Moment 22



Ibland känner man sig bara så fel. Ibland vet man inte ens varför man känner sig så himla fel, det bara skaver överallt och det spelar ingen roll att människor omkring en säger att man duger. För det är någonting som fattas. Det är omöjligt att se sig själv i spegeln och gilla någonting alls. Brister, där finns blott brister som man hemskt gärna vill be om ursäkt för fast man försöker vänja sig vid att inte be om ursäkt för just allt, jämt och ständigt. Det är ju det eviga "förlåt mig för att jag är som jag är" som är grunden till oförmågan att älska sig själv.

Inte så att man ska acceptera alla sina brister jämt och ständigt, men om man nu accepterar att andra människor har brister, begår fel, är lite klantiga och klumpiga och inte alltid rakt igenom "perfekt psykologiska" (dvs en Dr Phil-typ som alltid beter sig till 100% korrekt i alla sina relationer, även vad gäller relationen med sig själv) så borde man väl acceptera åtminstone några av sina egna ofullkomligheter. Eller?

Det händer rätt ofta att jag önskar att jag var någon annan, händer att jag tror att de flesta andras liv är mycket mer behagligt och smärtfritt än mitt. Roligare, ljusare, mer porlande, glittrande, coolare, vänligare, inte som en dans kanske men iallafall inte så himla hackigt. Fast sedan brukar jag skämmas över att jag tänker så för jag har det egentligen himla bra, det är bara det att jag grubblar för mycket och... Fast, jag är ju grubblig av mig så varför inte bara försöka acceptera det fast det är just grubblandet som gör att jag kanske inte alltid accepterar mig själv...? Hm, knepigt, ett moment 22 tycks det som. Någon som har någon lösning och/eller känner igen sig???

Kommentarer
Postat av: Nena

Jag känner igen mig till 100 procent. Det var som att läsa mina egna tankar. Tack.

2008-07-30 @ 13:20:58
Postat av: Jennifer

jo. jag känner igen mig. minst sagt. detta med svårigheten att acceptera sig själv. att det hackar. och detta eviag grubbalnde, som aldrig tar slut, aldrig man kommer ifrån det. så ja, jag känner igen mig, väldigt väl... och jag kan inte låta bli att grubbla över att jag grubblar...

2008-07-30 @ 20:54:34
Postat av: Katarina

Känner verkligen igen mig, jag är precis likadan. Eller förhoppningsvis var, fick en bok rekommenderad av min terapeut och den har hjälpt mig jättemycket! Jag kan stoppa mig själv i tid, innan ältandet av hur fel jag är och grubblandet över om jag sa fel tar fart.



Boken heter "Sluta älta och grubbla" Är skriven av Olle Wadström och bygger på kognitiv beteendeterapi. Har som sagt hjälpt mig mycket, rekommenderas varmt.

2008-07-30 @ 23:14:50
Postat av: Jennifer

Känner igen mig.. För mycket. Och när man inte har tid att bryta ihop, när allting byggs på och till slut är man en liten hög av rent kaos.

2008-07-31 @ 06:37:14
URL: http://regnfall.blogspot.com
Postat av: Karin

Det svåra är när man anser sig själv vara tillräckligt smart, för att klara av alla situationer, fixa de där tillfällena då man oundvikligen straffar sig själv för att vara analytisk/grubblande eller vad man vill kalla det. Egentligen kanske man ska vara glad över att reflektera över sig själv, över att komma till den punkt där man ser sig själv utifrån och ser att man aggerar irrationellt, orättvist eller vad det än är. Varpå man straffar sig själv för att man aggerar orättvist istället för att hylla sig för att man faktiskt ser och reflekterar över sitt eget handlande. Inte konstigt att man inte lär om man ständigt straffar sig själv i de situationer när man är klok, som en bok. Men visst fan är det tröttsamt, så tröttsamt i situationer där man önskar sig vara en "vanlig" människa som bara kör på utan att behöva se sig själv, utan att ständigt genomgå en granskning av den hårdaste av domare, en själv. Ibland så är det så otroligt orättvist att man är så mycket mer accepterande i andras aggerande för att man lyckas analysera saker som de inte själv ens reflekterar över. Ack så jobbigt det blev, helt klart ett moment 22. Hoppas mina tankar tillfört något och inte bara trasslat till ännu mer=) /K (man i texten ovan är såklart jag själv, trots att jag inte är någon man ;))

2008-07-31 @ 19:27:45
Postat av: Freddy

Grejen med att man tror andras liv är bättre är nog att man se på deras liv utifrån. Och utan känslorna man själv känner i sitt. Det är ju ofta den där bergochdalbanan som gör att de dagarna kommer. Då man bara ser på sig själv och suckar. De dagar då man inte ger sig själv en chans.



Kanske är grubbleriet ett motdrag mot känslor. Jag tror att det är så för mig iaf, att när jag känner något väldigt mycket (vilket jag gör väldigt ofta, kan nästan bli överväldigad av någon känsla närsomhelst och ibland bara när jag ser eller hör något som jag egentligen inte gjort själv) så vill jag gärna grubbla. Få känslorna i schack.



För mig är grubblandet ett sätt att försöka få mer kontroll över mig själv och de gånger jag känner att jag har som minst kontroll är när känslorna sköljer över mig.



Kanske om man hittar situationerna då man börjar göra det så kan man bli snällare mot sig själv. Och förstå när det sker. Det kanske är en början eller något.

2008-08-01 @ 00:42:10
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Jenny

Nickar igenkännande. Min egen lösning är att försöka acceptera mitt liv och min situation som den ser ut här och nu. Försöka sluta jämföra mig själv med andra och tvinga mig själv att vända dom negativa tankarna när dom kommer. Funkar ju inte alltid naturligtvis, men jag tänker: Jag är inte mer än människa och jag gör så gott jag kan!

2008-08-02 @ 13:17:15
URL: http://balansgang.blogspot.com/
Postat av: Sofie

Jag har hrubblat i ett år nu, nu har jag "kommit ut" i livet. Jag ser det som det är, mer verkligt, utan demoner och hjärnspöken..eller..lite mindre demoner och hjärnspöken i alla fall. Mycket ljusare lättare, leende och mer sant. Jag är tillbakalutad och jag förundras över den värme, kärlek och själslig kontakt som finns, bara jag är öppen för det. Släpper masken, älskar, bara är människa. Tillsammans med andra. Tillsamans med en annan människan. Kontakt med själar och hjärtan. Det är livet själv. Jag har varit ensam, nu är jag i samklang med ett annat hjärta, flera hjärtan, och det måste vara meningen med livet.

2008-08-04 @ 13:18:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0