Hatad, älskad

Hatad, älskad - så tycks min nya roman vara. Är därmed också jag antingen hatad eller älskad? Vissa recensioner är så vidriga att jag undrar om recensenterna hyser personligt agg mot mig. Andra är så lysande att jag undrar om recensenterna är förälskade i mig, eller åtminstone i mina konstnärliga färdigheter.

Mina romaner tycks vara som jag. Antingen eller. Svart eller vitt. Toppen eller botten. Inga mellanting här heller. Och på sätt och vis - även om det svider att läsa om "magplask" och "besviken på Nilssons nya" så känner jag ändå att jag väcker en j-vla massa reaktioner och det är bättre än ljumma "nja, jag vet inte så noga, blir nog ett medelbetyg kanske...". Och reaktioner, om än negativa, betyder ju att jag ger läsaren ifråga en spark (om än inte illa ment) rakt i solar plexus. Och reaktionerna blir då olika. Extremt olika. Jag har än så länge inte läst en enda ljummen recension. Bara LYSANDE eller SKIT. Fast mest bra, faktiskt, än så länge iallafall. Jag får väl se vad som droppar in framöver. Nå, också en skitrecension kan faktiskt skapa nyfikenhet. Jag minns själv, när jag gick gymnasiet och hade en fysiklärare som dessutom recenserade filmer i Borlänge Tidning (förbannade Dalarnas tidning alltså, blev ruskigt sågad dår, tack och lov är positiva DD större i Dalarna) - varje gång han sågade en film så gick jag och såg den och tyckte att den var lysande, för jag hade lärt mig, efterhand, att allt han dissade var sådant som jag skulle hissa.

Ja..., är jag en provokatör? Trots att jag tycker att jag är en mild person på många sätt, feg i det yttre, rädd för att säga min mening "face to face" eftersom jag aldrig vill såra någon. Men i mina romaner tar jag verkligen ut svängarna. Och jag blir INTE avskräckt av de som gör tummen ner nu, nej, jag tänker skriva det jag måste skriva, om de figurer jag älskar, som kommer till mig, vill att jag ska berätta om dem. Jag har inget val. Visst, jag skulle säkert kunna skriva något som jag åtminstone inbillar mig är mer lättsmält för recencentkåren, men det är inte min melodi. Jag är en liten rebell, trots allt. Med frusna fötter, överkänslig själ, varmt hjärta, massor med kärlek till "utkantsmänniskorna" (och även många andra) och en ibland överkreativ och överaktiv hjärna som jag tyvärr inte kan hitta någon pausknapp på.

Idag ska jag skriva på min nya roman. Det är skönt att "vila" i ett nytt universum nu när SOS-världen granskas och ibland far rätt illa. Och till sommaren vill jag gärna skriva en ny barnbok. Och så hoppas jag att någon filmproducent ringer och säger att SOS skulle kunna bli en lysande film. För det tror jag! (ja, jag har bra självförtroende rätt ofta, det dippar rejält ibland också, men sådan är jag, en berg- och dalbana - eller som jag brukar säga efter min Handelshögskoletid, som index på en rysk IT-aktie - , på gott och ont).

Nöjd, på det hela taget

Efter en natt med magsjuka (uäh, det värsta som finns, hur man än vrider och vänder sig i sängen mår man bara illa) vaknade jag upp till en strålande, lysande, fantastisk recension i SvD - recensenten tyckte att det var min absolut bästa roman hittills. Och - förstås - att nu har jag "hittat min ton".

Här den LYSANDE recensionen: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1021069.svd

Sen vet jag att DN skrivit rätt trist, (fast det såklart de satt boken i händerna på en ung kvinnlig kollega till mig - och det känns..., lite fel faktiskt, jag är för övrigt väldigt tveksam till att författare ska recensera andra författare, fröken Lowdén känner kanske av viss konkurrens...) så det känns B., att det typ aldrig är bra i de båda stora dagstidningarna. Jag har faktiskt bytt prenumeration mellan de olika tidningarna beroende på vilka recensioner jag fått av dem. Som hämnd. Visst, det svider säkert jättemycket för dem!

