Det smattrar, jag njuter

Spöregn utanför mitt fönster. Orden inom mig som vill födas. Det smattrar där ute, här inne också, när mina fingrar dansar över laptoptangenterna. Jag vill skapa en roman som är som musik. Varje mening ska bära en klang, en melodi. Jag vill att människor ska börja dansa, medan de läser, ja, gå omkring inne i sina hem och dansa runt på golven - ibland är det vals, ibland hiphopmoves, ibland är det balett, ibland en svettig tryckare till siparsdrypande dansbandsmusik.

Jag ska till Nyköping idag och hålla säsongens sista föreläsning. Förra veckan var jag i Söderköping, en otroligt mysig liten stad, som kändes som tagen ur en saga. Nog för att jag är trött på flängandet runtom i detta land ibland, men jag får faktiskt se väldigt mycket och träffa många fina människor. Jag borde nog försöka uppskatta det mer, istället för att liera mig med suckarna, som faktiskt inte är motiverade. Inget jobb är superroligt hela tiden. Fast nu är det mest roligt, romanen jag skriver växer till en allt tjockare pappersbunt och mitt självförtroende har stigit rejält sedan jag fick ja för ungdomsromanen ("Janis den Magnifika") som jag skrev tidigare i våras.

Regndag alltså. Om jag var ute på landet nu, helt isolerad, så skulle jag springa ut i bara trosor och linne i detta regn och dricka det, dansa inuti det. Jag skulle söka upp en liten insjö också och simma runt i vattnet som då säkert skulle kännas varmare än luften. Ja, jag skulle ligga och plaska där hela dagen, tills natten kommer, då skulle jag tända en brasa på stranden och grilla korv eller något, skriva dagbok i skenet av de fladdrande lågorna, sedan skulle jag krypa ihop där, inuti en sovsäck, och bara tycka om mig själv.

Framför dumburken ikväll?

Någon mer än jag som tänker bänka sig framför den lilla burken och glo på 22 män som springer omkring på en stor gräsmatta och rullar en boll mellan sig?
Det är fascinerande - när man börjar tänka lite mer filosofiskt på det hela, alternativt försöker föreställa sig hur en eventuell utomjording skulle uppfatta skeendet - detta att en boll, som vuxna män springer efter, kan bli så oerhört viktigt och prestigefullt för människor på detta klot.
Det finns de som tar alla sina sparpengar för att följa EM-fotbollen på nära håll. Det finns de som lider med sina lag, alternativt mår bra endast när deras lag vinner. Det finns de som blir förkrossade, ja rentav deprimerade, när deras lag har motgångar. Det finns de som blir så upprörda över sina lags motgångar att de dödshotar spelare och tränare.

Fascinerande, som sagt. Och själv har jag ju suttit där framför teven och vrålar av lycka när Sverige gjort mål, samt förbannat det spanska laget som i sista förlängningsminuten nätade mot vår stolthet.
Just det, vår stolthet.
Som vi inte längre ville kännas vid när Ryssland slog "dem" - inte "oss" - med förnedrande 2-0 som kunde blivit mycket mer.

Jag tänker att det är samma sak med vänskap, ja, relationer över huvud taget. Först i motgång vet man faktiskt vem man verkligen kan lita på. Det kan bli en tuff läxa att lära sig, inte sällan sorglig, rentav chockerande, men det enda man kan göra är att ta till sig fakta och sedan hålla sig till dem som bryr sig om en också när man ligger ner och blir sparkad på.

Ha en härlig kväll, vare sig ni sitter framför teven och tittar på EM-finalen mellan Tyskland och Spanien, eller om ni föredrar att göra någonting annat än att titta på lurviga ben på jakt efter en boll.

Barn som tvingas föda barn

Läser i tidningen om en rumänsk 11-årig flicka som blivit våldtagen av en släkting och blivit gravid. Hon nekas abort av den medicinsk-etiska nämnden. Det finns nämligen en lag som säger att abort efter 14:e veckan endast får göras om moderns liv är i fara eller om fostret är gravt missbildat. Och man har inte funnit någonting sådant. Man finner inga skäl. INGA SKÄL??? Inte för att det ofödda barnet gjort någonting fel, men flickan då, flickan? Vad kommer hon att få för liv? Hon blir ju våldtagen igen av myndigheterna, av det så kallade samhälle hon vuxit upp i. Blir våldtagen igen när hon tvingas genomlida en graviditet och dessutom en förlossning.

Herregud, vad är det för värld vi lever i?

Undrar jag denna halvsoliga sommardag i Stockholm, i ett land som tack och lov tar större hänsyn till små barn, även om det händer att jag blir häpen också över sådant svenska myndigheter beslutar om, men det är - just nu - en annan historia.

Reservplan

Ska man ha en sån eller är det fegt? Ibland, när jag tycker att karriären inte går som den ska, när jag går förbi pocketställ och bara ser andras böcker, när jag inte hittar Ord för det jag vill berätta, när det jag berättat - det som släppts ut på marknaden - inte syns någonstans efter bara några veckor, utan är undanskuffade i något hörn, långt borta från (känns det som) Alla Andra Framgångsrika.

