Vad händer med alla drömmar?

Sitter vid mitt köksbord och dricker en sen kopp te efter att just ha kommit hem. Var i Linköping tidigare ikväll och föreläste på ett bibliotek. Det kom många människor, blev knökafullt, det gör mig glad och lite rörd - att de kommer för att lyssna på mig. Nu sover nog de flesta som hörde mig prata. Vad drömmer de om (min pappas Afrika kanske, eftersom jag just idag föreläste om min Leopard-roman)? Vad drömmer grannarna om i det nersläckta huset mittemot mitt köksfönster? Hon som förut alltid var ensam och satt och rökte under fläkten - drömmer hon om sin nya pojkvän, sover han kanske rentav bredvid henne? Eller drömmer hon om en annan man, fast hon är lycklig nu, fast hon tror sig ha funnit den hon vill ha, Han med stort H? Kommer hon att vakna upp och minnas imorgon och undra - vad nu, är han Han eller finns det någon annan som är Han?

Ganska länge tänkte jag att jag skulle plugga till läkare och sedan forska om hjärnan, forska om drömmar. Jag inbillade mig att just jag skulle hitta en nyckel till drömmarnas värld och med det gjort skulle jag kunna förklara för mänskligheten varför den drömmer, vad alla drömmar betyder - hur knasiga de än är - och vad som händer med alla drömmar när de seglat iväg. Jag hade någon slags bild av att det fanns ett slags bibliotek (apropå biblioteksbesöket idag) i universum, där hela mänsklighetens samlade drömmar lagrades.

Ibland, när jag inte kan sova och sitter uppe och ugglar på nätterna och då och då kikar ut på husen runtomkring min lägenhet, tänker jag på alla människor som ligger och sover. Tänker på hur sköra de är på något sätt, som små barn - hur stora, mäktiga, inflytelserika, rika och kända de än är när de är vakna. Och de är skyddslösa mot mardrömmar - ingen diktator i världen har hjälp av sin privata armé i det läget. Och alla fnissar de och gurglar som pytteparvlar när vansinnigt komiska och abrurda drömmar dansar runt i deras hjärnor.

Kanske är det när vi sover och drömmer som vi är som mest jämlika medan vi lever (inför döden är vi också alla jämlika, det spelar liksom ingen roll hur billig eller dyr kistan är..., död som död) ...?

Ja, det var några lite halvflummiga tankar såhär på nattkvisten. Undrar vad jag ska drömma om inatt och om jag isåfall kommer att minnas det när jag vaknar? Det känns faktiskt lite snopet att jag ägnar en tredjedel av mitt liv åt att sova - och så kommer jag för det mesta inte ens ihåg vad jag drömmer! Men jag antar att det ska vara så, evolutionen är smart, hade det varit någon vits med att vi skulle minnas allt vi drömde så skulle vi nog också minnas allt.

Imorgon ska jag fortsätta sätta klorna i min nya roman, som jag just börjat skriva. En mycket märklig huvudperson, måste jag säga - men hon envisas med att knacka på min hjärna och vädja (med bestämd röst): skapa mig, skapa mig!

Godnatt...


När jag mötte Benjamin

Benjamin, han som är navet, huvudpersonen i min nya roman - jag mötte honom först i en "inre bild" som var som en stillbild ur en film. Han satt på en sänkant halvdunklet i ett rum, ljus från gatlyktorna utanför föll in på honom och lyste upp lite av hans hud. Han satt framåtböjd, med huvudet vilande i ena handen, håret var mörkt och snaggat, ansiktsuttrycket..., lite sorgset men inte bedrövat, snarare tänkte han intensivt på något (vad? jag blev så nyfiken, insåg genast att jag måste skriva om den här mannen, någon gång, fast jag inte visste någonting alls om honom), och överkroppen var naken och täckt av tatueringar - blommor, bara blommor, som försökte han förvandla sin kropp till en trädgård eller en blomsteräng. Jag undrade vad blommorna stod för. Jag undrade varför han inte kunde sova, i vargtimmen. Undrade vad han jobbade med...

