan aldrig rättfärdigas), så finns det, enligt mig, ingen kärlek som är fel.
Kärlek är ju fint.
Varför ska vi förbjuda?
Kärlek ger mänskligheten den näring den behöver, för att orka med allt som bultar av värk och hat.
Varför förbjuda? Så dumt att förbjuda. Så dumt med alla dessa burar vi skapar oss själva.
Men visst. Jag har respekt för de präster och pastorer som inte alls håller med. Som tolkar Guds ord på ett annat sätt.
Jag respekterar dem.
Men då måste de också, tycker jag, respektera andra, som tycker annorlunda.
Gräla kan man. Gräla är ofta bra. Bara respekt finns för den andra parten.
Jag tycker att rättvisa har skipats. Men det är min åsikt.
Jag gläds med alla som nu får gå uppför kyrkogången, hand i hand, så lyckliga och förväntansfulla, inför att få vigas i Guds namn.
Nickar till...
...framför datorn lite då och då. Sitter med den feta luntan och stryker, stryker, stryker. Så många onödiga ord - varifrån kom de? Så mycket förklarande av känslor - som är jag rädd att läsaren inte ska begripa själv. Nej, det går inte! Gestaltning ska det vara. Inga övertydligheter. Inget långrandigt förklarande av "därför känner huvudpersonen såhär".
Måste våga förlita mig på de rena, enkla meningarna. Känslor uttryckta i handling. Inte enbart handling, förstås, men lite mer så iallafall. Jag avskyr själv när andra författare behandlar mig som en liten unge som inte kan tolka saker på egen hand, utan ständigt behöver ett facit.
Trött, trött, trött. Mosad hjärna, känns det som. Måste göra ingenting snart. Vad som nu menas med ingenting. Men typ, dagdriveri. Lättja. Dock brukar jag tröttna på det rätt snart. En dag, kanske två, sedan är jag så rastlös att jag vill krossa allt krossbart här hemma. Och så måste jag börja på något nytt, för att tämja rastlösheten, oron, ångesten... Börjar skriva igen, fast jag inte är redo att skriva. Och så blir hjärnan överbelastad och så bryter jag ihop en liten stund, och så fortsätter det på detta sätt... Vad göra - när man inte ens kan ta semester utan att bli rastlös? Jag begriper inte hur andra står ut, där de ligger på en playa, eller sitter och mediterar, eller bara är liksom. Bara är.
Hur ska en så rastlös människa som jag bara kunna "vara"?
Nu, pappersbuntarna... Är så trött på dem. Vill skriva något nytt ju. Hela tiden något nytt. Kan aldrig luta mig bakåt och vara nöjd med det jag gjort. Inte ens samma dag som jag skrivit klart något.
Jag tror att jag lider av någon slags överkänslighet mot livet. Och överkänslighet mot stillhet. Samtidigt som jag söker just stillhet. Men jag antar att jag får finna stillheten i något som rör sig, som är på väg, utan att för den skull dränera mig på all kraft...
Dock: snart iväg till gymmet för ett "shape"-pass. Brukar känna mig mosad, fysiskt, efteråt. Och lite lugnare i skallen.
Måste våga förlita mig på de rena, enkla meningarna. Känslor uttryckta i handling. Inte enbart handling, förstås, men lite mer så iallafall. Jag avskyr själv när andra författare behandlar mig som en liten unge som inte kan tolka saker på egen hand, utan ständigt behöver ett facit.
Trött, trött, trött. Mosad hjärna, känns det som. Måste göra ingenting snart. Vad som nu menas med ingenting. Men typ, dagdriveri. Lättja. Dock brukar jag tröttna på det rätt snart. En dag, kanske två, sedan är jag så rastlös att jag vill krossa allt krossbart här hemma. Och så måste jag börja på något nytt, för att tämja rastlösheten, oron, ångesten... Börjar skriva igen, fast jag inte är redo att skriva. Och så blir hjärnan överbelastad och så bryter jag ihop en liten stund, och så fortsätter det på detta sätt... Vad göra - när man inte ens kan ta semester utan att bli rastlös? Jag begriper inte hur andra står ut, där de ligger på en playa, eller sitter och mediterar, eller bara är liksom. Bara är.
