Mannen och sorgen

Ser en man vandra fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan mål tycks det som, utan hopp. Han har mjukisbyxor och sliten t-shirt, byxorna har hasat ner en aning, så att rumpglipan syns. Jag brukar äcklas av sådant. Men inte nu. För han bär på sådan sorg. Varifrån kommer den? Ögonen är glansiga, jagade, rädda, håret spretar åt alla håll, han har inte orkat raka sig på kanske en vecka, under läppen hänger snus, kanske hans enda tröst. Tubsockorna är för stora. Sandalerna glappar. Han är en tilltufsad björn, och jag vill krama honom, krama bort all den där sorgen han bär på, allt bagage, det så tunga, som jag inte vet någonting om. Har han sig själv att skylla för mörkret i huvudet? Är det generna i kombination med ett antal smärtsamma händelser som gjort honom till denna suckande vandrare? Eller något annat. Vad, vad? Är det meningen att vissa människor ska drabbas av enorm smärta, så att glädjen och lyckan ska bli tydligare, skarpare? Finns inget mörker så kan man ju inte tala om ljus, eller hur?

Mannen och sorgen. Jag vill bära honom in i ett nytt universum. In i ett land där allting glittrar och glänser. Jag vill klippa och kamma honom. Raka bort den där skäggstubben. Sätta på honom nya fina rena kläder. Klappa honom snällt. Sätta på musik. Se honom dansa. Ge honom en ängel att luta sig emot, när som helst. Ge honom hopp, drömmar, glädje och ljus. Det är inte rättvist med allt detta mörker som lagt sig över honom. Det är inte rättvist!

Och jag gråter inombords när jag tänker på honom. För jag vill rädda honom. Och världen. Men jag vet ju, VET JU, att jag inte kan. Men jag bryr mig iallafall. Och kanske kan enbart detta, att jag tänker på honom, göra någon pytteliten skillnad. Inte vet jag. Men jag hoppas.


För sent?




Dricker te fast det är för sent för te. Skulle vilja gå psykologlinjen och läkarlinjen (för att bli psykiatriker) men det känns också för sent (fast jag skulle förstås också vara författare samtidigt). Vill söka till Dramatiska institutet så att jag kan bli skådis OCKSÅ. Vill backa banden en sisådär tjugotvå och göra en sak ogjord. Och en massa saker som hände åren efter det. Önskar att jag gått klart Handelshögskolan fast jag just då hade noll inspiration. Önskar att jag aldrig blivit ihop med vissa killar men vågat ta chansen med andra. Önskar att varit en Nej-sägare mycket tidigare i livet gentemot personer som jag kallar för "psykologiska vampyrer", dvs de bara suger kraft ifrån en, inte bara psykiskt, utan också fysiskt - efter sådana möten har jag gått hem och känt mig som en trasa och hört deras sista ord ringa i öronen som varningsklockor "Gud var skönt att ha någon att prata med som verkligen orkar lyssna och förstå. Vi kan väl ses snart igen. Hör av dig!" Nu har jag gjort slut med alla de "typerna" också sådana jag genuint tyckte om och som jag förstår inte menade att utnyttja mig. Men jag orkade bara inte med. Fortfarande gör jag också misstaget att - av ren snälhet, ja, jag kan vara FÖR snäll ibland, vill hjälpa för mycket, instinktivt - erbjuda mig atti princip fixa någons liv. Men då tar jag tillbaka det ganska snabbt, med en snäll och rimlig förklaring.

Jag fyller trettiofem om två veckor. Känns lite ruggigt. Det är ju liksom inte direkt ungt. Inte gammalt heller men inte ungt. Och det känns som om jag borde vara tjugofem istället. För jag har missat en del av "sånt som ungdomar gör i livet" och det grämer jag mig över ibland. Sörjer. Blir till och med lite bitter. Fast sen tröstar jag mig med att annars hade jag ju inte varit den jag är nu. Hade inte kunnat skriva de böcker jag skriver. Osv. Och ärligt talat så är discon och krogsvängen och annat som tillhör "saker att bocka av medan du är ung" (jag undrar vem som egentligen bestämt vad som är "ungdomligt") ENORMT TRÅKIGT (utom de som är rätt så fulla förstås, men då har man inte särskilt höga kvalitetskrav på någonting alls, då är det till och med superskoj att stå och hänga i en bar flera timmar och snacka goja och bränna stålar och känna sig coola eftersom de kommer få värsta bakfyllan imorgon - oj oj, grattis jag är verkligen impad!). Och för det mesta blir jag så trött av alla intryck och människor också på "vanliga" fester att det ibland känns som om jag ska svimma. Det är inte för att det inte är trevligt utan för att jag blir så trött av alla ljud, rörelser, intryck. Jag vill gå in i ett mörkt rum och ligga där en stund och vila upp mig. Typ en timme eller så. Sedan kan jag återvända. Och mingla runt.