I övrigt tycks det ha gått bra överlag. Fick en fin liten recension i Expressen och många landsortstidningar är positiva, ibland översvallande. Dala-Demokraten gav tummen upp, vilket är skönt då jag kommer från Borlänge och jag vill inte att mamma och pappa ska gå och skämmas direkt (ok, jag vet att de inte gör det, de älskar mig även om jag skulle bli sågad i varje blaska i det här landet, men det är på något sätt pinsamt att bli sågad i sina egna hemtrakter). UNT har också skrivit jättefint: http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=738086,00.html

I övrigt droppar det väl in recensioner under dagen och dagarna som kommer. Just nu känns det mest positivt, trots DN-debaclet. Så någon prenumeration på DN blir det inte framöver, inte förrän de ger mig en lysande recension, he he...

Om någon är intresserad så kommer jag att vara med i Gävle-Dala-nytt imorgon fredag kl 19.15. Sen på tisdag 1 april är jag med i GoKväll kl 18.15.

Nu ska jag försöka ta mig ut i solen och stappla runt på en liten promenad. Känner mig som en utmärglad 80-åring med spagettiben (och jag bor tre trappor upp utan hiss - sekelskifteshus är bara så himla charmiga ibland...).


Kolibri bland kråkor

Snart kraxar kråkorna, bedömer kolibrins verk, hackar och väser, berömmer kanske lite grann, kanske till och med mycket, klappar mig på mitt överkänsliga huvud och säger "bra bra, du börjar hitta din ton, ditt språk" (efter SJU romaner så känns det ibland fortfarande som om jag betraktas som en liten flicka som famlar efter Författaren i mig - ibland undrar jag om det beror på att jag kan se lite flickaktig ut, rätt många tror att jag är minst tio år yngre än jag är, vilket väl är positivt på sätt och vis men det ligger mig också i fatet), och det jobbiga är att jag bryr mig, att jag inte kan vända blicken bort från kråkboets kraxande kör och känna mig stolt och stark oavsett vad de tycker, oavsett om de höjer mig till skyarna eller sänker ner mig i Marianergraven eller - vilket är mest troligt - placerar mig någonstans mitt emellan. Okej, det är mitt Verk, de ska bedöma, men mitt Verk och Jag är sammanbundna via en navelsträng, vi kan inte skiljas åt, hatar någon min bok så känns det som om också jag är hatad. Och hur jag än kämpar mentalt mot allt detta så står jag ändå och stampar på samma fläck: Jag är en Fröken Livrädd. Jag vill inte vara med om detta en gång till Jag vill slippa recensenter fast jag vet att recensenter behövs. Jag vill att Domedagen ska vara över redan Igår. Jag vill kunna tänka så som Theodor Kallifatides skrivit i någon bok: Varför ska kolibrin lyssna till när kråkorna kraxar?

Men jag bryr mig. Alldeles för mycket. Hur göra för att skaffa mig ett pansar? Hur göra för att inte ta allt på så blodigt allvar jämt? Hur göra för att rycka på axlarna och tänka "smaken är som baken" om det blir sågningar än här, än där? Jag menar, jag begriper ju till exempel inte alls varför vissa superhyllade författare blir hyllade, eftersom jag själv tycker att de är mediokra. Då är jag ju själv en kråka. Som kraxar.

PS. Här en färsk intervju i Dalarnas Tidningar om
SOS från mänskligheten: http://www.dt.se/kultur/article293297.ece DS.

Hur står skådisar och modeller ut?

Ja, jisses, hur står de ut med att göra omtagning efter omtagning, eller ta foto efter foto - ibland ute i isande kyla, i blåst, snöstorm, regn? Det undrar jag efter att ha varit uppe i Dalarna en sväng och blivit intervjuad och filmad av SvT Dalarna. Det var trevligt, verkligen trevligt, men KALLT! Jag kommer nog att ha en knallröd snok i rutan när inslaget väl sänds. Ja, och sen skulle jag liksom "spontant" gå fram till en eka som låg nere vid vattnen vid båthusen och eftertänksamt låta handen glida längst relingen på båten. Redan då kände jag att mina skådisdrömmar gick i kras. Sen skulle jag spontant igen kika in genom en springa till ett av båthusen och se naturligt nyfiken ut innan jag traskade vidare och skulle se ut som om jag tänkte på någon av mina romaner. Allt detta medan snön föll allt tätare och det kändes som början av januari istället för mot slutet av mars. Fast iochförsig blir det nog snyggare foto när det är lite grådisigt ute och inte strålande sol. Dessutom intervjuades jag ju om nya boken som inte direkt är en komedi eller en solskenshistoria utan en delvis brutal skildring om en lyxprostituerad man som tvingas ner i ett konkret helvete, innan han kan börja leva igen. Nåväl, sen kom vi in från kylan igen och min söta underbara mamma bjöd på kaffe och hembakta bullar och kakor. Vi blev lite varmare och sedan filmades det medan jag satt vid min laptop och knackade ner Absolut Ingenting Vettigt (men det var ju bara för syns skull) innan jag läste några stycken ur boken och sedan blev intervjuad. Fick svåra men intressanta frågor. Vad vill du säga med din bok? Vad vill du att läsaren ska bära med sig när han eller hon läst klart boken? Varför ville du skriva om ondska? Varför är människor idag (många romanfigurer är extremt ensamma) så ensamma och isolerade och vad ska man göra åt ensamheten?

