Iakttagelser från ett sjukhuskafé

Satt på ett sjukhuskafé idag och såg människor med brutna ben, inga ben alls, brustna själar, nyfödda ungar som skrek och jollrade, gamlingar på bår som rullades iväg till det eventuella Sista Andetaget och så människor som gick omkring och pratade för sig själva FAST de inte hade någon mobiltelefon tryckt mot örat... Ja, och så fanns där Vitrockarna förstås, De Hjälpande, med allt från mediciner till avancerad hjärtkirurgi till en tröstande klapp på kinden.

Sjukhus är verkligen en värld för sig. Ett universum i miniatyr. Saker och ting ställs på sin spets där. Livet. Döden. Allt däremellan. Kroppens och själens alla krämpor har funnit sin plats och när man väl är där så är det ingen idé att gömma undan dem, skämmas för dem, låtsas att de inte finns.

De deprimerade, till exempel, som annars försöker le och låtsas normala (det är ju fortfarande lite pinsamt att må psykiskt dåligt idag, trots SSRI-generationens intåg, att ha diabetes är helt okej även om det är jobbigt förstås, och har man varit med om en bilolycka så är det också fruktansvärt men det är OKEJ att prata om det, det hyssjas inte ner), fast de knappt orkar kliva upp ur sängen om morgnarna, får nu vara deprimerade. Och det är skönt. Fast det är hemskt att behöva åka in till sjukhuset. Men det är ju tur att de finns. Hjälp-Platserna.

Och så finns här alla Förväntansfulla. Någonting stort och vackert ska snart ske. En sedan länge efterlängtad operation (t.ex. en levertransplantation) ska BLI AV efter kanske år av väntan. Och livet kan börja om. Eller ja, få en nystart. Det som varit kan ju inte raderas. Men... det finns år av åtminstone Hyfsad Hälsa att se fram emot.

Och så är det alla stora magar förstås. Bebismagarna (ja, det finns andra stora magar också, men det beror ju på andra problem) som de vaggande snart nyblivna föräldrarna (jodå, det är som om papporna börjar vagga med de också, lite kobent sådär, de smittas liksom, och för det mesta har även deras midjemått vuxit en hel del, också en smittoeffekt... eller?) snart ska få se innehållet av.

Sorgen är också närvarande. Ständigt. Människor gråter mer öppet här än någon annanstans. Eftersom sjukhus är en av få zoner i samhället där det är okej att må dåligt.

Tårar som trillar. Också på stora och tillsynes starka karlar i blåställ.

Och jag som sitter med min kaffe och bara iakttar, intar, som vanligt, och tänker, som vanligt, att av all denna glädje och sorg jag nu ser, av alla dessa människoöden som traskar förbi mig, så kan jag göra någonting vackert, nämligen konst, och då är på sätt och vis ingenting förgävet - eller?

Och så blir jag glad av...