Hur ska en så rastlös människa som jag bara kunna "vara"?
Nu, pappersbuntarna... Är så trött på dem. Vill skriva något nytt ju. Hela tiden något nytt. Kan aldrig luta mig bakåt och vara nöjd med det jag gjort. Inte ens samma dag som jag skrivit klart något.
Jag tror att jag lider av någon slags överkänslighet mot livet. Och överkänslighet mot stillhet. Samtidigt som jag söker just stillhet. Men jag antar att jag får finna stillheten i något som rör sig, som är på väg, utan att för den skull dränera mig på all kraft...
Dock: snart iväg till gymmet för ett "shape"-pass. Brukar känna mig mosad, fysiskt, efteråt. Och lite lugnare i skallen.
Tips
Om två skrivartävlingar, för er som är intresserade:
http://www.skola.umea.se/satsningen/umeanovellpris2014.4.5b0fc44e112e702ab89800010630.html
http://www.ll-forlaget.se/?page=813
Lycka till!
http://www.skola.umea.se/satsningen/umeanovellpris2014.4.5b0fc44e112e702ab89800010630.html
http://www.ll-forlaget.se/?page=813
Lycka till!
Vad gör (vill) ni?
Ledsen för de glapp som uppstår här på bloggen. Försöker avsluta romanen. Tar sådan TID att jag blir tokig.
Men kan inte ni skriva lite här om vad ni pysslar med för eventuella skrivprojekt? Och vad ni skulle vilja att jag skrev om, i kommande romaner? Bara roligt för mig att höra - dock är det inte säkert att jag lyder!
Nu: kaffestund framför datorn. Sedan promenad i solen. Sedan ner till stan och första mötet med författarförbundets styrelse, där jag blivit invald. Jag har ingen direkt erfarenhet av styrelsearbete, men det ska bli roligt att prova på.
KRAM! (Åh, jag älskar höstkylan!!! Regnet som vräkte ner mot mitt tak igår... Älskar det, älskar det... Minns barndomens läsar-dagar, i sängen i mitt rum, medan regnet vräkte ner... LYCKA!)
Gud måste finnas
Under begravningen, av mormor.
Medan psalmerna steg upp mot taket, och alla grät, grät, grät.
Då tyckte jag mig se henne, där uppe bland lamporna. Hon skuttade omkring - fri från all smärta, alla krämpor -, iklädd ett vitt lucianattlinne (de klädde henne så, när hon hade somnat in, hon hade sagt till morfar, att hon ville ha det så) och ett par av de där gula hemstickade tofflorna, som hon gjort otaliga av. Det vita håret flög som dun runt hennes ansikte.
Hon levde ju.
Levde ju.
Gud måste finnas. Gud måste finnas. Gud måste finnas.
Och för morfar ber jag, som är ensam nu, att han ska orka leva vidare, njuta av de år han har kvar.
Och för mamma, min lilla mamma, som förlorat sin mamma.
Älskade ni. Älskade ni. Älskade ni.
Medan psalmerna steg upp mot taket, och alla grät, grät, grät.
Då tyckte jag mig se henne, där uppe bland lamporna. Hon skuttade omkring - fri från all smärta, alla krämpor -, iklädd ett vitt lucianattlinne (de klädde henne så, när hon hade somnat in, hon hade sagt till morfar, att hon ville ha det så) och ett par av de där gula hemstickade tofflorna, som hon gjort otaliga av. Det vita håret flög som dun runt hennes ansikte.
Hon levde ju.
Levde ju.
Gud måste finnas. Gud måste finnas. Gud måste finnas.
Och för morfar ber jag, som är ensam nu, att han ska orka leva vidare, njuta av de år han har kvar.
