Moment 22



Ibland känner man sig bara så fel. Ibland vet man inte ens varför man känner sig så himla fel, det bara skaver överallt och det spelar ingen roll att människor omkring en säger att man duger. För det är någonting som fattas. Det är omöjligt att se sig själv i spegeln och gilla någonting alls. Brister, där finns blott brister som man hemskt gärna vill be om ursäkt för fast man försöker vänja sig vid att inte be om ursäkt för just allt, jämt och ständigt. Det är ju det eviga "förlåt mig för att jag är som jag är" som är grunden till oförmågan att älska sig själv.

Inte så att man ska acceptera alla sina brister jämt och ständigt, men om man nu accepterar att andra människor har brister, begår fel, är lite klantiga och klumpiga och inte alltid rakt igenom "perfekt psykologiska" (dvs en Dr Phil-typ som alltid beter sig till 100% korrekt i alla sina relationer, även vad gäller relationen med sig själv) så borde man väl acceptera åtminstone några av sina egna ofullkomligheter. Eller?

Det händer rätt ofta att jag önskar att jag var någon annan, händer att jag tror att de flesta andras liv är mycket mer behagligt och smärtfritt än mitt. Roligare, ljusare, mer porlande, glittrande, coolare, vänligare, inte som en dans kanske men iallafall inte så himla hackigt. Fast sedan brukar jag skämmas över att jag tänker så för jag har det egentligen himla bra, det är bara det att jag grubblar för mycket och... Fast, jag är ju grubblig av mig så varför inte bara försöka acceptera det fast det är just grubblandet som gör att jag kanske inte alltid accepterar mig själv...? Hm, knepigt, ett moment 22 tycks det som. Någon som har någon lösning och/eller känner igen sig???

Hettans biverkningar

Det är värmebölja igen, iallafall efter svenska mått mätt. Solen gassar, min lägenhet svettas, jag går omkring i linne och shorts och sover utan täcke. Huset är tyst, nästan alla grannar tycks bortresta. De sitter väl och häckar på någon grekisk ö och hoppas att det ska regna i Sverige för då får man liksom mer valuta för pengarna. Jag tycker det är skönt med denna stiltje i huset, det känns nästan som om jag bor här själv, synd att jag inte kunde smita in till grannarna och snoka runt lite, se hur de har det. Jag blir alltid grymt nyfiken på mina grannar, var jag än bor. Vill borra hål i golvet och kika ner till de som bor under. Vill göra hål i väggen till grannarna bredvid. Skulle vilja våga använda mig av kikare och glo in i huset mittemot, för där händer det grejer, det är en evig dokusåpa varje dag, inte dramatik för jämnan, men det behövs inte heller, också att bara se på någon som sitter och äter frukost eller såsar omkring och bara glor är av någon anledning intressant. Jag undrar hur många av dem som bor just i huset mittemot som noterat ett och annat om mina vanor. En uppmärksam person skulle kanske notera att jag numer är en nattuggla, att jag ibland har svårt att sova och att jag då och då tränar yoga hemma, när det känns för jobbigt att gå till gymmet. Kanske skulle han eller hon också notera att jag sitter hukad över en laptop rätt många timmari sträck, att jag dricker för mycket kaffe, glor för mycket på teve och är något av en ensamvarg. Hm... låter rätt tråkigt. Men, som sagt, andras tristess är ju intressant för mig så kanske är jag intressant för någon annan.

Värmebölja som sagt. Och jag får svårt att sova, men det gör inte så mycket, jag behöver mindre sömn när det är sommar och ljust. Jag tror att det är så för ganska många. Jag tror också att de flesta är gladare på sommaren, mer levande liksom. Allt är så mycket lättare när mörkret svept bort och de tjocka bylsiga kläderna åkt av. Människor skrattar mer och är mer generösa med leenden till främlingar. Solbrända själar tycks må bättre än bleka och glåmiga, och drömmar dröms inför hösten, för nu ska det börjas om med livet som ständigt pågår, nu ska allt bli annorlunda fast man oftast inte behöver göra särskilt dramatiska saker för att ändra på saker och ting. Nej, det är de små stegen som är viktiga, det är vad jag tror. Ofta handlar de där Stora Förändringarna mest om flykt. Iallafall om man får fråga mig.

Ja, det var några rader under en synnerligen varm morgon i min lägenhet.