inga superenkla frågor direkt, men jag gjorde mitt bästa för att svara hyfsat vettigt - men självkritisk som jag är tycker jag naturligtvis att jag mest svamlade och att jag verkligen borde veta vilket BUDSKAP jag har med boken. Fast faktum är att medan jag skriver så tänker jag aldrig på något budskap. Jag skriver eftersom romanfigurerna gör mig så nyfiken och eftersom det händer så många spännande saker som jag helt enkelt måste hänga med på. Men visst, något budskap har jag väl, det är bara det att det för det mesta är svårare för mig att till fullo begripa detta budskap själv, än det är att skriva själva romanen.

Få se om jag vågar se inslaget på teve sen. Jag tycker alltid att jag ser jättekonstig ut, inte alls som den Johanna jag ser i spegeln. Min mun är så stor. Blicken flackar så mycket. Och så låter min röst bara hur mysko som helst. Nej, inte så att jag tycker att jag är ful eller så, jag tycker faktiskt att jag ser helt okej ut, men det blir bara så konstigt att se sig själv på teve, skumt... 

Aptitretare

Jag har just registrerat en ny hemsida - http://www.sosfranmanskligheten.com/ där jag tänkte ha alla slags forum, med chatmöjlighet, precis som i romanen SOS från mänskligheten. Den är inte igång än, men snart så.

Tills dess tänkte jag bjuda på ett stycke ur romanen, som handlar just om den här hemsidan och dess olika chatforum. Här är det Katja, tatuererskan, som går in på sajten:

Hans hud är den vackraste hon någonsin jobbat med. Hon skulle vilja säga det till honom men kommer sig aldrig för. Han skulle kanske uppfatta det som en outtalad fråga om han kan tänka sig att ta sig an också henne som kund.

Hon har tänkt på det, men vill inte förnedra honom. Han har vackra kunder. Det är så hon ser det framför sig. Vackra kvinnor och män som tillhör den så kallade societeten. Kvinnor och män vars kroppar han vidrör mellan skira sidenlakan tills de vibrerar av orgasm och jubel.

Han skänker dem nåd.

Hon tvättar sig tills kroppen glänser, tömmer sedan badkaret och torkar sig sittande innan hon kränger sig över badkarskanten och sätter sig tillrätta i rullstolen.

Naken rullar hon ut i den sjuttio kvadrat stora ateljén som är konstnärsstudio och privatbostad i ett. De olika avdelningarna delas av två vikväggar i mörkt utsirat trä från Indiska. I taket hänger en rund röd orientalisk lampa och ett stort runt mosaikbord utgör hennes arbets- och köksbord.

Köksavdelningen är vit och svart, liksom allt porslin, fåtöljen framför den stora väggteven är i vitt läder, det lilla sidobordet är helt i glas.

Hon blandar österländska influenser med avskalad modernism.

Hon har rullat fram till den stora spegeln från golv till tak och iakttar sin magra hopsjunkna gestalt. Håret är kortklippt och brunt med röda skiftningar, ögonen nästan svarta och för det mesta inramade av svart kajal. Hon brukar måla munnen röd men känner inte för det i dag.

Skulderbladen pryds av ett par tatuerade änglavingar.

Hon klär på sig, mikrar en Findussoppa, sätter sig framför datorn och börjar surfa, går bland annat in på

www.sosfranmanskligheten.com där man kan välja mellan olika forum med rubriker som Själens SOS,

Klimathotet, Domedagen är nära, Medicinerna som dödar, Maten som dödar, Ensamhetstorget, Moralsvinn, Hatbrev till allt & alla, Kärleksbrev till ingen, Storebror ser dig, Självmordsakuten, Säponytt etcetera.