Och för mamma, min lilla mamma, som förlorat sin mamma.
Älskade ni. Älskade ni. Älskade ni.
Närmar mig slutet
Slutet på romanen. Med den hemliga titeln.
Är... skitskraj & jätteglad & utmattad (nosar på utbrändheten, den där gamla trista följeslagaren... men, jag ska klara mig denna gång, ska, ska, ska...).
En vecka kvar kanske, eventuellt två... Sedan väntar lång härlig redigering. Visst, själva skrivarprocessen är till stor del underbar, men så utmattande, så tröttande... Att kunna sitta på ett kafé några timmar, med den färdiga manusbunten, är ren och skär njutning, iallafall i början, innan man börjat tröttna, innan redigeringsvändorna blivit alldeles för många... Men, i början, en njutning... Att sitta där och pilla i texten, förvånas över alla ord man fått ur sig, skratta ibland, gråta ibland, tycka att man är ruskigt begåvad, tycka tvärtom (smörja, smörja! herregud, hur tänkte jag? och så ett fett streck över hela stycket), gå och ta en påtår, blicka ut genom ett fönster, kanske, hinna fika med vänner, eller maken, hinna skriva annat, hinna med hemmet lite mer, hinna med mig själv, hinna läsa andras verk, hinna skriva lite dagbok (privata, inte det som är här på bloggen)...
Ja, och sen ska manus iväg till förläggare och agent för bedömning. Vånda igen. Ångestnätter. Ångest när telefonen ringer och förläggaren rapporterar om sina intryck. Bedömningen. Ja? Nej? Nja?
Men just nu kan jag inte tänka på vare sig min förläggare eller agent. Måste bara skriva klart, måste, måste, sen får det gå som det vill, och jag tror att det går bra denna gång, för berättelsen är så mycket JAG och om jag då har misslyckats med att göra det trovärdigt, ja, då är det illa...
Annars: idag är det 4 år sedan jag och Stelios träffades. Var? På en nattklubb, av alla ställen. Otippat för att vara jag. Enda gången på evigheter som jag gick ut, mycket motsträvigt, medsläpad av en kompis. Och så stod han där, i vimlet, och sedan gick det som det gick...
Är... skitskraj & jätteglad & utmattad (nosar på utbrändheten, den där gamla trista följeslagaren... men, jag ska klara mig denna gång, ska, ska, ska...).
En vecka kvar kanske, eventuellt två... Sedan väntar lång härlig redigering. Visst, själva skrivarprocessen är till stor del underbar, men så utmattande, så tröttande... Att kunna sitta på ett kafé några timmar, med den färdiga manusbunten, är ren och skär njutning, iallafall i början, innan man börjat tröttna, innan redigeringsvändorna blivit alldeles för många... Men, i början, en njutning... Att sitta där och pilla i texten, förvånas över alla ord man fått ur sig, skratta ibland, gråta ibland, tycka att man är ruskigt begåvad, tycka tvärtom (smörja, smörja! herregud, hur tänkte jag? och så ett fett streck över hela stycket), gå och ta en påtår, blicka ut genom ett fönster, kanske, hinna fika med vänner, eller maken, hinna skriva annat, hinna med hemmet lite mer, hinna med mig själv, hinna läsa andras verk, hinna skriva lite dagbok (privata, inte det som är här på bloggen)...
Ja, och sen ska manus iväg till förläggare och agent för bedömning. Vånda igen. Ångestnätter. Ångest när telefonen ringer och förläggaren rapporterar om sina intryck. Bedömningen. Ja? Nej? Nja?
Men just nu kan jag inte tänka på vare sig min förläggare eller agent. Måste bara skriva klart, måste, måste, sen får det gå som det vill, och jag tror att det går bra denna gång, för berättelsen är så mycket JAG och om jag då har misslyckats med att göra det trovärdigt, ja, då är det illa...