Kaninen Oskar

När min pojkvän var liten så hade han och hans familj en kanin som hette Oskar. Och det var en riktigt gullig kanin som alla gosade och lekte med och matade med allt möjligt gott. De månade ju så om kaninen. Ville att den skulle må bra och vara frisk och leva lyckligt och länge.

Men så kom en semester och plötsligt visste ingen hur de skulle göra med Oskar. De kunde ju inte ta med honom på den långa resan och uppenbarligen var det ingen granne eller vän som erbjöd sig att ta hand om honom. Så Oskar förvandlades till familjemiddag istället. Jodå, det blev en kaningryta som alla slevade i sig av och blev mätta och belåtna.

Så kan det gå ibland. Jag måste erkänna att jag tycker att det hela är rätt sjukt, vilket min pojkvän också tycker såhär i efterhand, men gjort är liksom gjort och stackars Oskar kommer aldrig tillbaka.

Någon annan som ätit upp sitt husdjur?

(Det närmaste jag har kommit ovanstående är när jag en påsk var och hälsade på mamma och pappa uppe i Dalarna och där gosade med grannens nyfödda lammungar. Sedan bjöd mamma på lamm till påskmiddag. Jag kunde faktiskt inte äta. Jag tror inte att hon tänkte på att det var lite absurt, lamm hörde ju till påsken tyckte hon, men själv blev jag vegetarian åtminstone tills påsken var över.)

När den sista meningen är lagd

Snart börjar det igen. Den där långa processen av Ta Farväl Till Romanen. Inte så att jag sitter och lipar direkt, men det är faktiskt rätt sorgligt, när den sista meningen är lagd och inget mer finns att säga - skulle jag lägga till eller dra ifrån något så skulle det bara bli sämre. Jag kan inte göra mer. Ungen, eller Skapelsen då, behöver mig inte längre, den breder ut sina vingar, ger sig av. Och kvar står jag och känner mig tom och lite vilsen. Vad göra nu med det överflöd av tid som rasar över mig? Lyfta telefonluren och ringa runt till alla kompisar jag försummat? Gå på stan och införskaffa mig en ny garderob, vilket är nödvändigt, men ack så tråkigt (nej, jag är som sagt ingen shoppingtjej, får alltid extremt lågt blodtryck så fort jag går in i en klädaffär, särskilt om det är trångt, jag tror det är någon slags klaustrofobi, det känns trångt överallt, inte bara i provhytten)? Ta en charter någonstans bara för att ha något att peka på när jag ska redovisa min sommar för omvärlden? Bli hurtig igen, vilket jag inte varit på flera år, och börja träna för nästa års maraton? Läsa alla travar med böcker jag har tänkt i evigheter att jag snart ska plöja igenom?

Ett lyxproblem, jag vet, men ändå värt att beakta. För det är ju faktiskt en existensiell handling, alla val man gör som handlar om hur man förbrukar sin tid här på jorden. Ibland måste man faktiskt sätta sig ner och tänka aktivt. Ta dagarna som kommer och går - och aldrig kommer åter! - på allvar. Välja, med omsorg, sina aktiviteter, men för den skull inte bara prestera, vilket är lätt hänt om man gör upp långa listor över saker man måste hinna med i detta ack för korta liv.

Hur "bara vara" utan att känna sig lat? Utan att exempelvis börja grunna på en ny roman samtidigt som man skriver slutet på den roman man jobbar med, för att på så sätt gardera sig för tomhetskänslorna.

Det kan väl vara rätt nyttigt (varför allt ska vara nyttigt... nåja) att vara slapp, slö och likgiltig ibland. Och tom. Uttråkad. Eller???

Vad göra med våning 26?

Var ute och åkte igår på en liten biltur, och efter lunch och promenad i Vaxholm fick jag och min pojkvän lust att kika förbi de flotta villorna i Danderyd. Och visst har jag sett gigantiska palats förut, men det kändes ändå ganska overkligt när vi passerade hus efter hus, det ena större än det andra tills de övergick till att vara små palats, med tillhörande tinnar och torn, skyhöga häckar och enorma trädgårdar. Jag kände mig som en turist från fattig-Sverige, fast jag inte är fattig alls och fast jag vet att det bara är en minimal bråkdel av Sveriges (och en ännu mindre bråkdel av världens) befolkning som kan bo sådär. Och så kunde jag inte låta bli att undra om man inte skulle känna sig väldigt liten om man hade ett hus om typ 500 kvadrat. Ja, liten och vilsen. Och vad göra med alla rum - går det verkligen att hitta användning till alla? Jag menar, om man inte har en sisådär sju ungar så är väl 500 kvadat lite väl stort? Fast  å andra sidan, om man har så mycket pengar att man inte vet vad man ska göra av det, så varför inte investera i ett jättehus, eller flera? Jag skulle själv inte ha problem med - även om jag försöker problematisera detta - med att bo i ett sådant hus.
Vem skulle tacka nej?

