En silikonflickas - och några andra själars bön

Här en text jag publicerade i en antologi som gavs ut till fd ärkebiskop KG Hammars minne.

En Silikonflickas (och några andra själars) bön


Dörrarna öppnas och blickar ser (nyfiket, föraktfullt, äcklat, roat, hatiskt, medlidsamt, kärleksfullt - varianterna är lika många som det finns människor i vagnen) en man, klädd till kvinna, göra entré. Han/hon sjunker ner på en ledig plats, lutar huvudet mot glasrutan och gör sitt bästa för att verka oberörd av den uppmärksamhet han/hon väcker. Men hjärtat pickar snabbt, oroligt, han/hon tänker att näst kärlek så är det rädsla som dominerar världen, han/hon har upplevt det själv - skrämda blickar, som vore han/hon en luftburen smitta, en Fågelinfluensa på två ben, farligare att möta i dagsljus än en ond man i en mörk gränd. Han/hon suckar och knäpper händerna med de välmålade naglarna. Som för att be:

han/hon har förvandlat sig till kvinna i över tio års tid nu och visst har det blivit mer accepterat, visst har homokändisbröllopen duggat tätt, visst är det till och med lite "inne" att vara en sådan som  "inte blir kär i ett kön utan i en människa", likväl kan han/hon känna doften av fruktan här i vagnen


Gud är du med mig nu, Gud, i vilken kyrkan kan jag höra den röst som förespråkar min rätt att existera, Gud, är jorden verkligen rätt plats för mig eller borde jag flytta till himlen? Amen.

Tänker transvestiten.  

Duns.

En kvinna i burka sjunker ner på sätet mittemot, deras blickar möts hastigt, för att sedan vika undan. Kvinnan i burka tänker att det är ett konstigt land hon hamnat i. Män klär sig som kvinnor och kvinnor vill vara som män eftersom det anses vara jämställt och invandrarna betraktas som en klump som det ska tyckas synd om, särskilt kvinnor som hon betraktas med Tyck Synd Om-blickar, ty hon är ju förtryckt, visst är hon väl förtryckt? Är jag, Allah? tänker hon och sneglar på transvestiten som just bättrar på läppstiftet. Hon sluter ögonen och låter frågan vimsa runt i skallen en stund. Hon är muslim och hon ber varje dag och hon har varit flera gånger i USA, men efter den senaste förnedrings-processen i tullen vägrar hon åka dit igen. De trodde till och med att hennes gamla mamma hade bomber i skosulorna. De pekade på kratern där Twin Towers stått (hon såg blommor växa i askan, hon fick tårar i ögonen, det var så vackert - evig är det lilla livets kamp för sin rätt att existera) och sa: Se, där har du skälet till att ett nytt kallt krig har brutit ut. Där har du skälet till att nya Berlinmurar kommer att byggas.

- Vi har rätten på vår sida. Och Gud! bräker Bush.

- Vi har rätten på vår sida. Och Allah! mumlar Bin Laden i skägget på ett sprakande videoband.

Gud själv tiger.

Eller?

Naturen gör uppror - är det Gud som vill säga något?

- Undergången är nära, muttrar Maria, självutnämnd profetissa med Stockholms tunnelbana som arbetsplats.

Hon går fram och tillbaka på perrongen med Gröna och Röda linjens tåg, runt halsen hänger hennes budskap till världen: skyltar med varningsrop, skrivna på hebreiska. Tsunamin var bara början, tänker hon där hon står och blickar ut över den förbirusande svenskheten (som lider av identitetskris? vad är egentligen en svensk? får man kalla sig svensk eller är man rasist då?), varav drygt hälften pressar en mobiltelefon mot örat eftersom det tycks lättare att prata med någon Avlägsen än någon Nära.

Distans.

Nästan allt kan skötas på distans numer.

En reklamaffisch uppmanar till Inloggning på Kärlekssajten. Man kan chatta sig fram till en kontakt med Drömpartnern. Man kryssar bara i sina önskemål om den Blivande och vips får man ett antal chat-kontakter som man kan prova lyckan med. På distans. Genom en ofarlig skärm. Som kan ge elallergi om man har otur.

Eller distans-allergi.

Allergi mot ensamhet (sch - ensamhet är ett fult ord, ensam får man inte vara, om det inte är självvalt, om man inte åker på retreat och betalar dyrt för just ensamhet och tystnad, men annars - fult, skamset).