Annars: idag är det 4 år sedan jag och Stelios träffades. Var? På en nattklubb, av alla ställen. Otippat för att vara jag. Enda gången på evigheter som jag gick ut, mycket motsträvigt, medsläpad av en kompis. Och så stod han där, i vimlet, och sedan gick det som det gick...
Sorg
Sorgen - kommer attackvis, som oväder, stormar, skyfall... Är svullen runt ögonen idag efter nattens gråt efter mormor. Jag minns hennes ögon, hennes kinder, hår, händer, ja, särskilt hennes händer, så svala, så lena, så snälla.
Emellanåt känner jag mig lugn, och livet går vidare, vardagens bestyr och bekymmer... Jag skäms nästan ibland, för att jag inte gråter mer, sörjer dygnet runt. Men det var ju väntat, att hon skulle gå bort. Gradvis, under många år, har hon blivit allt svagare. Kunde plötsligt inte gå. Orkade sedan knappt sitta upp. Började sova alltmer, bli alltmer vimsig, försvann tillbaka in i barndomsminnen, vackra, tack och lov vackra... En tröst för mig, att hon mot slutet vandrade runt i barndomens rike, med sin mamma, sin pappa, sina syskon, där i det ljuvliga Lida, som hon alltid beskrev som ett paradis på jorden.
Och på detta sätt fortskrider livet, och dagarna. Ofta är det som om ingenting särskilt alls har hänt, jag tänker på mormor och konstaterar bara att hon är borta, vilket då känns overkligt, som en faktauppgift i en uppslagsbok, det väcker inga känslor hos mig, bara förvåning.
Men så kommer ovädret igen, skyfall efter skyfall, och jag gråter så att det gör ont i ansiktet på mig, i strupen, i bröstet, gråter så att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag att gråta, fast jag inte orkar, fortsätter och fortsätter, hopkurad till ett hoptryckt S, en liten liten människa i min makes famn, och sedan kommer sömnen, som en befrielse, och nu är det nästa dag, och om en vecka är det begravning, och då ska jag hålla ett tal till mormor, det vackraste talet ska jag hålla till mormor...
Emellanåt känner jag mig lugn, och livet går vidare, vardagens bestyr och bekymmer... Jag skäms nästan ibland, för att jag inte gråter mer, sörjer dygnet runt. Men det var ju väntat, att hon skulle gå bort. Gradvis, under många år, har hon blivit allt svagare. Kunde plötsligt inte gå. Orkade sedan knappt sitta upp. Började sova alltmer, bli alltmer vimsig, försvann tillbaka in i barndomsminnen, vackra, tack och lov vackra... En tröst för mig, att hon mot slutet vandrade runt i barndomens rike, med sin mamma, sin pappa, sina syskon, där i det ljuvliga Lida, som hon alltid beskrev som ett paradis på jorden.
Och på detta sätt fortskrider livet, och dagarna. Ofta är det som om ingenting särskilt alls har hänt, jag tänker på mormor och konstaterar bara att hon är borta, vilket då känns overkligt, som en faktauppgift i en uppslagsbok, det väcker inga känslor hos mig, bara förvåning.
Men så kommer ovädret igen, skyfall efter skyfall, och jag gråter så att det gör ont i ansiktet på mig, i strupen, i bröstet, gråter så att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag att gråta, fast jag inte orkar, fortsätter och fortsätter, hopkurad till ett hoptryckt S, en liten liten människa i min makes famn, och sedan kommer sömnen, som en befrielse, och nu är det nästa dag, och om en vecka är det begravning, och då ska jag hålla ett tal till mormor, det vackraste talet ska jag hålla till mormor...
Fjärilar
Fjärilar i mitt huvud.
Mörkblåskiftande, ibland svarta, bläckdrypande, träskdrypande...
Snälla, håll er lugna idag, jag behöver skriva, skriva min roman!
Snälla doktorn, ta bort fjärilarna!
Men doktorn: kommer kreativiteten att försvinna med fjärilarna? Är fjärilarna ett nödvändigt måste för skapandets kraft?
