Efter tsunamin - en novell

Skrev denna novell för Upsala Nya Tidning när tsunamin svept över världen.

Pi och den vita manen, systern och den vite mannen



Pi har ett födelsemärke som ser ut som en blomma, det sitter strax ovan nyckelbenet, just där hjärtslagen syns. Hon är sju år gammal och säljer läsk på stranden, hennes syster är tio och säljer sin kropp på gatan, om inte Pi ligger i måste hon snart göra det samma.

Turisterna vrider sig som grillspett under solen, vänder blad i pocketböckerna, krafsar sig i stringen, skickar sms till nära och kära, tänker ut nyårslöften som de inte kan hålla tyst om och börjar kanske längta hem.

Till det välordnade västerland som rymmer nöd av annat slag.

Andlig nöd, själslig nöd, tidsnöd - tick tack, dags att vända på sig igen, tick tack, snart hemma i vardagsstressen igen, tick tack, måste hinna hem till mellandagsrean och köpa mig en nyårsblåsa, tick tack, stackars flickunge, hoppas inget gubbslem får tag i henne, tick tack, undrar vad hon kostar, tick tack, här är väl nästan varje jänta till salu, tick tack, pojkarna också numera, tick tack, förbannad tur att man inte är född i detta land, gääääsp.

En droppe svett vilar på överläppen, Pi slickar den i sig, känner sältan, ropar: Fanta, cola, pepsi, low price, low price! - kvinnorna frågar efter light, männen efter öl, barnen frågar efter sött och åter sött (om de inte är ungar till veganer och dylikt hälsofolk förstås, men sådana människor åker väl inte till turistparadis som dessa?) och återvänder sedan till sina sandslott, leksaker, serietidningar, mobilspel, drömmar om att bli popstjärnor, dokusåpastjärnor, idrottsstjärnor, programledare, skådisar, udda och individuella och ändå flockmänniskor, ty alla är vi fortfarande Svenssons och ska bete oss som Svenssons fast ingen längre heter Svensson - mamma jag vill ha glass, jag vill ha läsk, jag vill ha vill ha vill ha,


ett liv,

långt och lyckligt,

vad är det som rör sig där ute på böljorna blå?


Pi står blick stilla med kylväskan på magen, det blåser så konstigt, men hon tycker om det, tycker om allt som fläktar, buffar och puffar på hettan.

Hon brukar drömma sig bort om kvällarna, strax innan sömnen kommer, drömma att hon bor i ett land där luften är krispigare och lättare att andas och där ingen syster måste öppna sitt omogna sköte för en vrålande lem som inte har där att göra, men likväl sprättar upp.

I drömmen finns också en häst som är alldeles vit och som de rider på, hon och systern. Hon sitter främst, systern sitter bakom och lutar sin haka mot hennes axel, ingen av dem säger någonting, de är alldeles för fria, alldeles för lyckliga, för att orka säga någonting.

Någonting som liknar hästens vita man skymtar där ute på havet.

Som gjord för att dra fingrarna genom.

- Hallå! Du där!

En ung kvinna vinkar till sig Pi och beställer en Fanta. Kvinnan är kring tjugo och kallar sig för resenär, inte turist, hon läser tjocka böcker om Thailands kultur och historia, förfasar sig över köttindustrin, tycker synd om Pi samtidigt som hon försöker låta bli att tycka synd om Pi för det är fel att betrakta sådana som Pi som enbart offer, de är ju faktiskt människor.

- Har du ingen light?

Pi skakar på huvudet, säger att tyvärr, de tog just slut. Den unga kvinnan råkar i bryderi, hon har ju hängt med i sockerdebatten hemma i Sverige och tror sig veta att light är åtminstone något mindre hälsovådligt än vanlig läsk och..., herregud vad är det som händer? herregud, vad vad?

Pi står tyst och stilla framför henne, väntar på besked.

Sedan ryter det till runt fötterna på dem och de slungas åt olika håll.

Pi sväljer vatten och vet inte om hon är rädd, förstår inte vad som händer, tänker på mamma och pappa en stund och på systern och hästen med den vita manen och sedan på ingenting alls.

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta kastar sig om halsen på en palm och slår sig sönder och samman, men slumpen pekar på henne och säger: liv. Runtomkring virvlar levande och döda, och bland de levande finns de som önskar att de vore döda när de vaknar upp till saknaden av allt - kanske kommer någon till och med att släcka sin egen låga när huset hemma tar emot med tomma rum, tystnad, minnets plåga. Andra tar vara på sin andra chans, åker runt och föreläser om sitt uppvaknande, hjälper andra trötta nordbor att inse att livet - livet! - är här och nu, inte då och sedan, så tag det, tag det, carpe diem!

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta skiter just nu i carpe diem, hon vill bara hem.

Några dagar senare, i bussen till flygplatsen, passerar hon de redan uppbyggda barerna där prostituerade småflickor och torskar från västerlandet möts.

Hon vrålar av ångest och kommer snart att tas om hand av psykologerna på Arlanda.

Pi:s syster ser bussen försvinna i fjärran. Hennes själ är öm, hennes underliv är ömt. Hon vet att Pi är borta, ingen har hittat kroppen, men hon vet att det är så.

Hon vrålar av ångest och kommer snart att tas om hand av ännu en torsk.

Efteråt går hon hem till det som är kvar av hemmet och familjen.

Fadern tar emot hennes pengar och sedan går de tillsammans och letar efter Pi. De vandrar i timmar med varsin näsduk för mun och näsa, gräver med sina bara händer bland lera och vrakspillror, men hittar bara andra lik, slutar till slut att känna, tar med sig smycken de döda ändå inte behöver, talar inte om det, orkar inte skämmas, går hemåt i gryningen.

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta är hemma nu, ligger hopkrupen i sin egen säng med tjocka släkten i rummet bredvid, sörjer sina saknade väninnor (de tog sovmorgon i bungalowen och har inte synts till sedan dess) men tänker också, av någon anledning, på Pi


vad hände med den svartögda lilla kolsyreflickan?


som ligger begravd under lera och vrakspillror, fadern och systern tassar ovanför, de grävande händerna når inte ner, hon kommer kanske att hittas först om hundratals år och då bli en nyhet på löpsedlarna: mumifierad kolsyreflicka funnen av arkeologer! och man kommer att betrakta födelsemärket strax ovan hennes nyckelben och konstatera att det ser ut som en blomma.


Kommentarer
Postat av: Martin

Jag kände mig tvungen att lämna en kommentar.

Din novell rörde mig djupt, väckte både känslor som talar om ilska, känslor som talar om sorg.

Sorg för alla stackars människor som är utsatta för situationer som dessa, so enligt världen är mindre värda. Vrede mot världens konsumtionskultur och bortskämda natur som skördar ännu ett av miljoner oskyldiga liv.



Tack så mycket för att du skrev den här novellen.

2008-05-17 @ 17:33:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0