Ful och skamsen, så känner hon sig, flickan som passerar förbi Profetissan Maria. Hon har försökt med silikonbröst och botox och hetsbantning och hetsätning och till och med en sväng in i dokusåpavärlden (utröstad efter tre veckor i Big Brother-huset, människor på gatan vände sig om efter henne under ett par veckor efteråt och hon blev inbjuden till några vimmelfester, sedan tog det roliga slut), men det har inte hjälpt, hon är tom, tömd, meningslöst, livet är ett fält av tjära som hon har att klafsa omkring i tillsammans med sin allt ryckigare själ. Läkaren hon gick till skrev genast ut antidepressiva fast hon egentligen behövde en kram och någon som såg henne och inte bara de uppumpade brösten som hon för övrigt vill slita bort och mala ner i en köttkvarn.

Se mig för den jag är. Säger hon inte.

Se mig för den jag inte är. Säger hon.

Och hon blir sedd för den hon inte är och det gröper ur henne, hon vet inte vart hon ska ta vägen längre, hon har inget hem, hon är hemlös i sig själv - nej, det är ingen vanlig tonårskris, nej, det kommer inte att gå över med åren, nej, det är ett avgrundsvrål, men ingen vill höra, inte ens läkaren som är specialiserad på ångest och depression, för han har bara tid med henne i max tio minuter, sjukvården måste spara pengar, i värsta fall kan hon alltid ringa psykakuten eller låta sig läggas in på - nej, just ja, avdelningen lades ju ner, men kanske kan någon av frivilligorganisationerna hjälpa dig (åldrade frälsissoldater som sjunger och skakar bössa, nådens utrotningshotade änglar)!

Silikonflickan kliver in i tunnelbanetåget som just öppnat sina portar. En transvestit och en burka-kvinna passerar förbi henne, går åt varsitt håll. Silikonflickan sjunker ner på ett säte, norpar en Metro och läser att räntorna är på väg upp och att det varnas för Bubbla nr 2. Inte för att hon behöver oroa sig, hon äger ändå ingen bostad, men hon har en kompis som just köpt 25 kvadrat för en miljon - priserna stiger (räntechockvarningar till trots), mäklarna gottar sig, uteliggarna blir allt fler, på Plattan trängs soppköken, de rika blir rikare, de fattiga fattigare, försäkringsbolagen säger nej till dem med taskiga gener, det gäller att försäkra sig själv, sy sina egna fallskärmar, de vita områdena blir vitare, de svarta svartare, i platsannonserna ropas det ut att Vi Gärna Ser Att Du Har En Annan Etnisk Bakgrund och/eller Vi Strävar Efter Ökad Jämställdhet, men när det väl kommer till kritan så ratas Muhammed för Svensson, vilket då och då leder till Granskande Reportage som ger Stora Journalistpriset,

ty det går långsamt för mänskligheten att rucka på rädslan och bli sådär Flexibel som man ju ska vara men inte riktigt orkar med,

ja, alltmer Flexibel och Samarbetsvillig och Med Känsla För Gruppdynamik ska människan vara och samtidigt alltmer Individuell och Självständig,

som att tänja på elitgymnastens överrörliga leder tills de blir så mjuka och sladdriga att de trasslar ihop sig med varandra och förvandlas till en förvirrad knut som inte hittar ut.


Ett människonystan


ligger på golvet i Kyrkan som försöker vara det nya årtusendet till lags med sin Öppenhet, Höga Takhöjd och Moderna Stil; vackra, starka ord - men tränger de igenom alla ljud, allt brus, all trängsel, stress (andliga magsår), flykt, flyktighet?

Måste försöka tränga igenom. Är skyldig att försöka tränga igenom. Skyldig att klä sig i gammal skrud och samtidigt i ny.

Cellförnyelse: alla kroppens celler byts ut och ändå är det samma kropp.

Älska mig bara, tänker människonystanet (Silikonflickan) där hon ligger utsträckt till ett kors och försöker förstå varför hela hon snurrar allt fortare och varför världen också tycks göra det, snurrar och snurrar, en skenande själ, på väg, på väg - men vart?

Älska mig bara.

Okej.


Kommentarer
Postat av: Mongo

Vad har du för medicin mot allt det här ? Vänta på frälsaren kanske ?

2008-04-03 @ 21:07:42
Postat av: cajsa

så vackert

2010-07-02 @ 17:55:27
URL: http://cajsamedc.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0