Apropå att ha onödigt mycket pengar så finns det en indisk mångmiljardär (en av världens 10 rikaste) som håller på att bygga ett 27-våningshus till sig själv och sin familj i Bombay. Jodå, han ska disponera alla våningar själv. De nedersta våningarna ska han ha till sina bilar och högst upp ska han och frugan bo, hans mor ska få en egen våning också och... sedan? Tja... En våning till vardera barn. En gymvåning. En biograf. Några restaurang- och kafévåningar kanske. En liten lekpark. En ateljé utifall att någon skulle vilja börja måla tavlor. En musikstudio. En frisör- och skönhetsavdelning. En meditationsvåning. En egen psykologmottagning. Ett läkarteam som kan utföra plastikoperationer mitt i natten om så begärs. En kyrka. En bank. Några gästvåningar. Ett eget museum. En sammanträdesvåning. Ett vuxenbibliotek och ett barnbibliotek med tillhörande bibliotekarie. Kanske till och med en egen författare som får disponera en våning fritt i utbyte mot nyskrivna noveller, sagor, tal och annat för olika tillfällen.

Ja, man kan komma på många olika sätt att utnyttja de olika våningsplanen. Men ALLA 27??? Han måste verkligen anstränga sig, den där indiern för att kunna fylla alla våningar med någonting vettigt. Stackarn. Vad sjutton ska han t.ex. göra med våning 26???

Prinsessa och rebell - samtidigt.

Har just sett Sex in the City-filmen, vilket var ett måste för min del eftersom jag har sett alla (tror jag) avsnitt jag vet inte hur många gånger. Det blir en 3:a i betyg. Relativt stark. Jag är ingen shoppingtjej så alla märkeskläder, märkesskor, designers osv går mig helt förbi, men jag har börjat gilla tjejerna... förlåt Kvinnorna, och igenkänningsfaktorn finns där också för mig, särskilt Carrie (hm...nästan enbart, även om jag är en hopplös romantiker precis som Charlotte) som grubblar alldeles för mycket över saker och ting och gör allting tusen gånger större i sitt huvud, än vad som fanns där från början. Ja, och så hattar hon hit och dit med sin stora kärlek och håller nästan på att förlora honom, på grund av andra omständigheter och konflikter (inre och yttre) som hon tror har med kärleken och relationen att göra, men som egentligen är bortom detta. Men (sluta läsa här ni som ska se filmen och inte vill veta vad som händer) naturligtvis levereras ett bröllop. Med mr Big. Storslaget, med en gräddbakelseklänning + fjäderboahatt (jag är definitivt ingen hattmänniska, tycker att hattar mest förstör och gör att hattbäraren åldras betydligt - se bara på kronprinsessan Victoria...). Och en sisådär 200 gäster. Enkelt och gemytligt. Men så får karln kalla fötter och bröllopet ställs in. Bara för att sedan återuppstå i betydlig enklare skepnad, i rådhuset, utan gäster, med bara Carrie och mr Big, hand i hand. 



Varför jag skriver om detta? Därför att jag undrar hur jag själv vill ha mitt bröllop en dag. Visst är det fint med den storstilade vägen, middag, tjocka släkten, tal och så vidare, men det känns inte riktigt som jag. 

Jag vill ju vara prinsessa. Och rebell. Samtidigt. Vara Jag, inte någon som bara är utklädd och gör något för andras skull - släktens, gästernas, traditionens.
Skriva egna vigsellöften? Räcker det? Inte ha gammal kyrkomusik utan något coolare, någonting ovanligt? Skippa kyrka helt, fast för den skull inte behöva gifta mig i typ en luftballong. Vad mer, vad mer? Vad är Jag?
Ja, det var lite tankar som kom över mig efter att ha sett filmen.
Please, ge mig era galnaste och roligaste visioner av ert bröllop (även om ni redan är gifta så kan ni typ gifta om er i terorin, precis som ni själva vill)!  

Vill sömnlösheten lära mig något?