En tid senare bara visste jag att han jobbade som lyxprostituerad, eller eskort. Jag blev lite chockad när jag insåg detta - hur skulle jag kunna skriva om en sådan person - men långsamt klarnade det och jag blev ännu mer intresserad av honom, nyfiken - varför hade han valt det yrket? Vad hade han för typ av kunder? Varför kom de till honom? Var han lycklig eller olycklig?


Sedan dröjde det säkert över ett år innan jag började skriva om honom. Istället gick jag under denna tid och bara samlade på bilder, känslor, tankar, samtal, människor... Som en kvinna jag såg på Kreta förra sommaren - hon satt i rullstol och hade bara ett linne på sig, så att man såg de tatuerade änglavingarna hon hade över skulderbladen. Det var som om hon ville säga till hela världen: jag kan flyga, fast jag sitter i den här stolen! Henne skrev jag upp i min svarta lilla anteckningsbok och sedan förvandlades hon till tatuererskan, som tatuerar in blommor på Benjamins hud, och dessutom förälskar sig i honom.

När jag till slut började skriva om Benjamin hade jag en uppsättning "kunder" klara - men fler tillkom - somliga sorgliga, somliga komiska, somliga ondskefulla, rentav perversa, somliga bara med en stor längtan efter kärlek och närhet.
Och jag insåg att Benjamin ville rädda dem alla. Rädda dem, genom att ge dem kärlek på alla möjliga sätt. Rädda dem, och därigenom också rädda sig själv. Han har ju - tror han - begått ett brott i det förflutna. Ett brott som han måste sona, genom att älska.
Så blev han en slags Jesus-gestalt som ger och ger kärlek, offrar sig och sin kropp, för att rädda andra. Det låter kanske komplicerat, men han är lite komplicerad, hans liv är komplicerat - både i det förflutna och i nuet.

...och just som jag satt och skrev på boken som mest intensivt så dök han också upp i verkligheten! Ja, jag såg honom när jag var ute och promenerade en dag - han gick på andra sidan gatan, iklädd en lång svart rock, svart keps, svarta solglasögon och svarta skor. Han rökte - det tyckte jag inte om, så i romanen ser jag till att han inte röker - och han var väldigt vacker. Jag tittade länge efter honom och undrade om han visste att han hette Benjamin och var huvudrollsinnehavare i min nya roman. Jag har aldrig sett honom igen. Men det var märkligt - att han plötsligt gick där...

Snart trycks för övrigt boken. Jag längtar efter att få hålla det första exemplaret i handen. Det känns alltid väldigt speciellt, även om det nog aldrig kan mäta sig med hur jag kände när jag fick det första exemplaret av min första roman - för att inte tala om känslan när jag såg min första bok ligga i Akademibokhandelns skyltfönster!




De utvaldas dag

image6


Såg människor med rosor i handen på T-Centralen och Sergels torg. Såg blomsterförsäljare gå runt och kränga kärleksförklaringar. Såg askar med chokladhjärtan eller röda gelehjärtan. Såg de utvalda pussas och kramas och gå hand i hand. Såg också de som inga blommor fick. Såg ensamhet i hjärtan som ingen tänker på. Såg ensamheten, ja, den förödande ensamheten, denna Alla Hjärtans Dag som inte alls är alla hjärtans dag utan bara de utvaldas dag. Såg sorg och hopsjunkenhet. Såg avund och rädsla, rentav skräck - tänk om jag aldrig träffar någon, tänk om jag aldrig, aldrig, aldrig, får någon ros. Såg reklamaffischer som skrek: Ge Din Kärlek Ditten Och Datten! Fira Er Kärlek! Såg på teve om rödljusen i någon stad som såg ut som hjärtan för en dag. Tänkte: någon kanske får nog, när de ser ett sådant rödljushjärta. Någon kanske får nog av ensamheten och kliver rakt ut på gatan, framför någon bil, eftersom det där hjärtat var droppen som fick sorgbägaren att rinna över.