Pest eller kolera.
Finns inget mellanting i mitt liv, någonsin?
Allt eller inget. Himmel eller helvete. Tvära kast, hit och dit, upp och ner.
Men... hyfsat lugnt just nu, denna morgonstund.
Långpromenad i skogen kanske? Maken har ledig dag och jobbar först ikväll (restaurangbransch-folk, nattmänniskor... men det gör mig inte så mycket, det går faktiskt riktigt bra, särskilt som jag allt oftare sitter uppe själv om nätterna och skriver) så han kanske vill följa med. Just nu sover han, efter sen hemkomst.
Jag köpte en orkidé till honom igår.
För att han är så fin.
Små saker, små kärleksbevis, betyder mer än storslagna gester som kostar mycket pengar.
Jag är ingen kvinna han behöver förse med dyra bling-bling-smycken.
Jag shoppar inte loss i dyra märkesbutiker.
Jag går på H&M och håller mig till min guldkedja med farfarsringen i. Och vigselringen på fingret.
Vad nu det har med fjärilarna att göra.
Varför jag nu alltid måste skriva konsekvent, logiskt, sammanhängande.
En blogg är ju lite av ett frihets-rum. Inga krav. Eller?
Kanske ställer jag många gånger krav på mig själv - också här - att vara väldigt originell varje gång jag skriver något. Att hela tiden tänka "jaha, vad vill de att jag ska skriva nu då? Äsch, inte kan jag väl upprepa mig igen!"
Men jag ska försöka att inte vara Duktig Flicka här.
Detta är ett forum för mina tankar bara, rakt upp och ner.
Tankar, känslor... Så mycket känslor inom mig. Alltför mycket hyperkänslighet.
Eller kanske: lagom med känslog, lagom med tankar, lagom med hyperkänslighet - för att kunna vara författare.
Måste man vara ovanligt (ibland sjukt jobbigt) känslig för att kunna vara författare, eller någon annan slags konstnär?
Hur mår ni förresten? Har ni också fjärilar i skallen med jämna mellanrum?
Mörkblåskiftande, ibland svarta, bläckdrypande, träskdrypande...
Snälla, håll er lugna idag, jag behöver skriva, skriva min roman!
Snälla doktorn, ta bort fjärilarna!
Men doktorn: kommer kreativiteten att försvinna med fjärilarna? Är fjärilarna ett nödvändigt måste för skapandets kraft?
Pest eller kolera.
Finns inget mellanting i mitt liv, någonsin?
Allt eller inget. Himmel eller helvete. Tvära kast, hit och dit, upp och ner.
Men... hyfsat lugnt just nu, denna morgonstund.
Långpromenad i skogen kanske? Maken har ledig dag och jobbar först ikväll (restaurangbransch-folk, nattmänniskor... men det gör mig inte så mycket, det går faktiskt riktigt bra, särskilt som jag allt oftare sitter uppe själv om nätterna och skriver) så han kanske vill följa med. Just nu sover han, efter sen hemkomst.
Jag köpte en orkidé till honom igår.
För att han är så fin.
Små saker, små kärleksbevis, betyder mer än storslagna gester som kostar mycket pengar.
Jag är ingen kvinna han behöver förse med dyra bling-bling-smycken.
Jag shoppar inte loss i dyra märkesbutiker.
Jag går på H&M och håller mig till min guldkedja med farfarsringen i. Och vigselringen på fingret.
Vad nu det har med fjärilarna att göra.
Varför jag nu alltid måste skriva konsekvent, logiskt, sammanhängande.
En blogg är ju lite av ett frihets-rum. Inga krav. Eller?
Kanske ställer jag många gånger krav på mig själv - också här - att vara väldigt originell varje gång jag skriver något. Att hela tiden tänka "jaha, vad vill de att jag ska skriva nu då? Äsch, inte kan jag väl upprepa mig igen!"
Men jag ska försöka att inte vara Duktig Flicka här.