Jag smet förbi ett sommarmingel hos Grand Agency nyss. Där satt en del Storsäljande Författare som fick mig att känna mig rätt liten, ja faktiskt (för ett ögonblick) värdelös. Kajsa Ingemarsson, Maria Ernberg (eller är det Marie, hm, minns inte i skrivandet stund, men Framgångsrik är hon i vilket fall), Inger Frimansson... I dagsläget kan jag bara drömma om att sälja ens i närheten av vad de gör. Och jag har fått lite dåligt självförtroende på sistone, av olika skäl. Vill mer än det som sker. Vill bli såld utomlands. Vill att Utkanten verkligen ska bli film - väntar fortfarande på besked från Filminstitutet om vi ska få förhandsstöd, jag är så himla rädd för ett nej, då blir det tredje boken (Rebell med frusna fötter och Konsten att vara Ela har också varit aktuella för film) som det inte blir något med...

Och eftersom jag med jämna mellanrum får problem med mina två små datorer så har jag varit tvungen att lära mig rätt mycket om mjukvaruproblem osv, och nu i dagarna var det dags igen - istället för att skriva hela tiden, som jag velat, har jag varit tvungen att installera om en massa program tills Eländes-Bebisarna äntligen började funka som de skulle igen. Förut hade jag för det första blivit: 1. Panikslagen 2. Helt rådlös. Nu är jag irriterad men ändå rätt cool. Jag vet också på ett ungefär vad som behöver göras och efter en sisådär 10 försök att ominstallera en massa programvara så har jag faktiskt lyckats. Alltså skulle jag kunna bli datakonsult eller något (på en relativt låg nivå dock) om det går riktigt eländigt (i vissa deppiga stunder kan jag börja tänka på just alternativa karriärer och jag ser framför mig hur jag säljer allt mindre för varje bok, den enda bok som fortfarande säljer och folk känner till är min första, som jag visserligen är stolt över men oerhört trött på att förknippas med, jag har ju faktiskt skrivit en massa annat också).

Andra alternativ är:

Delfinskötare.
Upptäcktsresande (fast då måste jag sluta vara så kinkig av mig).
Psykolog (även om jag just nu är ruskigt trött på allt vad terapi heter).
Psykiatriker (do som ovan).
Trädgårdsmästarinna (eftersom jag faktiskt har gröna fingrar, här hemma prunkar min djungel).
Privatdetektiv.
Kaféägarinna (med nästan bara torra småkakor på menyn, jag är synnerligen förtjust i saker som är just små, torra och hårda - säger det något om mig??? Samma sak med mat, kladdigheter gör sig icke besvär på min tallrik, inte heller röror...).
Filmproducent (så att det är JAG som får bestämma för en gångs skull) alternativ Filmkonsulent (så att jag har makten över pengarna).
Kritiker/Recensent (så att jag kan skriva svidande, elak, slag-under-bältet-kritik som är synnerligen subjektiv och inte har någonting alls med konstnärens/verkets kvalitet att göra, utan enbart mina humörsvängningar, he he...).

Vad skulle ni vilja vara - vilka reservplaner har ni - om det ni inte gör just nu funkar???

Kom, regn!

Min lägenhet är varm, till och med så varm att jag, som annars brukar kunna frysa när andra svettas, går och pustar i bara linne och bomullsshorts. Dock trivs mina växter, de håller på att skapa en djungel härinne, håller på att ta över helt och hållet faktiskt, så pass att jag funderar på att arkebusera några av dem innan det börjar utspela sig skräckscener à la någon Osannolik (alla Osannlikheter innehåller väl någon slags Sannolikhet...?) rysare.

Dessutom har jag sådan fruktansvärd skrivarklåda. Mina fingrar dras till datorn, ja, hela min själ (jag känner mig nästan otrogen...), jag vill sitta dygnet runt (vilket jag nästan aldrig orkar, 3-4 timmar är ganska lagom, sedan ägnar jag resten av arbetsdagen åt att "bara" tänka) och skapa, skapa, skapa. Men solen där ute ger mig dåligt samvete. Viskar: passa på nu innan det blir det gamla vanliga sommar-Sverige igen, med regnoväder lagom till midsommarfesten och sedan kommer det att fortsätta  på samma sätt fram till början av hösten.

Just under sådana här tider av skaparrus vill jag att det ska vara regnoväder ute dag efter dag. Så att jag slipper den där dragkampen inuti. Så att jag slipper känna att jag Borde. Att jag ska Passa På. Att det är nu eller aldrig som jag ska ägna mig åt att praktisera min sista gnutta Ungdomstid. Ja, ni vet, vara på härliga grillfester i glada vänners lag. Åka ut till skärgården och vara med på ännu fler fester. Dansa och ha sig. Dricka sig lite lullig också. Bara existera, inte bry sig om romangestalterna som går ut i strejk för att protestera mot att jag jobbstrejkar. Just det, bara existera, inte skapa min existens genom att skapa. Hu, vad svårt! Och... nej, jag kan faktiskt göra både och samtidigt. Jag har badat och solat och bara varit Johanna. Samtidigt som jag inte behövs jobbstrejka. Det går faktiskt, har jag börjat lära mig. Det går.

Likväl önskar jag att det kunde komma lite regn och svalka just idag. Om inte annat så för att jag ska börja uppskatta solen och värmen igen. Det går så fort att glömma de där mörka kalla månaderna, och vips sitter man och gnäller istället, över det man just längtade efter. Varför är vi människor så glömska? Varför längtar vi alltid efter det vi inte har, men när vi väl har det så längtar vi efter något annat istället...???


RSS 2.0