Och så minns jag högstadieåren. Mina egna, som jag i efterhand inte begriper hur jag överlevde. Jag minns de långa gula korridorerna och de bruna skåpen. Minns hänglåset på mitt skåp och att det aldrig var någon som stack in ett kärleksbrev i skåpspringan. Minns att jag aldrig fick någon ros på Alla hjärtans dag. Minns hur ful och misslyckad jag kände mig. Minns att jag försökte hålla god min, försökte tänka att killar och kärlek är ändå bara skit, jag vill vara för mig själv, vill vara ensam hela livet, det är bäst och enklast så. Och så tryckte jag undan alla mina drömmar och gick och gömde mig istället. Hatade alla hjärtans dag. Hatade alla som fick rosor eller nejlikor den dagen. Ville släppa en bomb där i skolkorridoren. Nej, förresten, jag ville slå på mig själv. Slå tills jag försvann och någonting annat, nytt, vackert, uppstod ur skuggorna.

Påminns om allt detta, en dag som alla hjärtans dag. Fast jag nu har en kärlek. Påminns om detta och ser mer sorg än glädje - det är en egenskap som tycks vara medfödd hos mig, att jag ser de som inte har, som inte får, som är utanför, som är "fel".

Men vad göra? Slopa alla hjärtans dag? Slopa allt annat också som är till för att fira? Slopa mors dag eftersom alla som vill/velat bli en mamma men inte kunnat, kan bli sårade? Samma sak med fars dag. Samma sak med jul och påsk och midsommar och så vidare - slopa det eftersom det alltid finns sådana som inte har någon att fira med, som inte har någonstans att ta vägen?

Nej. Det går inte att slopa alla Firardagar och Firarhögtider. Men de som har kan åtminstone skänka en tanke på de som inte har. Och le mot en okänd då och då - det kan förgylla någons dag.

Nu ska JAG säljas... - vill jag?

Sitter vid köksbordet, har ätit frukost, bläddrat i morgontidningen, slog sedan på radion, P1, och hörde att det handlade om nya författaragenturer. Bland annat intervjuades mina nya agenter på Grand Agency, om hur viktigt det är att sälja inte bara en författares böcker utan också författaren själv, som en slags produkt.

image5

Hej, jag är till salu (dock med begränsade "tjänster") - vad vill ni betala?

Jaha, hur ska Produkten Johanna säljas in till media och bokköpare? Ska jag öppna mitt hem för hemreportage, berätta om var jag köper mina möbler, vilken inredningsstil jag har och varför, ska jag vara med i modereportage, hälsoreportage, teveprogram där relationer ältas (jag kan ju passa i en panel som diskuterar styvfamiljsproblematik t.ex. ) eller varför inte utbrändhet och annat som ständigt är på tapeten, eftersom jag själv suttit nere i utbrändhetshålet och grinat.

OBS! Ovanstående är lite ironiskt. I dagsläget är jag nog inte ens aktuell för hemma-hos-reportage. Jag är en rätt anonym författare. Många känner till mina böcker, titlarna, men inte så många har läst dem, känner bara till. Önskar att de plockat min pocket från hyllan istället för någon storsäljare, men men... Kanske kommer min tid också kommersiellt. Ibland känns det lite hopplöst. Att sälja okej. Att klara sig på författarskapet, men med hjälp av diverse kryckor som föreläsningar i tid och otid (jag gillar det, men ärligt talat tar jag många uppdrag för pengarnas skull, för att jag har mina räkningar att betala - det brukar kännas givande ändå, men ibland är tajmingen dålig, föreläsningar tenderar att hopa sig till stora klumpar i mitt schema, medan andra veckor är så tomma, så tomma... och ibland dyker massor med förfrågningar upp just när jag är igång med en ny roman och då blir det en inre konflikt för mig, jag tänker bara på nya romanen men måste prata om mina gamla böcker som åtminstone i ett sådant skede känns... aningen ointressanta för mig). Men jag gillar att få krönike- eller novelluppdrag. Min nya agentur fixade, redan på första kontraktsdagen, ett jobb till mig - en påsknovell som raskt skulle skrivas till Allas, en veckotidning jag själv aldrig läser (riktar sig till lite äldre publik tror jag), men ändå, all publik är bra och jag vill ju faktiskt nå ut brett. Det vill väl alla författare? Tyder det på hybris? Typ: Vem f-n tror jag att jag är egentligen?