Önskar att jag kunde somna just nu, lika djupt som min brorson Felix här ovan (jag älskar, älskar honom!!!) men det känns som om den där sömnigheten aldrig kommer, så det tycks också vara för sent. Jag kan lika gärna sitta uppe till gryningen och skriva på romanen. Och hoppas på ett fint duggregn just som solen bryter fram.

Tassande regndroppar mot fönsterrutan - åh, nåd!
Solens första strålar - då VET jag att Gud finns. (Jag tvivlar rätt ofta också, men det tycker jag ingår i själva tron på Gud och en Gud värdig att kallas Gud inser själv att det inte är så himla lätt att tro på honom/henne/det för jämnan).
Sedan, morgonkaffet, frukostmackan, radion på, nyhetspratet som lugnar - och så hoppet om att även om vissa saker kanske verkligen är För Sent att förverkliga så dyker nya saker upp som definitivt inte är för sent att göra.

11 september



Sömnlös natt här i Söderort. Tankar kring 11 september virvlar runt. Två gigantiska Finanstorn rasade. Människor hoppade hellre än brann inne/mosades. En stad i förödelse. Bush som utlyste krig mot terroristerna. Tyvärr så förvandlades i samma ögonblick varenda människa, som såg ut att komma från mellanöstern, till potentiell terrorist. Jag minns när jag själv skulle genom tullen till New York för snart tre år sedan - en väldigt gammal kvinna, just från Mellanöstern, som hade svårt att gå, tvingades ta av sig skorna eftersom det ju kunde ligga en bomb i sulorna eller något. Det var hemskt att se. Visst, jag förstår oron i USA, men det var ändå en kränkning. Mot henne. Och nej, inga bomber i sulorna. Och så fick hon stappla iväg igen.

Och nu, det fortsatta kriget mot terrorismen. Befogat? Ja, på många sätt. Obefogat? Ja, också på många sätt. För det är tyvärr alltid de svagaste som drabbas värst i krig. Civilbefolkningen som bara vill leva sina liv i fred och frihet. Utan rädsla för att amerikanska trupper ska bomba sönder någon by helt plötsligt eftersom det kanske kan finnas någon puckad Saddam-efterträdare där med tillhörande extremistgäng och massor med superfarliga vapen av typen "den som trycker på den Röda knappen utlöser ett tredje världskrig".  

Så jag är både för och emot USA:s "motangrepp" mot Irak & Al Quida etcetera. Mot, eftersom så många oskyldiga drabbas. För eftersom det faktiskt inte går att sitta ner med extremister och försöka lösa problemet med diplomati.

Och så tänker jag på Anna Lindh. Hon som skulle blivit en så bra statsminister! Nu är jag inte direkt sugen att rösta på sossarna - inte för att Sahlin är direkt usel men jag har inget större förtroende för henne, fast visst, jag ska försöka ge henne en chans när valet närmar sig.



Anna. Politikern Anna. Mamman Anna. Frun Anna. Vännen Anna. Och så en dåre som sticker sönder henne, bara sådär rakt upp och ner.

BÄTTRE PSYKVÅRD TACK! LÅS IN DE FARLIGA PSYKPATIENTERNA! STÄNG INTE NER PSYKAVDELNINGAR SOM DET SOM EN GÅNG FANNS PÅ ST.GÖRANS SJUKHUS. NU GÅR DE PSYKOTISKA/SCHIZOFRENA/PSYKOPATISKA PATIENTERNA OMKRING PÅ GATORNA KRING FRIDHEMSPLAN OCH KLARAR SIG DEFINITIVT INTE PÅ EGEN HAND. JAG HAR SETT DEM. OCH DET ÄR TRAGISKT. DET ÄR EN SKAM FÖR VÅRT SÅ KALLADE VÄLFÄRDSSAMHÄLLE.

Två torn saknas. Grand Zero ser ut som ett ökenlandskap.
Massor med människor i New York lider fortfarande av det hemska som hände.
Massor med människor i Irak lider av det som nu fortfarande händer.
Två barn saknar sin mor. En man saknar sin fru. 
Och på gatorna denna natt, i denna vår stolta vackra huvudstad, sover extremt sjuka människor som istället borde få sova i en säng på en sluten avdelning där professionell personal ser till att de får ett så drägligt liv som möjligt.

Liten mops?

Jag funderar på att skaffa en liten mops-valp som ny familjemedlem.
Kolla in vilken supergullig valp - jag är helt förälskad!
Vad tror ni - kommer jag att klara av att bli mops-mamma?


Tips - romanpristävling

Om någon som kikar in här ibland har något romanmanus liggande så kan ni kanske skicka in till den här tävlingen - fast det är bråttom, 1 oktober är sista inlämningsdag.

Gå in på den här sidan om info:

http://www.hemmetsjournal.se/Tavlingar-och-korsord/tavlingar/Nordisk-Romanpristavling/

Lycka till!



