Allt har ett slut

Jag började skriva den här bloggen eftersom jag såg det som en rolig grej. Ett sätt att komma mina läsare närmare. Ett sätt att få ur mig en massa vardagstankar som varken är dagbok eller professionellt skrivande utan något mittemellan.

Nu tänker jag ta en paus. Kanske för alltid. Kanske bara för en tid. Jag har tappat ork och lust för att blogga. Jag vill ägna all min kraft åt romanskrivande och det privata livet.

Men läs gärna mina gamla blogginlägg och gå in på min hemsida www.nilssonlind.com för uppdatering om nyheter och annat.

Kramar till er alla // Johanna


Fredag igen - och sommaren knackar visst på dörren

Knäpptyst hus. Maken jobbar. Styvbarnen drog i morse för sin mamma-vecka. Jag skulle bli snurrig i huvudet om jag hade det som de, men de är vana, har ju haft det så länge, och de har ju hela tiden varandra de där två (Piff och Puff kallade jag dem förut, men nu börjar de bli för stora för det).

Jag sitter i köket. Skrev uppe i mitt arbetsrum i morse, men ibland behöver jag miljöombyte. Jag flyttar mig från skrivbord till fåtölj till säng till köksbord, till soffan i vardagsrummet och sedan upp till mitt skrivbord igen.
Jag - rastlös? Nej nej. Vem kan väl tro det?

Bredvid mig ligger ett manus som ska redigeras. Jag har lite brådis då förläggaren för mina ungdomsromaner bör ha manus ett par veckor innan hon går på semester, för att hinna fatta beslut innan vi säger bye bye. Alltså bör jag lämna manus senast i mitten av juni. Men det ska väl gå.

Jag har massor med nya romanidéer inne i huvudet också - bultande, pockande, alla med olika språk och ton i sig, och ibland rätt så irriterande (eftersom jag har så lite av handlingen klar för mig, eftersom jag inte har bestämt mig för vem som ska heta vad, eftersom jag inte har ansikten för alla - jag söker ansikten på stan, i fotografier, i tidningsartiklar, när jag tittar på teve, på reklamaffischer... överallt. Namn söker jag bland dödsannonser och på kyrkogårdar, eller stjäl namn av personer som det skrivs om i olika artiklar. Det händer också att jag snor journalisternas namn. I hopp om att få till lite rappa journalistdialoger, och kanske blir bättre med ens på att göra research...). Ja, och så väntar jag på svar från ett förlag. Bör komma nästa vecka. Och jag ser en rykande färsk bok av mig ute i handeln nu (Amanda Linds bok. Dvs min). Och så en nästan lika färskt rykande. (Johanna Nilssons bok. Dvs bara Johanna Nilssons. Amanda Lind har inte med den att göra!)

Såg idag människor i en strid ström ute på stan, passera varandra, för att kanske aldrig mer ses. Troligtvis aldrig mer ses. Så märkligt, med alla dessa själar - och så få av dem man känner!

Jag undrar hur många människor som samlar på facebookvänner. Som blir besatta av tanken på att slå rekord. Som inte hinner umgås med "vanliga människor" eftersom de är uppkopplade dygnet runt på Facebook.

Jag är ingen moståndare till ny teknik. Det går liksom inte att hejda teknikens framfart, så vi får snällt ta till vara dess möjligheter på bästa möjliga sätt. Och förhoppningsvis slippa missbruka den. Även om en och annan alltid fastnar.

Nu ska jag njuta av min ensam-fredag. För jag behöver verkligen ensam-ensamhet emellanåt.
Ska gå igenom några sidor till bara, innan jag har gjort mitt för dagen.

Och ja - jag plockade liljekonvalj i skogen idag! De luktar så ljuvligt!


Min pseudonym Amanda Lind

Här min hemlighet som jag gått och burit på jättelänge nu.

Att jag har skrivit en spänningsroman under pseudonymen Amanda Lind.

Boken heter "Francys evangelium" och handlar om den kvinnliga maffiabossen Francy, som bor och verkar i Stockholm. Ni kan läsa mer om boken här: http://www.formabooks.se/Bocker/Bokpresentationssida/?articleId=5990

Det finns många skäl till att jag valt att skriva den här boken under pseudonym. Viktigast är att jag fick en förfrågan, via min agentur, om jag ville skriva undre pseudonym för Damm förlag. Jag funderade och tackade ja, eftersom jag länge sneglat på spänningsgenren. Sedan började jag leta efter Berättelsen. Och Francy dök upp. Och jag blev... fascinerad av henne.

