För mjukhudad?

Jag är inte född med vassa armbågar. Är inte van vid att gräla. Inte van vid att umgås med elaka, tuffa (man kan vara tuff på ett bra sätt, men nu menar jag på ett dåligt sätt) människor. Inte van vid elakheter över huvud taget. Därför blir jag alltid paff, ja chockad, när någon av någon anledning hoppar på mig, eller någon som står mig nära. Nog för att jag kan ryta tillbaka. Vara vass i munnen. Och ja, jag har en vass penna (eller snarare vassa laptoptangenter). Men det känns obehagligt. Jag blir illamående. Vill inte vara med. Har liksom inget försvar, eftersom jag aldrig fått träna. Vill inte heller träna. Vill inte bli cynisk, bitchig, en som slår bara för sakens skull. Vill vara snäll emot. Är det fel? Kommer man ingenstans då i den här världen? Är man automatiskt mesig om man försöker vara snäll?

Jag skrev bokrecensioner för Dala-Demokraten en gång i tiden. Ja, jag var alltid jättesnäll. Och fast jag tyckte att jag tog i och var obehagligt taskig så inser jag nu att det var väldigt milda recensioner. Alltså gjorde jag inget bra jobb för man måste ju kunna skriva att man verkligen inte tycker att något är bra, att det är dåligt skrivet, har en dålig handling, är ett dåligt hantverk, kort och gott. Men jag kunde inte.

Jag erkänner. Jag är nog en väldigt naiv människa på många sätt, fortfarande. Och det vill jag faktiskt fortsätta vara.

Kommentarer
Postat av: anna

Jag känner igen mig i din situation, Folk säger jämt att jag är för snäll, "stå på dig anna, ta ingen skit". Jag tänker om man är elak kommer man få dubbelt tillbaka, därför har jag alltid varit "snäll" (egentligen feg). Jag kommer väl alltid bli sedd som så också eftersom mitt dåliga samvete kommer väl säga ifrån. Men kanske ska jag börja försvara mig själv och göra ett helvete för alla andra. Men det låter väldigt själviskt.

2008-10-28 @ 20:56:28
Postat av: Maria

Om du inte redan har det, läs "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. En jättefin bok som visar att verkligen det lönar sig att vara snäll!

2008-10-28 @ 23:55:30
Postat av: Frida

Nu har jag laddat jättelänge, för att skriva en kommentar om hur bra jag tycker du är. Men det blir ingenting. Och vad spelar det för roll när det i mitt huvud låter så mycket bättre än det någonsin kommer göra svart på vitt?

Jag tror inte jag är färdigladdad och heller aldrig kommer att bli.



Jag läste i en tidning, jag minns inte ens vilken längre, att du hade en blogg. Jag kunde inte vänta till att få komma hem och få läsa och få kärleksförklara mig. Och så blir det pannkaka av det. Jag får inte till någon kärleksförklaring till dig och dina ord.



När någon frågar mig vem som är min favoritförfattare behöver jag inte ens tänka till. "Johanna Nilsson" säger jag utan att ens blinka.

Allt för många vet inte ens vem du är, samtidigt som jag kan läsa ut en av dina böcker och utan eftertanke bara börja om på den. Lika uppfylld varje gång.



Dina berättelser och böcker har räddat många nätter.



tack.

2008-10-29 @ 18:54:42
URL: http://fantomensdotter.blogg.se/
Postat av: Johanna

Hej Frida! Tack för dina fina ord, ditt beröm! Det är svårt att ta beröm, men jag försöker lära mig. Jag är glad att mina ord kan betyda så mycket för någon. Jag har själv vissa författare, vars böcker jag alltid kommer att bära med mig.



Tack för att du skrev!



Johanna

2008-10-30 @ 00:17:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0