Fast jag måste tro att jag är någonting bra. Någonting säljbart. Någonting kommersiellt. Mina böcker OCH jag.

Ja, herregud, hur ska det gå...? Jag hoppas mycket på nya agenturen, men försöker att inte sväva iväg i drömmar om hur jag erövrar världen och toppar 10-i-topp, skyhögt över Stieg Larsson&Läckberg osv. Och visst drömmer jag om Augustpriset och visst drömmer jag om att hela tiden skriva bättre och bättre romaner som recensenterna hyllar..., men den krassa verkligheten är annorlunda. Det är kamp, kamp, kamp. Hårt arbete. Proffsiga medarbetare (jag har också turen att ha medarbetare som också bryr sig om MIG och mitt väl och ve, bla min yunderbara förläggare som jag verkligen vill nämna här, Camilla Nagler på Wahlströms&Widstrands, som är värd ett stort fett Austpris i kategorin Bästa Förläggare). Och så en stor portion tur och tajming också.

Skriver just nu på två grejer. En som är väldigt personlig, även om jag gör om en del. Och en som är helt fiktiv, även om jag känner igen mig rätt väl i huvudpersonen. Vet inte riktigt vilken berättelse jag ska satsa på nu (kan iof skriva parallellt, men det brukar bara funka ett tag, sen måste jag välja). Den som jag tror kan bli mest uppmärksammad och leda till intresse också kring min person, eller... bara gå på magkänslan?

Magkänslan. Tror jag. I längden är det nog, åtminstone för mig, det enda rätta.

Ska ut nu. I gråheten. Promenera bort till gymmet. Försöka träna bort en massa frustration och ledsnad jag just nu råkar ha inom mig. Försöker göra om frustrationen och ledsnaden till något konstruktivt, i det jag skriver - men det går ärligt talat sisådär. Nå, det kanske kommer. Kanske förlöser mig. Befriar mig.

Befriar mig från verkligheten? Ja..., det är väl en författares privilegium. Att kunna bli befriad av sin kreativitet, sin skaparkraft.

Sömnlös i söderort

Har sovit hemma hos min pojkvän. Eller snarare försökt sova. Gav upp strax före sex och gick upp och bryggde kaffe. Ligger nu och lyssnar till dagen som vaknar. Grannar ute i trapphuset ger sig av. Några bilar susar förbi ute på gatan. Min pojkvän rör sig i sängen i det andra rummet (jag är i vardagsrummet, försöker att inte störa), hans barn sover i det andra. Jag har tänt några värmeljus. Har försökt lysa upp lite i min hjärna också. Där har fladdrat så mycket oro på sistone att jag blir tokig. Hoppas våren kommer snart, jag känner ett starkt fysiskt behov av ljus, sol, värme...

Såg en sol igår, på Kulturhuset, mitt andra vardagsrum/kontor. En liten flicka satt med ett stort mjölkglas och blåste bubblor av mjölken. Hela hon sken som en sol. Så mycket lycka och glädje i den lilla flickan. Jag fick en impuls att göra likadant som hon, fast med mitt kaffe, men lät bli, jag är ju ändå vuxen.

Kan inte vuxna få blåsa lyckobubbor? Kan inte vuxna få leka som barn ibland? Varför slutar man leka kurragömma vid en viss ålder? Slutar hoppa hage. Slutar bygga kojor. Slutar dra fram en massa konstiga kläder ur garderoben och klä ut sig till något... spännande, roligt... Varför slutar man göra snöänglar? Och är man pervers på något sätt om man ibland känner för att rota fram sin gamla nallebjörn ur vindsgömmorna och krama om den lite grann, när någon sorg värker i en eller när man bara känner sig lite ensam?


Vad är Vuxenhet?

Totala motsatsen till Barnslighet?

Vad är bra att ha kvar av barnasinnet, lekfullheten, och vad stjälper i vuxenlivet?