Nu, idag, släpps boken. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Men jag är glad över att jag vågade göra det.

Jag kommer att fortsätta skriva under två namn framöver, mina "vanliga" romaner under namnet Johanna Nilsson och spänningsromanerna under namnet Amanda Lind. En Johanna Nilsson-roman är redan klar - jag väntar bara på reaktioner från förlag och agentur. I skrivande stund ägnar jag mig åt en ny ungdomsroman. Och så planerar jag att skriva nästa bok om Francy framåt höstkanten. Tre böcker är planerade i serien som går under namnet Sthlm Red.

Här är länk till Amanda Lind-bloggen: http://amandalindforfattare.blogg.se/



Fotograf: Lars Trangius

Kramar från maffiaförfattarinnan!!!!


Tankar

Mjölkvitt huvudvärksljus som dränker världen. Jag kisar också fast jag drar ner persienner och gardiner. Periodvis är jag extremt ljuskänslig.
Nyplanterade penséer i vår mini-trädgård.
Balkongens krukor gapar tomma, jag ska leta fram jord och frön åt dem.
Imorgon: möte med en vän jag längtat efter att träffa länge. Vi är extremt olika, men ändå, djupt inuti, själsfränder. Hon var en av de som höll mig i handen när helvetet bröt ut för två år sedan, i mitt inre. Det är jag henne evigt tacksam för.
Idag ensamdag hemma. Styvbarnen är hos sin mamma. Maken jobbar på krogen och kommer hem först när natten är här.
Nya ungdomsromanen jag börjat skriva, flyter på lätt, rätt. Språket: poetiskt, nästan lite magiskt ibland. Förmedlat genom en tonårskilles ögon.
Fina ord från min redaktör, via mail, på W&W häromdagen. Lycka och stolthet genomfor mig. Väntar nu besked från andra, som ska läsa. Jag har ju ingen ny förläggare där än, så det är andra som får ta ställning. Men min redaktörs ord väger tungt.
Annars: har haft grym rampfeber inför de två föreläsningar jag gjorde i förra och förrförra veckan. Mådde illa dagen innan, ville gömma mig, fly. Jag ifrågasätter rätt ofta detta med att jag flänger runt och föreläser. Tänker att det är för tufft för mig. Att kastas från skrivar-ensamheten, till den ensamma som står och pratar framför en publik. Ibland får jag inte ihop det, de där två rollerna. Men sedan, när jag väl är på plats, när jag står där, när jag pratar, då släpper all nervositet och jag njuter faktiskt, eftersom jag - som de flesta - har ett bekräftelsebehov, och eftersom jag känner att jag når ut, att jag blir lyssnad på, tagen på allvar,
och eftersom jag också  har lite teaterapa inom mig. Men rampfebern, som rent konkret yttrar sig som kraftig ångest, är verkligen vidrig. Jag måste försöka ta itu med den på något sätt. Men hur? Tips, någon?
Ska fortsätta skriva nu, på min ungdomsroman. Hade ett pass i morse. Men vill hinna med lite mer idag, innan tröttheten kommer, innan kreativiteten kräver vila.

Glad första maj!

Smågladigheter

Jag har köpt nya strumpor. Randiga, prickiga, blommiga, gladiga. Varje dag ett nytt par som får mig att le lite grann och spreta extra med tårna.

Jag började läsa "Den tysta flickan" av Peter Hoeg igår. En bok som länge stått och väntat i bokhyllan. Under lång tid har jag haft svårt att läsa, men igår satt jag en stund på Teaterbaren och läste. Njöt av språket - kanske mer än av berättelsen som än så länge tycks mig lite för komplicerad för att jag riktigt ska hänga med - och tänkte, kaxigt, att någon gång kanske jag kan formulera mig som Hoeg. Eller åtminstone kretsa i närheten. Nosa på hans storhet.