Till en vän

Vi delade några sorgens dagar.
Vi blev vänner.
Vi grät och skrattade ihop.
Jag insåg att du var ett kontrollfreak som nog för första gången på evigheter började Släppa Taget. Och fast du var rädd för att släppa taget och fick lite dåligt samvete över det så lät du det ske ändå, för det gick inte att motstå.
Och du insåg att jag var skrivarfreak med öronproppsbehov/missbruk och en hyperkänslighet på alla möjliga sätt (bra ibland, när man ska skriva, men riktigt jobbig ibland, i "verkliga livet"- vad som nu är det verkliga livet...).
Jag mötte din lille son och såg din kärlek till honom.
Jag strök honom över kinden.
Jag ville rädda allt du hade, och allt du skulle komma att mista.
Och du ville trösta mig och lova att livet fixar sig, på något sätt, någon gång...
Och så gick vi där och drack vårt te och kaffe och du rökte dina cigaretter, för att lugna nerverna, och jag gick omkring och lekte... typ själasörjare eller något eftersom jag pratade med alla olyckliga jag stötte på hela tiden.
"Hur mår du? Sovit gott? Hur går det med ditten och datten osv osv."
Och så satt jag och lyssnade och lyssnade. Försökte till och med ge goda råd. Herregud, vad tror jag att jag är egentligen, överläkare, frälsare?
Och jag glömde bort mig själv. Förstås. Glömde bort att lyssna inåt. En gammal vana. Ovana. Att instinktivt vilja rädda alla andra. Men glömma mig själv. Glömma och glömma. Bara för att sedan... tja, det kallas väl bryta ihop. En liten stund av Johanna-faller-sönder. Jag var helt enkelt sådär totaltrött som man blir när man gjort mer än man egentligen orkar och dessutom har dåligt samvete för det. Jag borde ju veta bättre vid det här laget!

Min vän, min vän!

Det är sant. Vi ska inte fixa varandras liv. Det går inte. Men vi kan stötta varandra, så gott det går, när vi orkar. Orkar vi inte så får det vara så, just då. Man kan vara en vän ändå.

Och minns, att efter regn kommer solsken. Och förhoppningsvis en fantastisk regnbåge, där du kan klättra upp och sitta och dingla med benen tillsammans med din son och vara världens bästa mamma, för det är du.



Det här blev kanske en aning privat. Men jag ville skriva det ändå. Och det gäller väl vänner/närstående överlag, att man ibland vill hjälpa varandra för mycket, fast man egentligen inte orkar eller förmår, och så glömmer man bort sig själv och det funkar ju ett tag, men jag lovar, det slutar nästan allt med "BUHU, JAG ORKAR INTE MER, ORKAR BARA INTE" från den Nyss Stöttande, och så blir det pannkaka över det hela och så vidare och vidare...

Två trasiga kryckor ska inte försöka hålla varandra "på benen". Men de kan ju stå och lattja lite med varandra. Tycka om.

Jag brukar inte vara religiös annat än i tanken då och då men just nu skriver jag faktiskt:

Gud välsigne dig, P och lille J. Amen

Lyx-sorg?

Finns det? Lyx-sorg.
Jag har ju mina perioder. Ni vet. Ner-perioder. Som de flesta. Och då kan jag tycka väldigt synd om mig själv. Samtidigt skäms jag för jag vet ju att det finns många som har det tusen gånger värre och skulle jubla över att ha det som jag.
Jag har t.ex. träffat...
...en irakisk översättare som är dödshotad och har fru och barn i Irak och har blivit torterad och ska utvisas eftersom han inte är... trovärdig?
...en tjej som till slut lämnade sin knarkande kille, fast hon älskade honom, men det gick liksom inte att leva tillsammans med honom och nu är hon själv beroende av massor med piller och har dessutom skuldkänslor för att hon lämnat honom...
...en kvinna som blivit dumpad av sin man efter en herrans massa år och nu ska huset säljas och ungarna ska skingras och hon vet inte längre vem hon är, hon tappar fotfästet, om och om igen...
...en man med avhuggna ben och cancer i njuren och en depression som dunkar och dunkar och...
... en kvinna vars tvåårige son troligtvis kommer att dö inom fyra veckors tid pga en sjukdom som inte ens finns beskriven...
...och så finns alla de som förlorat sina hem i översvämningskatastrofer och det finns de som stympas i krig och så det finns de som måste föda fram sina döda bebisar och det finns de som blir våldtagna på alla möjliga sätt och sedan kallas för hora och det finns de som blir misshandlade i sina hem, år efter år, utan att våga säga någonting, till någon, och det finns... osv osv osv...
Så det här med lyx-sorg? Är det okej att ha det? Trots allt? Eller ska man alltid tänka på de som har det värre?


För övrigt fick jag se omslagsförslag till nya ungdomsromanen idag. Då blev jag superglad!


RSS 2.0