Johanna Nilsson

Snart kraxar kråkorna, bedömer kolibrins verk, hackar och väser, berömmer kanske lite grann, kanske till och med mycket, klappar mig på mitt överkänsliga huvud och säger "bra bra, du börjar hitta din ton, ditt språk" (efter SJU romaner så känns det ibland fortfarande som om jag betraktas som en liten flicka som famlar efter Författaren i mig - ibland undrar jag om det beror på att jag kan se lite flickaktig ut, rätt många tror att jag är minst tio år yngre än jag är, vilket väl är positivt på sätt och vis men det ligger mig också i fatet), och det jobbiga är att jag bryr mig, att jag inte kan vända blicken bort från kråkboets kraxande kör och känna mig stolt och stark oavsett vad de tycker, oavsett om de höjer mig till skyarna eller sänker ner mig i Marianergraven eller - vilket är mest troligt - placerar mig någonstans mitt emellan. Okej, det är mitt Verk, de ska bedöma, men mitt Verk och Jag är sammanbundna via en navelsträng, vi kan inte skiljas åt, hatar någon min bok så känns det som om också jag är hatad. Och hur jag än kämpar mentalt mot allt detta så står jag ändå och stampar på samma fläck: Jag är en Fröken Livrädd. Jag vill inte vara med om detta en gång till Jag vill slippa recensenter fast jag vet att recensenter behövs. Jag vill att Domedagen ska vara över redan Igår. Jag vill kunna tänka så som Theodor Kallifatides skrivit i någon bok: Varför ska kolibrin lyssna till när kråkorna kraxar?

Men jag bryr mig. Alldeles för mycket. Hur göra för att skaffa mig ett pansar? Hur göra för att inte ta allt på så blodigt allvar jämt? Hur göra för att rycka på axlarna och tänka "smaken är som baken" om det blir sågningar än här, än där? Jag menar, jag begriper ju till exempel inte alls varför vissa superhyllade författare blir hyllade, eftersom jag själv tycker att de är mediokra. Då är jag ju själv en kråka. Som kraxar.

PS. Här en färsk intervju i Dalarnas Tidningar om
SOS från mänskligheten: http://www.dt.se/kultur/article293297.ece DS.