Jag kilade in på Pocketshop vid Sergels Torg igår och köpte ett par böcker. Såg att de skyltade stort med "Janis den Magnifika". Blev så glad. Sedan frågade kassörskan om jag var Johanna Nilsson. Vilket jag erkände. Då sa hon att hon hade läst mina böcker och gillade dem jättemycket. Gladig skuttade jag därifrån. Stolt, stolt, stolt!

Jag har börjat längta efter att göra fint i trädgården. Köpa nya plantor och plantera. Se livet gro.

Och just nu ligger jag på vår nyinköpta brandgula "divan" (he he, mycket passande, hur många "divaner har jag inte legat på genom åren:)) med tillhörande nyinköpt mossgrön matta och orange lampa (vi kör lite 70-talsstuk i mellanhallen, coolt faktiskt!) och lyssnar till ljudet av lekande grannungar utifrån gatan.

En hinna

Somliga dagar har själen astma.
Somliga dagar har hjärnan magsjuka.
Somliga dagar har världens förunderliga skönhet svårt att nå fram till mig.
En hinna.
En hinna mellan mig och världen.
Jag behöver en nål. Att sticka hål på hinnan med.
Är nålen en penna?
Är pennan min befriare?

Kanske är jag så sorgsen just nu, eftersom jag skrivit klart en roman. Eftersom Den Stora Tomheten åter infunnit sig.

Jag sitter vid mitt skrivbord.
Jag vill, vill, vill, få ur mig något.
Det behöver inte ens vara någonting bra.
Bara jag får ur mig något.
Bara jag får skriva lite grann. Jag mår alltid så mycket bättre bara jag får skriva lite grann.

Alltid, just innan jag skrivit klart en roman, tänker jag: Åh, så jag längtar! Vad skönt det ska bli att vara färdig! Vad jag ska gå omkring och njuta och vara stolt!

Och visst är jag glad och stolt och allt det där. Men njuta? Hur gör man?

Nästa inlägg jag skriver blir först när jag har en "gladig-dag" igen. Som min lilla styvdotter brukar säga.

Kaffe på altanen

Idag kom dagen.
För kaffe på altanen.
Visserligen insvept i en filt, men ändå.
Barn sprang fram och tillbaka över den allmänna gräsmattan utanför vårt hus. Lekte polis och tjuv. Jag får lust att skriva en barnbok med ens. Om alla barn här i kvarteret. Ett modernt "Bullerbyn", där en ton av saga får plats i realismen.

Jag är tömd på kraft nu. Tom, fullständigt tom. Är ju färdig med romanen. Eller, iallafall så pass färdig att jag vill att de på agenturen ska läsa. Dock får jag vänta en tid, de har fullt upp inför en bokmässa i London. Hoppas de lyckas sälja någon av mina böcker där. På sistone är det bara Polen som varit intresserade av att "köpa mig". Iof inte fy skam det heller. Men jag längtar efter mer. Franska, tyska, engelska marknaden...

Sol utanför mitt skrivarfönster. De nyinflyttade i lägenheten högst upp i huset mittemot, har börjat få ordning på sina grejer. Dock inga gardiner än. Vissa dagar har jag lust att ta fram en kikare och glo in i alla hem på andra sidan gatan. Men jag gör det inte. Naturligtvis. Jag har ju hyfs. Jag är en väluppfostrad flicka. Men... i romanernas värld kan jag förstås vara hur fräck och omoralisk som helst. Det är befriande.

Har för övrigt nyligen läst Ann Heberleins modiga bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" för andra gången. Första gången skummade jag bara, jag var nyfiken, nu har jag läst den mer noggrant. Jag rekommenderar den till alla som vill veta mer om livets skuggsida. En skuggsida som ändå inte förmörkar människan som skriver. Hon har sin sjukdom, ja, men hon är inte sin sjukdom. Tack vare henne tror jag att många kommer att se på psykiskt sjuka människor på ett lite mer nyanserat sett. Typ: men, det är ju inte farligt. Men, de är ju vanliga människor. De är bara lite ovanligt ledsna eller speedade eller trötta i huvudet ibland.

Kram!

Lidande

Långfredag.
Jesu lidande på korset.
Så många andra människors lidande på korset.
Jesus som var Guds son. Ja, det tror jag.
Alla andra som är Guds barn, lika fullt.
Mer om det där skriver jag nog en annan gång. Om hur jag ser på Gud och Jesus och min egen tro.