Sömnlös igen, tror det är fjärde natten på rad nu. Tankarna snurrar och snurrar - det är romanen, det är nästa roman som jag redan fått en idé till, det är en viss relationsproblematik, det är saknaden efter min pojkvän som är i Grekland nu och kommer hem om först om fem dagar och har varit borta lika länge, det är oro för karriären, det är en slags identitetskris, som även om den är positiv, skakar om mig rejält. Det är säkert en massa andra saker också, men jag kommer inte på mer nu.

Är jag en gnällspik? Förlåt mig isåfall, jag ska försöka skärpa mig, gå kurser i positivt tänkande och sådär, då har jag iallafall försökt anstränga mig istället för att bara ge upp. Nåväl, jag får väl skylla på sömnbristen, iallafall just nu. Vem blir inte grinig och ynklig efter en rejäl dos sömnunderskott?

Teven ger ingen ro, jag blir less på att zappa runt mellan natt-tablåernas repriser eller korkade spel&babbelprogram. Jag vaknar av och an i lägenheten, plockar med papper, surfar, dricker te och koffeinfritt kaffe, vilket medför att jag springer på toa stup i kvarten. Jag sätter mig med bokföring men orkar inte fullfölja. Sätter mig med ett manus jag bör redigera men orkar inte det heller, min hjärna är rätt seg efter dagens arbetspass. Vännerna är antingen på semester i fjärran, och jag vill inte störa dem där, eller så har de småttingar och jag vill inte beröva dem den eventuella sömn de har just denna natt. Annars skulle jag gärna ringa och prata med någon i en timme eller så. Om ingen av oss har någonting att säga så kan vi sitta tysta och bara lyssna till samhörigheten.

En riktig vän kan man vara tyst tillsammans med, länge, utan att det blir pinsamt.

Sömnlös som sagt. Jag borde kanske ringa någon doktor och be att få sömntabletter. Icke beroendeframkallande dock. Jag har ju, tyvärr, suttit fast i en beroendefälla tidigare och det var ingen hit direkt. Varning för benzo!!! Om ni absolut inte behöver!!! Det är minsann inte så ofarligt som en läkare jag träffade sa att det var. Huh, jag förstår knarkare nu, kan inte längre fördöma dem, jag hade själv kunnat hamna där, tror faktiskt att nästan vem som helst kan hamna där, iallafall om man har en viss känslighet i generna - i kombination med oflyt i livet eller dumdristighet eller en livskris av någon slag.

Nu sjunger koltrasten utanför mitt fönster igen, som varje natt. Sjunger så vackert, porlande,drillande, och jag undrar vad den vill säga mig. Vad ropar den ut i natten?

Tänk om det finns djur här på jorden som är mer intelligenta än oss människor, eller åtminstone på samma nivå? Vad tänker de isåfall? Hur ser de på oss? Varför har de inte försökt ta över det blå-gröna (ja, iallafall hyfsat) klotet?

Hm... lite halvflummiga smådåsiga tankar. Jag är ju faktiskt trött. Trött och uppe i varv. Ingen rolig kombination. Men vad göra, annat än att härda ut? Ska jag förbanna den komplexa biologin, hela mitt psykosomatiska väsen som av någon anledning nekar mig den sömn jag behöver?
 
Kanske vill sömnlösheten berätta något för mig. Lära mig något. Vad, vad?

Ondskan,så nära

Var nyss och handlade på ICA. Såg en lapp sitta uppe på anslagstavlan i entrén. En efterlysning. En pojke hade blivit kidnappad av sin far och förd utomlands.

Jag vet vem pojken är. Jag vet vem hans far är. Jag har till och med suttit ute och grillat med denne "far" som jag fann ytterst osympatisk - men att han skulle föra bort sin egen son utomlands, nej, det trodde jag aldrig. Pojken däremot var hur gullig som helst. Och nu är pojken kidnappad. Mamman är antagligen helt förtvivlad.

Tänk att ondskan - ty jag anser att denna handling är ondskefull - finns så nära. Tänk att jag har suttit bredvid den och ätit. Visserligen uppfattat obehagliga vibbar, men inte anat ondskan, nej, den anade jag inte. Fy sjutton vilken skitstövel! Och att göra detta mot sin egen son! Att hata sitt ex så mycket att han tar hennes son ifrån henne! Jag hoppas han åker fast, snart, och fråntas all vårdnad. Det är sonen värd. Även om jag förstås inser det komplicerade för sonen, som säkert, på något sätt, trots allt älskar sin far.

Åsikter, någon?

PS. Denne man var en flyktig bekant till min pojkvän, vars barn lekt sporadiskt med den nu försvunne pojken. DS.

RSS 2.0