Här går min gräns!

Hur säger man det till någon, utan att såra?

"Hallå där, du verkar vara en helt reko människa, jättefin faktiskt, men jag drar min gräns här, av någon anledning passar vi inte ihop du och jag, inte som vänner, inte som någonting alls, du suger liksom energi från mig, gör att jag känner mig trött och matt och deppig och... ja, sjuk! Urgröpt. Urholkad. Jag kan inte förklara det, det bara är så, så snälla, klampa inte över min gräns för jag har kämpat som attan för att dra den, jag skäms faktiskt över det, (fast jag vet att jag inte ska skämmas, men det är mycket man inte ska... puh! Att leva är en hel vetenskap!) för helst skulle jag vilja vara en sådan som orkar med allt och alla och som inte bjuder in någon i min själ för fort och därför måste backa, bryskt... Och ja, jag skriker nu, skriker att jag faktiskt säger NEJ, och fast jag ser så snäll och söt och lite menlös ut så menar jag faktiskt allvar. Jag är ingen docka. Ingen liten flicka. Ingen man kan klappa på huvudet och såja gulle-tösen, det blir nog bra ska du se till. Nix! För nu har jag bestämt var gränsen dras. Nu säger jag nej och du måste faktiskt respektera det. Respektera mig. Om det sårar dig, så är det ditt problem, inte mitt. Jag tänker inte ägna en ynka sekund till av mitt liv åt att ta hand om andras känslor och välmående på bekostnad av mig själv. Det kan låta själviskt, men det finns bra sätt att vara självisk på, och så dåliga (förstås - vilket geni jag är!). Det här sättet är bra. Så hej då. Ha ett underbart liv. Jag menar det verkligen."

Och det här riktar jag inte till någon särskild, för det finns så många särskilda som passerat revy i mitt liv och som ovanstående kan passa in på 

(Nattens regn är här. Trummar mot rutan. Skönt så. Lugnande. Som en snäll hand över kinden. Jag borde sova men har ingen lust. Vill skriva mig in i gryningen. Det är fyrverkeri i min hjärna. Och det är det bästa som finns.)

För mjukhudad?

Jag är inte född med vassa armbågar. Är inte van vid att gräla. Inte van vid att umgås med elaka, tuffa (man kan vara tuff på ett bra sätt, men nu menar jag på ett dåligt sätt) människor. Inte van vid elakheter över huvud taget. Därför blir jag alltid paff, ja chockad, när någon av någon anledning hoppar på mig, eller någon som står mig nära. Nog för att jag kan ryta tillbaka. Vara vass i munnen. Och ja, jag har en vass penna (eller snarare vassa laptoptangenter). Men det känns obehagligt. Jag blir illamående. Vill inte vara med. Har liksom inget försvar, eftersom jag aldrig fått träna. Vill inte heller träna. Vill inte bli cynisk, bitchig, en som slår bara för sakens skull. Vill vara snäll emot. Är det fel? Kommer man ingenstans då i den här världen? Är man automatiskt mesig om man försöker vara snäll?

Jag skrev bokrecensioner för Dala-Demokraten en gång i tiden. Ja, jag var alltid jättesnäll. Och fast jag tyckte att jag tog i och var obehagligt taskig så inser jag nu att det var väldigt milda recensioner. Alltså gjorde jag inget bra jobb för man måste ju kunna skriva att man verkligen inte tycker att något är bra, att det är dåligt skrivet, har en dålig handling, är ett dåligt hantverk, kort och gott. Men jag kunde inte.

Jag erkänner. Jag är nog en väldigt naiv människa på många sätt, fortfarande. Och det vill jag faktiskt fortsätta vara.

Humanbörsen

Katrin Z's värde brakar nedåt, hon har inte längre någon trovärdighet kvar, fast om ett tag får hon nog en egen talkshow i 5-an för sådana som hon klarar sig alltid, vassa armbågar ger framgång i affärer, inte i medmänsklighet.

TV 4-människorna står i bakgrunden och gör tummen ner för stackars Katrin och gottar sig i de stigande publiksiffrorna.
Man är alltid som mest ensam när man behöver någon som mest.

Idol-stjärnorna är bara värda något så länge de klamrar sig fast i teverutan, sedan blir det på sin höjd en singel, sedan är de (med några få undantag) bortglömda igen, när nästa säsong tar vid. Vem minns förra årets sjua, årets tia, första årets nia? De får ställa upp i "Stjärnor på is" för att kommas ihåg igen, några veckor eller så, tills isen smält.