Ska ta min andra kopp kaffe nu. Fortsätta lyssna på gryningen som sträcker på sig, förhoppningsvis mer utvilad än jag. Sen brakar det snart igång med ungar som ska till skolan fast de vill sova vidare (jag förstår dem, begriper inte nu i efterhand hur man orkade upp sådär tidigt på morgonen varje vardag), som motvilligt äter frukost eftersom de aldrig är hungriga på morgonen och som aldrig har kläder som riktigt passar (nä, de byxorna är hos mamma, nej, den tröjan kan jag inte ha, den är för... den kliar... och så är armarna för korta och så VILL JAG INTE HA DEN PÅ MIG) och så är det läxböcker som ligger utspridda lite överallt, eller också är hos morsan, ja, och så ska ytterkläderna på och de ska skjutsas iväg till ännu en dag på Lärandets Väg.

Men ännu... en stund av lugn. Kaffet väntar. Och dagen.


Utanför mitt fönster...

...faller snöregn, blaskigt, otäckt, osnällt, ingen varm famn att krypa in i, och jag vill ha en varm famn, vill ha en varm filt av vänligt liv runtomkring mig, vill ha en solstråle in i mitt hjärta.
Små pyren rultar omkring därute. Påbylsade, rödkindade, döva för föräldrarnas oroliga rop: akta dig, rulla inte runt i snön sådär, du blir blöt, du blir förkyld, du blir...

levande levande levande

Ligger i min säng, skriver mer här än vid mitt skrivbord eller köksbordet. Vill ha kuddar och täcken omkring mig, radion bredvid, ibland påslagen, ibland tyst.

Tänk om det kunde komma en komet (väldigt unik, blott ca trettio grader varm) in genom mitt fönster just idag.

image4

Ikväll kanske, när tevetristessen får mig att zappa mer och mer desperat. Då hoppar jag upp på den och följer med ut i rymden, bort, bara bort. Ska undersöka nya planeter där ute. Ska möta utomjordingar och ta del av deras Mening med allt. Ska sitta där vid någon lägereld, i en för mänskligheten okänd befolkad värld, och grilla något som liknar korv men smakar mer..., glittrande.

Lyckan kommer...

Går till simhallen var och varannan dag nu och avverkar längd efter längd, fortare och fortare hela tiden tycks det som. Ibland får jag kryssa mig fram mellan andra motionssimmare, ibland har jag nästan hela bassängen för mig själv. Tycker om hjärtats höga puls. Tycker om solljuset som ibland faller in genom fönstret och blir till käglor i vattnet, korallfärgade käglor...

image7


Jag tycker om mattheten i armar och ben när jag efter avslutat pass häver mig upp från bassängen och sveper in mig i handduken. Tycker om doften av klor på min hud och känslan av oerhörd renhet. Också själen känns lättare, eventuell ångest försvinner ofta, har seglat iväg någonstans, kommer förhoppningsvis aldrig mer tillbaka, eller iallafall inte med sådan fruktansvärd kraft som ibland annars. Sedan går jag till bastun, ligger där och bara är. Bara är. Ibland fladdrar orostankarna till och måste-göra-tankarna och hur-ska-mitt-liv-kunna-fixas-tankarna osv osv, men värmen tar oftast över, smälter ner tankarna till intet innan de hunnit utvecklas till Stor Dramatik.

Sedan duschar jag igen och går och byter om. Ser kvinnokroppar, unga, gamla, skrynkliga, släta, magra, tjocka, ser ibland gravidmagar, ibland mammor med ungar - enstaka eller hela horder. Hör tonårstjejer tjattra och kliva upp och ner på vågen och sucka. Ser småbarn som gömmer sig för mamman i något skåp, står där och fnissar, befinner sig i sin egen sagovärld... Åh, jag längtar tillbaka dit, ofta, till barnets värld. När skörheten kommer över mig, då vill jag tillbaka. Men ska jag kunna jobba som vuxen professionell författare så... det går inte. Men jag kan förstås skriva barnböcker. Då blir jag som ett barn på nytt. Kryper in i tioåringens kropp igen.

Slutligen, ut genom simbassängens portar, ut i verkligheten och livets kamp. Jag tar tunnelbanan, antingen ner till stan för att sätta mig och skriva, eller hem. Doften av klor från mina händer gör mig lycklig, när jag luktar på dem. Lycklig, åtminstonen en kort stund. Genomdränkt av nåd, åtminstone en kort stund.


RSS 2.0