Iakttagelser från ett sjukhuskafé

Satt på ett sjukhuskafé idag och såg människor med brutna ben, inga ben alls, brustna själar, nyfödda ungar som skrek och jollrade, gamlingar på bår som rullades iväg till det eventuella Sista Andetaget och så människor som gick omkring och pratade för sig själva FAST de inte hade någon mobiltelefon tryckt mot örat... Ja, och så fanns där Vitrockarna förstås, De Hjälpande, med allt från mediciner till avancerad hjärtkirurgi till en tröstande klapp på kinden.

Sjukhus är verkligen en värld för sig. Ett universum i miniatyr. Saker och ting ställs på sin spets där. Livet. Döden. Allt däremellan. Kroppens och själens alla krämpor har funnit sin plats och när man väl är där så är det ingen idé att gömma undan dem, skämmas för dem, låtsas att de inte finns.

De deprimerade, till exempel, som annars försöker le och låtsas normala (det är ju fortfarande lite pinsamt att må psykiskt dåligt idag, trots SSRI-generationens intåg, att ha diabetes är helt okej även om det är jobbigt förstås, och har man varit med om en bilolycka så är det också fruktansvärt men det är OKEJ att prata om det, det hyssjas inte ner), fast de knappt orkar kliva upp ur sängen om morgnarna, får nu vara deprimerade. Och det är skönt. Fast det är hemskt att behöva åka in till sjukhuset. Men det är ju tur att de finns. Hjälp-Platserna.

Och så finns här alla Förväntansfulla. Någonting stort och vackert ska snart ske. En sedan länge efterlängtad operation (t.ex. en levertransplantation) ska BLI AV efter kanske år av väntan. Och livet kan börja om. Eller ja, få en nystart. Det som varit kan ju inte raderas. Men... det finns år av åtminstone Hyfsad Hälsa att se fram emot.

Och så är det alla stora magar förstås. Bebismagarna (ja, det finns andra stora magar också, men det beror ju på andra problem) som de vaggande snart nyblivna föräldrarna (jodå, det är som om papporna börjar vagga med de också, lite kobent sådär, de smittas liksom, och för det mesta har även deras midjemått vuxit en hel del, också en smittoeffekt... eller?) snart ska få se innehållet av.

Sorgen är också närvarande. Ständigt. Människor gråter mer öppet här än någon annanstans. Eftersom sjukhus är en av få zoner i samhället där det är okej att må dåligt.

Tårar som trillar. Också på stora och tillsynes starka karlar i blåställ.

Och jag som sitter med min kaffe och bara iakttar, intar, som vanligt, och tänker, som vanligt, att av all denna glädje och sorg jag nu ser, av alla dessa människoöden som traskar förbi mig, så kan jag göra någonting vackert, nämligen konst, och då är på sätt och vis ingenting förgävet - eller?

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag verkligen avskyr sjukhus med den obehagliga lukten och de långa sterila korridorerna. Usch.

2008-08-29 @ 07:32:05
Postat av: Freddy

Sjukhus är otroliga. Det finns så mycket där. Så mycket människa. Det som brukar slå mig mest är styrkan som finns där. Man ser människor som ser ut att ha all anledning i världen att vara ledsna eller tycka synd om sig själva, eller vara arga på livet, men istället så har de den där Blicken.

Man vet att de är villiga att möta allt som livet slänger i deras väg.



Jag kan bli lite avis på dem. För själv vet jag inte om jag skulle ha den styrkan ifall saker och ting kommer i min väg.



Märks det att jag spenderat en hel del tid i och kring sjukhus och hunnit tänka en del? =)

2008-08-29 @ 07:36:03
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Pax

Jag tycker om din slutsats. Det var en fin tanke.

2008-08-29 @ 18:17:41
URL: http://rebelrebel.blogg.se/rebel
Postat av: lina

Hej!

Jag blev väldigt lycklig när jag såg att du har en blogg. Har läst dina böcker, faktiskt var de en knuff in i läsandets värld igen efter en treårig gråzon då jag struntade i allt. (den så kallade högstadieperioden) Det var länge sedan, men jag har fortfarande dina böcker uppradade på en speciell plats i bokhyllan och har läst om dem både en och två gånger. :)

2008-09-01 @ 13:00:31
URL: http://dalimania.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0