De redan onödigt rika finanshajarna gör klipp när börsen svajar. Småägarna säljer i panik och får äta gröt resten av året. En städerska köper en lott och vinner så många miljoner att man får svindel. Får hon bättre lön nu när hon är så rik? De som har hög lön får ju högre lön och högre och högre, särskilt bankdirektörerna vars banker går i kånken samt de i riksdagen och även de som inte sitter kvar i riksdagen men ändå kan hämta ut lön.

Göran Persson jäser på sin gård. Anitra sitter bredvid och fnittrar. Det är så att man blir tårögd. Den som är satt i skuld är inte fri. Persson är fri som en fågel för han föreläser för näringslivet nu och då blir man rik och kan betala av sina skulder. Men någonstans i närheten sitter någon som inte kan sälja huset men ändå har lån på huset och snart knackar Kronofogden på och frågar: Hur står det till i stugan?

Uteliggarnas värde är konstant värdelöst. De psykiskt sjuka och de med såkallad käringvärk (gubbvärk? finns verkligen ingen gubbvärk?) och utbrända hjärnor, blir utförsäkrade, iallafall om de inte är krya nog att prata för sig, eller har någon annan som kan prata för dem.

Zlatans värde stiger till skyarna. Han är svensk så länge han gör mål och bor i lyxvilla istället för i sitt gamla Rosengård.

Alla barn är optioner. Sätt ungarna i popstjärneskola eller golfskola eller tennisskola. Meningen med livet är ju att förverkliga sig själv, om inte genom just sig själv så genom någon annan, lämpligtvis ett barn.

Eller?

Var finns förresten human-obligationerna med konstans högt värde?

Är du en obligation? Jag? Finns inga risker med placeringen? Vem värderar dig, mig?

(Är jag möjligtvis en dysterkvist idag?)

elakhets-kändisarna



Är Jesper inte lite väl bögig? undrade Katrin i direktsändning.

Jag skulle vilja ge den där Katrin Zytomierska sparken från Idols eftersnackprogram. Är hon omedvetet elak eller medvetet? Det är illa i vilket fall. Varför anställer de någon som hela tiden häver ur sig grodor och ger vem som helst som kommer i närheten verbala slag under bältet? Mobbing-teve är visserligen på modet, ett med tiden, men det är för den skull inte okej. Tycker jag. Nu menar jag inte att alla programledare ska vara mesar som stryker alla medhårs, men lite medmänsklighet skulle inte sitta illa. Det känns liksom väldigt fel när t.ex. den nya Idol-juryn får skäll för att de är för snälla. Men vadå, de kanske tycker att saker och ting är BRA för en gångs skull. De kanske vill uppmuntra mer än såga. Ge råg i ryggen istället för ett kasst självförtroende. Gud, vad jag skulle bli glad om det i morgondagens kvällstidningar står ett tummen upp för den eller de i juryn som gett någon av Idol-deltagarna lite för mycket positiv feedback fast framträdandet egentligen var rätt kasst. Bara som en slags motvikt till allt Varför Skäller De Inte Ut De Där Ungdomarna Som Tror Att De Är Något?

Japp. Jag ska titta på Idol ikväll. Och hålla tummarna för att alla gör ett kanonframträdande. Att sitta och hoppas på att någon ska knäckas, bryta ihop, det gör bara människor som Katrin Zytomierska (nej, jag känner henne inte, har aldrig träffat människan, hon har säkert många goda egenskaper också, och vem vet, kanske har hon fått order om att vara extra vedervärdig i teverutan, för att få ut sin lön... Hoppas det. För hennes skull).

(PS. Mitt blogg-paus beror på att jag kämpat med slutet på en roman, det har trasslat rejält, men nu är det hyfsat på bana, dock har jag i princip suttit och slitit mitt hår och känt mig extremt obegåvad, det händer faktiskt att jag tror att det inte blir några fler romaner, att jag har tappat förmågan, men tack och lov har formuleringsförmågan alltid brakat in i mig igen, med eftertryck. DS.)


Ett rosenblad, till exempel

Alla dessa dagar som kommer och går, tänk att det är livet.
Skrev någon en gång.
Jag försöker tänka på det idag, som är min födelsedag. Försöker tänka på att just idag är en sådan dag som aldrig kommer åter. Och eftersom några timmar av denna dag fortfarande återstår så ska jag hitta en liten sak, en liten detalj, som gör mig till en mer hel människa.
Jag tänker ofta att det mest är skärvor i mig. Men på något sätt hör de ju ihop, och skärvor, splittring, behöver inte vara fel, bara man handskas med det på rätt sätt.
En liten detalj som sagt.
Ett rosenblad som faller, lägger sig på golvet, andas ut.
Till exempel.

RSS 2.0