Vargtimme

Natt utan mycket till sömn. Men jag är inte särskilt orolig. Varför måste allting vara så lagom jämt? Sömn 8 timmar, jobb 8 timmar, fritid 8 timmar - ett evigt inrutat schema som den moderna människan rättar sig efter. Visst, det är antagligen mest effektivt så, men ändå, jag är rätt less på Så Kallade Självklarheter & Så Ska Det Vara-grejer i livet. Barn ska man ha mellan 1,5 och 2,5 stycken av (då är det dessutom kört med det där med frihet), hus bor man i när man är stadgad, medelålders blir man kring fyrtio och vid dryga sjuttio börjar man betraktas som en samhällelig börda istället för någon med coola livserfarenheter.

Jag levde pensionärsliv (hm... fast vad menas egentligen med det? här menar jag nog klichébilden av en "vanlig" pensionärstillvaro) när jag var kring tjugo (inget vilt uteliv direkt, däremot tidiga morgnar, tidiga kvällar, P1, P2 - iof inget fel med det -, Aktuellt, inrutade tider, kaffe och småkakor, alla drömmar om framtiden förpassade till en plats djupt inombords, det var som om jag inte längre hade möjlighet att förverkliga dem, som om mitt liv redan, nästan, passerat... osv osv).

Nu skulle jag gärna båtluffa i Grekland och bo hur spartanskt som helst. Och när jag är åttio ska jag pryda mina löständer med gnistrande stjärnor och fortfarande proppa ryggsäcken full med anteckningsböcker, böcker och lilla laptopen (som nog är betydligt mindre och lättare då). Kanske vill jag båtluffa då också. Med någon yngre bästis som kan dra runt mig i någon kärra när jag inte orkar gå själv.

Jag är trettiofem nu. Med pensionen bakom mig. Tonårslivet? Framför mig? Näe... Men lite grann kanske.
Och jag vill inte bli en Så Ska Det Vara-människa. Jag vill bli en sådan som sitter uppe en natt som nu och inte dunkar mig i huvudet med Regler om att Du Måste Faktiskt Sova Nu. FAst det såklart, lätt för mig att säga som är frilans och kan sova på dagarna, men ändå, ni fattar poängen...

Nu ska jag...
Grubbla möjligtvis? 
Och känna mig lite grann som en övervakare - den (nästan) enda vakna - över alla små barn som ligger och sover överallt, iklädda små och stora kroppar. 
 


Tycka synd om? Och/eller förakta?

Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera dem. Tiggarna i tunnelbanan. De som går där med sina lappar som de vill att man ska läsa, lappar på vilket det står någon eländesramsa. Sann? Halvsann? Helt påhittad? Jag vill gärna tro på dem, tro att de verkligen har det eländigt och inte bara går runt i tunnelbanan och tigger, fast de är fullt friska och kapabla att arbeta. Är jag naiv?

Men om de nu är fullt friska, varför jobbar de inte istället? Visst, de kanske är illegala flyktingar, men åtminstone något litet svartjobb (det är ingen idé att blunda för sanningen, det kryllar av svartjobb i det här landet), som är minst lika lönsamt som att gå runt och tigga, borde väl finnas. Det borde ju vara bättre för deras självkänsla att jobba för pengarna istället för att tigga. För tigga är väl inget man gör med glädje direkt? Eller ser de det som ett jobb? Tycker de inte att de förnedrar sig?

Jag brukar oftast smita undan, genom att gömma mig bakom en tidning eller se ut genom tunnelbanefönstret. Vänta tills de passerat förbi. Möta deras blick vågar jag inte. För jag vill ju inte att de ska börja tro något. Börja hoppas. Dessutom är det oerhört obehagligt att betraktas som en check (om än i människoskepnad). Jag blir aggressiv. Vad f-n tar du mig för va? Varför ska jag ge dig något? Vad har du gjort för mig, va? Tänker jag ibland ilsket och vill be dem flyga och fara. Bara för att i nästa ögonblick snörvla till inombords och tycka hemskt synd om dem, oavsett skälet till att de går runt och tigger.

Nej, jag hittar inget bra förhållningssätt till dem.

Om jag ändå ger tiggare pengar ibland? Ja, det har faktiskt hänt några gånger. En gång var det en kvinna i min ålder som bad, mycket försynt, om en slant. Hon var inte påträngande, däremot var hon en trasig själ, det såg jag på henne. Så jag gav henne lite pengar och hoppades att det verkligen skulle gå till det där rummet på kvinnohärbärget som hon pratade om.