Just idag tänker jag mycket på lidande, av många olika anledningar.
Tänker på en mycket nära vän till mig som nyss fick sitt fjärde barn.
Tänker på smärtan hon gick igenom och hur hon, när det var som värst, tänkte på andra födande kvinnors lidande genom århundranden och hur hon även tänkte på Jesu lidande på korset.
Som filmscener i hennes huvud, dök de där bilderna upp, när barnets huvud inte ville komma ut, när smärta var outhärdlig.
Det hjälpte henne igenom, sa hon. Det hjälpte henne igenom att hon liksom uppgick i ett kollektivt lidande, som ingår i vår mänsklighet. Som vi helst skulle vilja slippa undan, men det går tyvärr inte. Även om det förstås går att lindra kvinnors lidande, när de föder, numer. Även om det förstås inte spikas upp så många på kors numer. Nej, inte så många. Men det händer. Det händer fortfarande. De mest fruktansvärda saker händer fortfarande runtom i världen. 
Ofta kallar vi medeltiden (och ibland även Jesu tid) för barbarisk.
Vad är vår tid?
Vänlig? Snäll? Civiliserad?

Jag kan bli helt lamslagen av sorg och smärta ibland, när jag tänker på andras smärta. Vänners smärta. Närståendes. Kan bli så lamslagen att jag verkligen önskar att jag kunde ta på mig deras lidande. För jag vet ju att själv klarar jag av det. Själv klarar jag av lidandet. Det gör visserligen ont, men jag klarar av det.

Att hantera andras smärta är bland det svåraste som finns.

Glad Påsk!






Kastar du sten?

Kastar du sten, när alla andra kastar sten, eller när ingen annan gör det?
Apropå de som kastade sten på flickan som blev våldtagen.
Apropå de som nu kastar sten på de som kastade sten på henne.
Varför kastades inga stenar förut på de som stenade?
Nu går vi i flock allihop och tycker oss vara bättre än de som kastade sten på den stackars flickan.
Vi går i flock och vi hatar dem. Och det är berättigat, hatet. Och jag tycker också att jag är bättre än dem. Jag är också övertygad om att jag aldrig i livet skulle kunnat göra som dem. De där idioterna, svinen, sadisterna, djävlarna.
Men ändå. Vad hade du gjort (jag talar nu också till mig själv) om du bott där, då, medan drevet gick medan masspsykosen slog till?
Hade du blivit en räddhågad typ i flocken som bara flyter med eftersom det är enklast så, eftersom du är rädd för att själv bli utsatt?
Eller hade du stått emot, stått upp för moralen och rättvisan?
Det är så himla lätt att döma i efterhand. Att slå sig för bröstet och säga: vi skulle aldrig gjort det där. Bara de. De i den där gudsförgätna byhålan.



Ibland tappar jag tron på mänskligheten.

Jag tänker inte gå med i någon ny facebookgrupp som ska börja hata åt än det ena, än det andra hållet. Jag tänker bara tända ett ljus för den där flickan och tända ett ljus för mig själv och be Gud om styrka att aldrig i livet bli en fegis som kastar sten bara för att alla andra gör det.



Måste bara få...

...tycka synd om mig lite för läkaren konstaterade att jag hade bihåleinflammation och nu knaprar jag penicillin som ännu inte börjat verka.
...tycka att det verkar så... fint liksom, att jobba inom vården, att hjälpa människor att må bättre hela dagarna, det måste vara oerhört givande, även om alla jobb förstås har sina avigsidor.
...berätta att jag älskar att slå ihjäl trista ensam-hemma-kvällar med att kolla på Sopranos - Stelios har köpt en samlingsbox som är guld värd när man inte orkar med något annat än att ligga i soffan och bara glo.
...älska att snön smälter bort i rask takt och att jag och maken snart kan dricka morgonkaffe på altanen.
...skryta lite med superfina omslaget till pocketutgåvan av Janis den Magnifika:


Sandra läser

Kul. Sandra Dahlberg har läst Janis den Magnifika:

http://www.youtube.com/profile?user=Pocketforlaget#p/u/6/a97BVAcFMlA


Dålig tajming

Sitter här vid köksbordet och har något slags feberliknande svettningar. Fast när jag tar tempen har jag nästan aldrig feber. Skumt. Jag misstänker dock att min normaltemp är något lägre än de flestas och att därför 37,5 typ kan vara feber.