Detta är ett forum för mina tankar bara, rakt upp och ner.
Tankar, känslor... Så mycket känslor inom mig. Alltför mycket hyperkänslighet.
Eller kanske: lagom med känslog, lagom med tankar, lagom med hyperkänslighet - för att kunna vara författare.
Måste man vara ovanligt (ibland sjukt jobbigt) känslig för att kunna vara författare, eller någon annan slags konstnär?
Hur mår ni förresten? Har ni också fjärilar i skallen med jämna mellanrum?
Det ska börjas tidigt
Här min brorson Felix, som under mitt och Stelios bröllop fick smaka på champagne, vilket han uppskattade. Det ska börjas tidigt!
Lycklig brud
...och sedan då?
Hur tänker ni er himlen? Om ni alls tänker er en himmel, en fortsättning på livet, efter döden?
Bara det inte är som det står i Bibeln, tänker jag när jag då och då fantiserar om det, försöker komma fram till ett svar på det obegripliga (vad händer sedan då?) som ingen människa vet något om. Utom de döda då. Som inte avslöjar något (eller gör de? har någon hört? vad, vad?). För får som går och betar på gröna ängar och herdar som skuttar runt... nja, det verkar tråkigt.
Jag vill skriva, skriva, skriva.
Och umgås med de människor jag älskar.
Det vore väl inte så svårt för Gud att fixa?
Och så vill jag läsa alla böcker jag inte hunnit med medan jag levt.
Jag vill lära mig alla språk som finns.
Jag vill utforska rymden, andra planeter...
Jag vill förstå. Allt. Eller, nästan allt. Det måste finnas gåtor också i himlen, måste finnas outforskade fält, hemligheter... Så att man, också i döden, är nyfiken. Längtar efter nästa liv i nästa verklighet...
Nangijala, Nangilima...
Är det så?
Bara det inte är som det står i Bibeln, tänker jag när jag då och då fantiserar om det, försöker komma fram till ett svar på det obegripliga (vad händer sedan då?) som ingen människa vet något om. Utom de döda då. Som inte avslöjar något (eller gör de? har någon hört? vad, vad?). För får som går och betar på gröna ängar och herdar som skuttar runt... nja, det verkar tråkigt.
Jag vill skriva, skriva, skriva.
Och umgås med de människor jag älskar.
Det vore väl inte så svårt för Gud att fixa?
Och så vill jag läsa alla böcker jag inte hunnit med medan jag levt.
Jag vill lära mig alla språk som finns.
Jag vill utforska rymden, andra planeter...
Jag vill förstå. Allt. Eller, nästan allt. Det måste finnas gåtor också i himlen, måste finnas outforskade fält, hemligheter... Så att man, också i döden, är nyfiken. Längtar efter nästa liv i nästa verklighet...
Nangijala, Nangilima...
Är det så?
Hälsa Gud från mig
Sov gott, kära lilla älskade mormor.
Hälsa Gud från mig.
Tack för det sista du sa till mig.
Tack för dina lena händer, som strök över mina.
Du är min ängel nu. Och mammas ängel.
Du lever.
Hälsa Gud från mig.
Tack för det sista du sa till mig.
Tack för dina lena händer, som strök över mina.
Du är min ängel nu. Och mammas ängel.
Du lever.