1. Att jag faktiskt inte bara är en grubblande dysterkvist (varför har jag - för det mesta - den självbilden? Om jag försöker se mig själv som en riktigt Lycklig kuf, så blir jag kanske det - eller???) utan en rätt så glad rackare som räcker ut tungan åt livets alla suckar och sätter mig och skriver en roman som är ett enda stort Gapflabb raktigenom (och där det inte existerar en enda figur med något enda problem, utom möjligtvis att de har en oroväckande hög serotoninhalt).
2. Den där känslan som infinner sig ibland, väldigt tidiga morgnar, just när natten tonar bort. Det är som om jag är mer verklig då än någonsin, på något sätt. Som om varje grässtrå, varje droppe regn, till och med varje liten skimrande oljefläck på gatan, ler mot mig.
3. Att gå omkring och sprätta med fötterna i lövhögar, helst prasslande och i en massa olika färger, bara just därför längtar jag efter höst.
4. Krokiga gamlingar med käpp och tusen krämpor som ändå ler mot en och börjar prata glatt i bussen eller på T-banan.
5. Bebisar. Och 1-åringar som håller på att lära sig att gå. Och 2-åringar som är så charmiga att jag villhavillhavillha (iallafall i en halvtimme eller så). Och så vidare.
6. Små hundar (mopsar är så himla gulliga! För ett tag sedan stötte jag på en liten mops vid namn Churchill som en något äldre herre hade i sin ägo, och oj, vad den fjäskade för mig, mopsen alltså!)
7. Doften av tvättstuga. Nej, jag är inte särskilt förtjust i att tvätta, men när jag går förbi en kemtvätt eller en tvättstuga i något hus, så blir jag bara väldigt glad. Hejdar mig en stund. Sniffar...
8. Den där vinden som drar genom tunnelbanan ibland och bär med sig en känsla av att "Vi på perrongen hör ihop, på något sätt, vi famnas av samma vind, vi är alla lika flyktiga på denna jord, därför måste vi ta vara på den här stunden, kanske genom att våga le lite grann mot varandra, någon gång!". 
9. Min pojkvän. (Prinsen från Hellas). Min Definitivt Blivande Man! Med tillhörande två bonusungar som jag vill bli en bra styvmamma åt, eller kanske snarare en Extra-Vuxen som de kan sitta och hänga med ibland och snacka med om sånt som de inte vill att deras föräldrar ska få höra.
10. Min 3-månader gamla brorson Felix (ja, min brorsa och hans tjej förstås också, två underbara människor) som har såna där små korviga mulliga ben som jag inte kan låta bli att greppa tag i och när han skrattar och ler mot mig så känns det som om hela jag är ett enda stort mirakel.
11. Min mormor. Som är 88 år och har varit nära att dö hur många gånger som helst men som ändå ser ljust på livet (för det mesta iallafall, det är lite svårare för henne nu när hon har svårt för att ens orka sitta upp längre stunder. Åh, mormor, jag vill bli som du när jag blir äldre, helst utan allt som gör ont och all cancer du haft och så, men jag vill vara så positiv som du, så leende inför tillvaron...!).
12. När jag gått omkring och ruvat på en roman hur länge som helst, men inte fått ur mig något, och så plötsligt kommer den där förlösande Första Meningen - då sitter jag och flinar som ett fån framför datorn och är övertygad om att jag är ett geni och att det där Augustpriset redan är fixat, just iochmed den första meningen.
13. Att promenera i regn. Raskt. Länge. Så att kläderna klibbar mot kroppen. Så att fröken Nilsson dryper. Ja, jag gillar det faktiskt och en eventuell förkylning får jag ta. 
14. Kaffe&kaka-stunden på eftermiddagen, med morgontidningen att läsa i en andra gång, fast nu grundligare, ibland till och med ledarsidorna, fast inte för att vara Duktig, som jag ju alltid skulle vara förut, utan för att jag faktiskt är genuint samhällsintresserad.
15. Att framtiden viskar: Kom! Var inte rädd! Det ordnar sig!

Jag blir liksom galen på...

1. TUNNELBANEBABBLARNA som verkar tro att deras privatliv är en extremt intressant angelägenhet för alla runtomkring - särskilt de som skryter om pengar eller gastar om sina nya flashiga jobb eller svindyra nya innerstadslägenheter är helt olidliga.
2. Alla gamlingar som verkar tro att bara för att de är just gamla så har de rätt att snäsa av folk hur som helst och till och med ta fram käppen och bana väg genom den oförskämda ungdomsmassan.
3. Alla hundägare som tror att deras små raringar verkligen är jättesnälla jämt, även om det typ är en dobberman som kommer skuttande och hoppar upp och vill slicka en lite gulligt i ansiktet.
4. Nyblivna föräldrar som verkar tro att de uppfunnit hjulet eller något nu när de fått en unge att ta hand om (visst, jag blir dödskär i nästan varje liten bebis jag ser, men så himla sensationellt är det faktiskt inte).
5. Föräldrar som tillåter sina ungar att gasta och kladda och bete sig som små svin ute på kaféer och restauranger.
6. Oförskämda gäster på krogen - de verkar tro att bara för att det är de som Beställer och Betalar så kan de också behandla personalen som underdåniga betjänter (he he, jag har hört talas om svinrika snubbar som blivit utkastade med buller och bång sedan de betett sig just som svin, snacka om att de blev chockade...)
7. Fjäsket för kungahuset.
8. Att teveserien "Lost" fortfarande är lika obegriplig som när jag började titta på den - och ändå kan jag inte låta bli att fortsätta titta på den just därför att jag hoppas att den någon gång ska avslöja vad den egentligen handlar om.
9. Att alla köper Läckberg och Guillou eftersom alla andra också gör det eftersom alla andra också gör det eftersom...
10. Att jag inte är mer sansad och bara konstaterar att masspsykos alltid har härskat på alla typer av marknader och att det alltid kommer att vara så, så varför retar jag mig på just nr 9-fenomenet?
11. Gubb-valrossarna i simbassängen (som jag iof inte har besökt på rätt länge, men jag är rätt säker på att deras beteende är intakt) som minsann INTE TÄNKER VÄJA för spinkiga små författarinnor som har simmat på exakt samma bana hela tiden och hade tänkt göra det när Valrossarna plumsar i och tar för sig.
12. De Olympiska Barngymnastik-spelen.
13. Bikinis för bebisar och 7-åringar som bantar. (jag vill gråta, gråta, gråta, och slå någon)
14. All mobbing som kommer att ta fart i skolorna nu igen. Och på arbetsplatserna. För VI LÄR OSS ALDRIG och det kommer alltid att finnas ynkliga puckon som måste hävda sig genom att trampa på andra.
15. Att gräset alltid är så grönt Där Borta (jag har suckat rätt mycket på sistone över mitt jobb, gnällt över att jag inte träffar människor, att allt är ovisst och oregelbundet osv osv, samtidigt som jag vet inte hur många Fast Anställda Med Fikapauser och Personalfester som kastar längtansfulla ögonkast och suckar efter Den Där Fröken Nilssons jobb. Jaja...)