Hur som helst: imorgon är det meningen att jag ska kuska ner till Skåne i två dagar. Föreläsa och prata med skrivarelever på en folkhögskola. Och här sitter jag, som sagt, med feber och huvudvärk och konstig yrsel. Har varit så i över en vecka nu och det är verkligen dödstrist. Jag har gått och hyrt dvd ett par kvällar men knappt orkat se något. Vill bara sova, men kan inte det heller. Ni vet: man är som ett övertrött barn som bara gråter och gråter, men aldrig somnar. Inte för att jag gråter och gråter, även om jag snyftar till ibland mot min makes bröst, när jag anser att han inte tycker tillräckligt synd om mig, men ändå.

Det värsta jag vet är att ringa och ställa in föredrag. Försöka förklara. Försöka säga att "ja men det kan väl bli en annan gång". Försöka att mentalt betala tillbaka eventuella reskostnader, annonskostnader mm, som de haft. Nu har jag iof beställt biljetterna själv så det blir jag som får fixa läkarintyg om jag nu inte orkar åka.

Jag blir bara så arg över den dåliga tajmingen. Varför kunde jag inte åkt ner om en vecka? Varför ska det här eländet komma just nu? Ska jag åka ändå? En del har som princip att aldrig ställa in, hur dåligt de än mår. Men alla är olika. Orkar olika. För somliga tar resandet ingen kraft alls. För mig är det just resandet (att "bara" sitta på ett tåg fram och tillbaka i några timmar) det mest tröttande. Själva grejen att stå och prata brukar fungera per automatik.

Attans också. Kan de inte resa hit? Sitta på golvet runt min säng, där jag ligger och kraxar och skakar och hivar i mig en massa örtteer, så kan jag läsa och prata lite om hur det är att vara författare. (Hur det är? Tja, det är väl roligt. För det mesta. Mitt drömjobb faktiskt. Ibland glömmer jag bort det. Att jag har mitt drömjobb. Att jag på många sätt lever min dröm.)

Dålig tajming har förstås inträffat förut. En gång var jag på väg ner till Malmö för en uppläsning för en massa säljare. Förlaget hade ordnat resan. Jag hade känt mig helt ok innan, men ungefär halvvägs började jag svettas och få hög puls. Illa kvickt låg pulsen närmare 100. I vilopuls alltså. Jag minns att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack eller något. Hur det nu var så klarade jag av läsningen, som tack och lov bara var 10 minuter (vi var flera författare som skulle "underhålla"/"sälja" - oss själva? boken?), men  något mingel blev det inte, istället däckade jag i säng. Jag var dödstrött, men vågade inte somna. Pulsen var så hög att jag var livrädd. Jag hade till och med tänkt ringa akut efter ambulans, men just då somnade jag faktiskt. Tack och lov så hade ingen märkt på mig att jag var sjuk, när jag läste. Jag är bra på att hålla masken. Och det är ju bra vissa gånger. Vem vill stoltsera med att vara ett vrak på två ben?

Nu ska jag försöka kurera mig och komma iväg imorgon.
Finns det någon därute som har en mirakelkur till mig?


Han då? Hans rättigheter?

Jag blir bara så arg.
Började läsa Pelle Filipssons bok "Den vackraste gåvan" sent igår kväll.
Och jag förstår bara inte.
Förstår inte kvinnan som sa att "Det behövs inte, du kan komma i mej" när han skulle gå och hämta en kondom. Förstår henne inte.
"Jag trodde att jag hade en säker period" sa hon senare när graviditetstestet visade positivt och hon omedelbart deklarerade att "Abort är inget alternativ, bara så du vet".
Hur kan man tvinga någon att bli pappa mot hans egen vilja?
Det är som att tvinga en kvinna, som blivit gravid av en våldtäkt, att föda barnet och sedan ta hand om det i en sisådär tjugo år.
Om en kvinna blir gravid och pappan absolut inte vill ha barnet, då anser jag att hon ska ta allt ansvar för barnet. Också ansvaret att såsmåningom berätta för barnet att jag gjorde det här fast din pappa inte ville det.
Så orättvist mot mannen.
Så orättvist mot barnet.
Kvinnan då? Kvinnan vars biologiska klocka tickade så högt och snabbt?
Nej, hon kan inte tvingas att genomgå en abort.
Men hon måste också ta ansvar gentemot den person hon "gjort" barnet ihop med.