Dumt att begränsa sig
Ett slags upprop, kanske rentav "manifest" (det låter så högtidligt, politiskt, djupsinnigt... - men är det alltid det? ofta är det bara uppblåst strunt) har undertecknats av sju yngre författarkollegor till mig, enligt DN för några dagar sedan. De lovar att aldrig skriva deckare under pseudonym och att heller aldrig publicera dagböcker med personangrepp mm. Jag har inte exakt koll på detaljerna, men det är inte heller viktigt, det är inte därför jag skriver detta inlägg, det är för att ställa frågan: Ska man begränsa sig på detta sätt? Lova något, fast man antagligen har en mycket lång författarbana kvar? Själv skulle jag aldrig göra det. Vill jag skriva deckare under pseudonym så varför inte göra det? Vill jag publicera någon dagbok, så varför inte? Naturligtvis skulle jag göra allt för att inte kränka någon, men om dagboken har ett allmänintresse och därtill är god litteratur - så varför låta bli? Just nu läser jag t.ex. Joyce Carol Oates fantastiska, upplyftande dagbok. Det är stor litteratur. Det är en njutning att insupa den, stycke för stycke (jag vill läsa snabbt, men det går inte, den kräver långsamhet)... Dessutom har hon faktiskt också en pseudonym - rentav ett måste för henne, så produktiv som hon varit och är. Hon är inte rädd. Hon tycker om att leka, också med bokbranschen. Varför inte ha lite roligt, i denna allvarsamma värld? Varför inte leka med genrer, hoppa mellan dem, tillåta sig att gå på ett litterärt gungfly, tilldela sig själv en ny roll, ja, ett nytt jag?
Vad tycker ni? Är exempelvis "Kepler"-parets bidrag till deckarhyllorna bara ett billigt knep från deras och förlagets sida? Eller är det bara lite roligt, att de rör om i den rätt stiffa litteraturbransch-grytan? Jaja, ni förstår ju vilken ståndpunkt jag har, men bortse från den - säg er mening! (Oenighet är inte samma sak som osämja - många förstår inte det).
För övrigt: Santorini (på bröllopsresa) - vackert, vackert! Inte alltför varmt. Åkte moppe runt ön, badade, solade (ja, brände mig lite, så dumt... blev rädd för cancer!), gick på utomhusbio, spionerade på en mini-ödla, köpte konst (vill bli konstnär igen!!! åh, att få måla, måla, eller teckna, med tunna svarta streck, små små figurer - ett sådant nöje!), var på vulkanvandring och badade i varma källor, drack dyrt kaffe, åt dyr mat (allt är så dyrt där, oerhört dyrt), stod ibland och bara log och fånstirrade på min vigselring, övade mig för mitt inre på att säga "jag och min man", "det här är min man", "ja, jag och min äkta make, vi...", läste Oates, såg på friidrotts-VM på kvällarna, när vi var för trötta för något annat... Skrev, kanske ett par sidor, hade inte ro till något annat, inte tid (lust, ja, lust, men Livet tog över, Johanna Lever tog över), men längtade, längtade... Besattheten & kärleken till skrivandet är nästan skrämmande...
Vad tycker ni? Är exempelvis "Kepler"-parets bidrag till deckarhyllorna bara ett billigt knep från deras och förlagets sida? Eller är det bara lite roligt, att de rör om i den rätt stiffa litteraturbransch-grytan? Jaja, ni förstår ju vilken ståndpunkt jag har, men bortse från den - säg er mening! (Oenighet är inte samma sak som osämja - många förstår inte det).
För övrigt: Santorini (på bröllopsresa) - vackert, vackert! Inte alltför varmt. Åkte moppe runt ön, badade, solade (ja, brände mig lite, så dumt... blev rädd för cancer!), gick på utomhusbio, spionerade på en mini-ödla, köpte konst (vill bli konstnär igen!!! åh, att få måla, måla, eller teckna, med tunna svarta streck, små små figurer - ett sådant nöje!), var på vulkanvandring och badade i varma källor, drack dyrt kaffe, åt dyr mat (allt är så dyrt där, oerhört dyrt), stod ibland och bara log och fånstirrade på min vigselring, övade mig för mitt inre på att säga "jag och min man", "det här är min man", "ja, jag och min äkta make, vi...", läste Oates, såg på friidrotts-VM på kvällarna, när vi var för trötta för något annat... Skrev, kanske ett par sidor, hade inte ro till något annat, inte tid (lust, ja, lust, men Livet tog över, Johanna Lever tog över), men längtade, längtade... Besattheten & kärleken till skrivandet är nästan skrämmande...
