Kollegor, kollegor!

Har varit en usel bloggare på sistone, men nu kikar jag iallafall in igen tillsammans med mitt lilla liv. Är just hemkommen efter en resa till Astrid Lindgrens Vimmerby där de hade konferens till hennes ära. Jag och några andra författare skulle hålla olika föredrag på temat... hm... ja, på ett ungefär såhär: "starka och svaga flickor och kvinnor i litteraturen". Jag och Johanna Thydell skulle samtala om just detta (vi skriver ju båda mycket om just sådant) tillsammans med en moderator. Det blev ett avslappnat samtal och jag kände hur skönt det var att för en gångs skull inte stå helt ensam och prata och sen ta emot frågor ensam och åka hem ensam.

Jag och Johanna T. höll sällskap på tåget tillbaka till Stockholm och pratade mycket om skrivandet, den ovissa tillvaron, men också friheten det medför att jobba som vi. Skönt att höra att hon också, liksom jag, har noll koll på om det hon skriver är genialiskt eller skitdåligt. Nej jag vet faktiskt ALDRIG om det jag skriver är bra. Jag känner mig aldrig säker när jag lämnar in ett nytt manus till min förläggare. Är beredd på allt från "Superbra" till "Det här är definitivt inget jag rekommenderar att du ger ut". Önskar att jag hade lite bättre koll på det där med Kvalitet Som Håller, men det har jag inte, jag är så blind för min text att jag inte kan bedöma det själv. Men det är faktiskt tur att jag inte haft möjlighet eller ens kommit på idén att ge ut böcker på egen hand, med tanke på den kartong med gamla manus jag har uppe på vinden och som typ 19-åring tyckte var supebra, allihop (jag var kaxigare då på sätt och vis, nu när jag är en så kallat "etablerad" författare är jag betydligt mer medveten om alla Hinder som finns och hur tufft det är, inte bara att få ett Ja från förlaget utan också allt som kommer därefter med media, recensioner osv) men som jag troligtvis kommer att bränna upp någon dag så att ingen ska kunna läsa eländet (inte så att det är uselt skrivet men det är... platt, livlöst, dessutom härmade jag länge många av mina favoritförfattare vilket är totalt genomskinligt i många av manusen) efter min död.

Jag litar helt enkelt på att min förläggare kan bedöma om det jag skrivit håller för utgivning. Visst har jag känt mig missförstådd ibland, och oerhört besviken, men med lite distans till det hela har jag tänkt: Puh, nu räddade hon mig från ett gigantiskt Magplask, hur tänkte jag egentligen?

Ja, det var skönt att prata med Johanna T. och tidigare också Anna Jörgensdotter (som jag gick en kurs i Skapande Svenska tillsammans med för drygt femton år sedan på Uppsala Universitet - sedan dess har vi inte setts, men vi kände igen varandra direkt och samtalet flöt obehindrat) som också höll ett föredrag (oerhört intressant och välformulerat). Samma sak där - alla val och all osäkerhet: Satsa på mer skrivtid eller ta alla föreläsningar jag blir erbjuden? Hur veta att det jag skriver är bra? Hur göra för att inte placeras i ett "fack" eller bara förknippas med en enda bok (jag var länge enbart förknippad med min första bok och ärligt talat blev jag till slut urless på alla frågor om den när jag faktiskt skrivit flera andra böcker, jag kände en oerhörd frustration och rädsla för att aldrig mer kunna skriva något som berörde människor så mycket, tack och lov bröt jag mig loss från mitt förstlingsverk när jag kom ut me de "De i utkanten älskande" och nu känner jag att jag förknippas med flera böcker, inte bara den första)? Hur hantera recensioner? Hur hantera rädslan för att förlora läsare när man vill experimentera i sitt skrivande och skriva helt annorlunda än tidigare? Hur kombinera ensamheten, som skrivandet kräver, med familjeliv och relationer? Hur hantera växlingen mellan att sitta just ensam och skriva och sen resa land och rike runt och föreläsa, ibland för flera hundra personer? Osv osv...

Jag känner nu att jag behöver/vill hålla bättre kontakt med mina kollegor framöver. Eftersom det ger mig ett slags lugn. Att det finns de som är i samma situation som jag. Och det är tufft och ensamt. Men det finns ändå en kollegial lojalitet och äkta glädje över varandras framgångar samt en genuin önskan att det ska gå bra också i framtiden för varandra. Visst finns avund inom "kåren" (jag erkänner, det finns de jag är avundsjuk på, men jag är medveten om det och tänker inte låta det styra mig eller hindra mig från att säga typ "Grattis till det där priset och allt annat" om jag träffar dem - jag vet ju själv att jag blivit sårad och besviken när jag vet att somliga vetat om att jag fått diverse priser eller fått lysande recensioner för någon bok men de ids inte ens säga grattis, som för att markera att de inte bryr sig) och jag har mött en hel del snorkiga författare som blivit för stora för sin egen kostym och tror att de plötsligt är mer värda än andra bara för att försäljningssiffrorna skjutit i höjden och de intervjuas lite varstans osv. Men priset de betalar är högt och beklagligt: De krymper som människor och förlorar sin värdighet - i pengar blir de nog rika men inte i själen.

Men jag vill iallafall tro att de flesta författare har mer gott än ont i sig, mer generositet än avund, och att det därför att fler äkta än bittra ryggdunkar som delas ut när vi då och då strålar samman på bokmässor, konferenser, seminarier, uppläsningar mm.


Intervjun i SvD

.... om den kreativa processen, kan ni läsa om här:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1260935.svd

De tog ett bra foto också, tycker jag, jag ser sådär lagom allvarlig ut, som tänker jag verkligen på någon ny roman, alt iakttar fotografen och undrar om jag kanske kan använda mig också av honom i någon roman.


1973

Då föddes jag. Samtidigt (läste jag i en liten notis i dagens tidning) dog en kvinna i nuvarande Kroatien - och först nu har hennes mumifierade kropp burits ut ur lägenheten som grannarna bröt sig in i helt enkelt eftersom de själva ville ha den och det bodde ju ändå inte längre någon där... trodde de. 35 år alltså, och ingen har saknat henne. Under hela min livstid har hon suttit där död i sin lägenhet, o-saknad. Visst är det hemskt att dö. Men att ingen saknar en! Att ingen i hela världen bryr sig. Det är så sorgligt att jag saknar ord för det. Jag får väl förse henne med någon roll i någon av mina romaner framöver, så får hon evigt liv där på något sätt. En roman om en kvinna som hela världen glömde. Men som kanske, när hon levde, gjorde en massa fantastiska och spännande saker. Hade älskare lite här och där (som när hon slutade höra av sig alla blev så stötta att de inte sökte upp henne och därför inte fann henne död). Jobbade som hemlig agent eller något. Hade miljoner på ett konto i Schweiz som ingen kände till, men varifrån det varje månad pytsades ut pengar till ett annat konto där alla hennes räkningar betalades med autogiro eller så - för alla räkningar har betalats, år efter år, ända sedan hon dog.

Ja, kanske blir det en roman någon gång om en kvinna som ingen saknar, men som när hon väl levde, verkligen Levde och njöt av (nästan) varje dag, varje ögonblick.

RSS 2.0