Det har diskuterats om Pelles rätt att skriva den här boken. Med tanke just på barnet.
Det är svårt. Mycket svårt.
Pelle har rätt till sin historia. Och han berättar inte bara för sin egen skull, utan också för alla andras, som befinner sig i samma situation som han.
Barnet?
Är barnet bara ett stackars offer?
Ja, det måste man väl säga.
Hur väga Pelles rätt till sin historia, gentemot barnets rätt att slippa bli utkastad i offentligheten som "en oönskad"?
Så oändligt svårt.
I intervjuer har Pelle sagt att han har pratat mycket noga med barnet. Försökt förklara. Och att han inte direkt gav ut boken i en handvändning. Han funderade länge, länge... Tvekade. Men gjorde det till slut.
Jag tycker att det är modigt.
Om det är rätt?
På sätt och vis rätt, ja. På många sätt rätt.
Ändå: Barnet då?
Den frågan hänger kvar i mig, som en smärta. Jag antar att det är samma sak för Pelle.


Fansida facebook för Pocketförlagets ungdomssatsning (med bla "Janis den magnifika")

Här en länk för intresserade:

http://www.facebook.com/pages/Pocketforlaget/213641762603?ref=ts

PS. Skriver sista 10-15 sidorna nu i romanen. Ska bli så skönt när jag är klar. Men också sorgligt. Dock: jag har idé till ny ungdomsroman på gång, så jag kan trösta mig med att gå omkring och grubbla på den, när jag inte sitter och redigerar den feta manusluntan under de månader som nu följer. DS.

Om ljuset

Det faller in genom mitt fönster. Ljuset.
På förmiddagarna måste jag dra ner persiennerna, annars blir jag bländad och alldeles för varm.
På eftermiddagarna är det bara behagligt.
En vänlig pensel som stryker över min själ. Vill stryka bort alla skuggor.


(Här: förra årets vårblommor, fotograferat av min mamma - hon sänder mig små mail och sms lite då och då, som lyser upp tillvaron. Har ni tänkt på det - att det ofta är de små gesterna och detaljerna som betyder mest?).

Våren, våren!
Förut fruktade jag den. Fick vår-depressioner som gjorde mig skygg för själva livet.
Att gå utomhus blev en plåga. Jag ville inte se ljuset, ville inte se hur träden knoppades, hur vårblommorna stack upp. Mörkret inombords gjorde liksom ondare då.
Ni vet: Fönstren ser plötsligt så smutsiga ut, i vårljuset. Det syns inte om hösten, i dunklet. Och dammråttorna träder också fram väldigt tydligt, när ljuset dyker upp.
Samma sak sker med själens smuts (eller iallafall det som man tänker på som smuts, fast det oftast bara är sorg, förtvivlan).

Men nu vill jag bara ha mer och mer vår.
Höra hur det porlar i brunnarna, när smältvattnet rinner ner.
Höra småfågelskvitter.
Se små ankungar simma efter sin mamma.
Se små barn hoppa i vattenpölar.
Hoppa i vattenpölar också jag?
Tja, varför inte. Finns det något förbud mot det?



Om

Min profilbild

Johanna Nilsson

Författare, upp-och-ner-humörig, väldigt impulsiv, valhänt (men ändå rätt praktiskt...), är passionerat förälskad i att skriva, siktar mot stjärnorna men med ödmjukheten i behåll. Jag har både Afrikablod (pappa var missionärsbarn i Kongo) och lite Dalkulla i mig (uppvuxen i Borlänge). Är nu gift och har två styvbarn. Har pluggat teologi, statskunskap, litteraturvetenskap samt på Handelshögskolan i Stockholm. Men nu vill jag bara skriva - romaner, ungdomsromaner, barnböcker, filmmanus, tv-manus, teaterpjäser...

RSS 2.0