Katja brukar gå in på hemsidan och chatta lite då och då, främst på »Själens sos« och »Självmordsakuten« där hon försöker agera räddare i nöden, men inte lyckas särskilt bra eftersom många av skribenterna plötsligt bara försvinner.

Vilka olika forum skulle ni vara intresserade av att gå in på och chatta på?


LISTAN

Här är en lista över sånt jag VILL (ok, vissa grejer är kanske rätt ouppnåeliga eller praktiskt ogenomförbara, men jag ska sträva efter att förverkliga MIN DRÖM) göra innan min själ lämnar kroppen (det finns en film som heter 21 gram där det påstås finnas vetenskapliga belägg att alla som dör omedelbart blir 21 gram lättare..., är det själen som väger 21 gram eller...?) och förhoppningsvis landar uppe där hos SKAPAREN/SKAPARINNAN (antagligen är Gud både och):

* Dansa på ett bord, skaka mina (små) behag och bara vara sådär jublande lycklig som jag inbillar mig att majoriteten av alla andra människor är för det mesta.

* Besöka ett munkkloster i Tibet och efter ett halvårs praktik eller så äntligen ha hittat den där känslan av frid som varje munk ser ut att bära omkring på (eller är det bara en fasad, knaprar de lyckopiller och våndas över morgondagen de också).

* Resa jorden runt, ensam, och våga bekanta mig med nya människor fast jag är superfeg på det planet (typiskt Stockholmssyndrom, om någon man inte känner ler mot en eller tilltalar en så blir man inte glad utan rädd, tänker "usch, vilket psyko, jag måste dra illa kvickt").

* Skriva en fet äventyrsroman som är SJÄLVUPPLEVD!

* Bygga mig ett eget hus (med hjälp av min snickarkunnige far och bror) vid en sjötomt någonstans i Södermanland. Och - om jag nu får familj någon gång - inrätta en skrivarstuga på gården för mitt Ensamhets&Tystnads-behov.

* Bo utomlands ett år eller så och lära mig ett nytt språk och annars inte göra någonting alls av det som jag tänker på som "nyttigt" (dvs att prestera). Träna mig i att vara en "glidare".

* Skaffa mig en koala och en delfin som husdjur. Och om det inte går så får det bli en liten katt. Eller en (också liten) sköldpadda.

* Bygga kojor i äppelträden tillsammans med mina ungar (alt syskonbarn) när jag är en sisådär fyrtiofem år. Och sen sitta där uppe och dingla med benen och äta kakor som jag stulit från mitt eget skafferi.

* Resa HEM till pappas Afrika åtminstone en gång till.

* Traska i Amazonas djungler och inte vara så himla kinkig som jag är nuförtiden.

* Skriva en teaterpjäs som sätts upp på Dramaten och spela någon roll själv (helst huvudrollen men duger jag inte till det så får jag väl ta en liten biroll) och sedan skita blankt i om jag får bra eller dåliga recensioner.

* Just det, lära mig att strunta i vad andra tycker och tänker om det jag gör, den jag är och vilka livsval jag gör.

* Lära mig capioera och börja klättra igen och dansa balett och träna boxning - ja, åtminstone hänga upp en slagsäck i mitt hem.

* Ha ett rum i mitt hem där jag ständigt målar figurer på väggarna, målar fram berättelser, liv, och sedan målar över, när nya liv och berättelser kommer till mig.

* Få en stor andlig upplevelse, så att jag slipper vara rädd för döden (och kanske också slipper vara rädd för livet, för vet jag helt och fullt att det finns någon Där Uppe som vakar över mig så kanske jag kan vila lite grann, skyddad av den vissheten).

* Skriva och regissera och spela med i en egen långfilm.

* Vara med på Oscarsgalan (om jag så ska behöva planka in), i nödfall Guldbaggegalan.

* Stå brud.

* Tatuera in en frihetssymbol på mitt ena skulderblad när det är dags.

* Aldrig svika mig själv.

Ja, det var lite grubblerier från min sida (jag är rätt grubblig av mig, någon som lagt märke till det kanske...).
Vad har ni för LISTOR över vad ni vill göra under era liv?

RSS 2.0