En annan gång gav jag pengar till en riktig clown som var så underhållande och charmerande att varenda dam på perrongen slantade upp och blev förälskad.

Några gånger till har det hänt. Men annars, nej. Är jag snål? Gör jag rätt, fel?

Knark

Blir knäpp i huvudet om jag inte får skriva på flera dagar. Orden är mitt knark. Jag får själslig klåda utan språket!

Vad som helst.

Skulle jag ge upp vad som helst för skrivandet?
Vet inte. Och tack och lov har jag aldrig behövt välja. Kommer nog aldrig att behöva välja. Om någon t.ex. sa: Tager du S. eller Orden? -  vad skulle jag säga?
Skulle inte säga något. Skulle slitas mitt itu.

Och nu! - äntligen tid för Mig&Datorn&Skaparruset. Iochförsig är jag rätt utmattad på skapar-fronten efter att ha kastat ur mig hundratals sidor det senaste halvåret och - hoppas jag - fått ett bra avslut. Likväl. Jag suktar efter mer. Flämtar. Ge mig ge mig ge mig En Ny Berättelse. Jag klarar mig inte utan dessa berättelser, dessa människor som kommer och går. Invaderar min själ. Säger: du måste skriva om mig. Och jag har inget val. Ja, jag vet - det låter som en klyscha, men det är sant. Jag har inget val.

Måste skapa nya universum.
Vill skapa nya universum.
Vill inte dö förrän jag har skrivit ihop en egen liten avdelning på biblioteket.

Johanna Nilsson-avdelningen.

Förmätet?

Skitsamma om det är förmätet. Skitsamma om folk tycker "du ska inte tro att du är något". Jag tänker skriva på ändå.

Till alla er som drömmer om att bli författare: Tro på att ni kan! Tro på att just ni kommer att lyckas! Tro på att det är möjligt att få ihop åtminstone en egen hylla på biblioteket. En hylla vars ord ni har skapat.

Kram från mig

God morgon Herr President!

Idag är det val i USA. Idag ska världens mäktigaste (väl?) man (ingen kvinna den här gången, jaja...) väljas. Idag undrar jag hur det skulle kännas att vakna upp efter valet och vara Herr President. Vilka tankar skulle snurra i huvudet? Frukost-grubblerier eller Ska JAG Sluta Kriga I Irak? Fortsätta jaga terrorister överallt, på gatorna, i tullen, i varje mellanöstern-lik persons hem? Eller försöka hitta en ny väg att gå, för att tillsammans med De Vettiga där borta göra gemensam sak mot det som kan vara början till ett tredje världskrig?

Tänk att såsa omkring i Vita Huset med tofflor, morgonrock och snurrigt yrvaket hår. Kaffe som pimplas. Tankarna klarnar. Insikten: Jag har ruskigt mycket makt. Jag kan förgöra världen. Jag kan kanske rädda den. Fast vad ska räddas först och hur? Tänk om jag inte orkar. Tänk om jag blir sjuk mitt i alltihop. Börjar knapra piller eller blir deprimerad eller super för mycket? Tänk om min fru vill skilja sig, helt plötsligt? Har blivit kär i en annan? Eller bara tröttnat på att vara Presidentens Fru? Hur orka sätta sig då och hålla Tal Till Nationen? Nä... Om jag skulle ta och ge upp. Bli en soffliggare. Som alla som inte orkade pallra sig upp och iväg till valurnorna. Fast... Vem ska då ta över? Han  den där andre? Nej men det går ju bara inte.

Det är beundransvärt, av både Obama och McCain, att ställa upp i valet. Att vilja ta allt detta ansvar.

De kan, om de vill och orkar och har lite tur med sig, förändra hela mänsklighetens framtid.




Vem jag hejar på? Obama. Eftersom han har nyare, fräschare idéer än McCain och vill avsluta kriget i Irak. Eftersom han verkar vara av den åsikten att homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella. Eftersom han anser att varje kvinna har rätt över sin egen kropp. Mc Cain är skeptisk till detta. Vill lägga sig i. Säga till en stackars 13-åring som blivit på smällen att hon måste bejaka livet inom sig osv.

Jag ogillar starkt människor som lägger sig i det ytterst privata, makten som var och en av oss har över riktningen i våra liv.


RSS 2.0