Vad vill människor ha?

Går omkring här hemma och vankar och oroar mig över att det jag skrivit inte är något att ha, över att jag träffat fel den här gången, över att det där "jag vill göra något nytt" inte alls är särskilt nytt ens för mig och definitivt inte nyskapande.

Och så ser jag ibland pocketställen i affärerna och där är det nästan alltid deckare och självutlämnande böcker som tycks sälja bäst. Är det sådant människor vill ha?

Nog för att jag gärna vill skriva någon typ av deckare, men det ska först och främst vara en intressant människa jag följer, ett öde, ett liv. Inte brott för brottets egen skull. Och kanske skriver jag något självutlämnande någon gång men inte för att det är så himla roligt att fläka ut sig själv utan för att jag tror att det kan ha ett allmängiltigt värde.

Finns det någon typ av roman som i princip är självklar för topplistorna?

Vad vill människor egentligen ha, från oss författare?

Help!!!!!

Höstfeeling

Regn väcker alltid längtan inom mig. Längtan efter en nystart. Efter att börja gå en massa kurser till hösten. Efter att göra en sedan länge efterlängtad resa (typ till civilisationens utkant, naturligtvis inget "vanligt" som Kanarieöarna eller så, nädå, det ska vara buddhisttempel i ödemarken och så vidare). Efter att våga ge mig ut från min skrivarhåla och träffa riktiga människor, inte bara romanfigurer. Efter att öppna mina sinnen på vid gavel och uppleva livet till max. Efter att gräva ner mig i kunskapens tjocka böcker igen, men inte för att vara duktig inför andra, utan för att kunskapen i sig lockar. Efter att tänka mer positivt och inte vara så kritisk till andra människors sätt att vara och leva, jag vill ju faktiskt vara öppensinnig, vill vara generös på alla möjliga sätt (min åsikt är den att så länge människor inte skadar andra så får de leva som de vill - alt bör man kanske lägga till att människor inte heller bör skada sig själva, men det är svårt att veta vad som är skadligt och inte... ja, det gäller förstås också vad som är skadligt för andra människor...).

Och jag längtar efter en ny almanacka där det står saker som Njut, Var Lat, Grubbla inte, Grubbla (då blir det liksom tillåtet, då behöver jag inte gå och klanka ner på mig själv just för att jag grubblar - se föregående inlägg ang detta), Förundras, Var Givmild, Var Egoistisk, osv.

Och så längtar jag efter lite mer konkreta saker som: Plantera lökar. Börja dansa vuxenbalett (jag funderar faktiskt på det, alternativt jazzdans eller så). Rensa igenom alla mina pärmar och slänga en massa papper (jag njuter verkligen av att rensa och sortera saker, jag älskar också att sätta in papper i pärmar med tillhörande register - min pojkvän däremot har kontoret i en portfölj, jag har tiggt om att få skänka honom lite ordning och reda men än så länge har han avböjt, han har full koll på allting, hävdar han). Tvätta fönster innan det blir för kallt. Och ha en fest med 80-talstema eftersom jag börjar komma upp i en lämplig ålder för att bli nostalgisk.

RSS 2.0