För sent?




Dricker te fast det är för sent för te. Skulle vilja gå psykologlinjen och läkarlinjen (för att bli psykiatriker) men det känns också för sent (fast jag skulle förstås också vara författare samtidigt). Vill söka till Dramatiska institutet så att jag kan bli skådis OCKSÅ. Vill backa banden en sisådär tjugotvå och göra en sak ogjord. Och en massa saker som hände åren efter det. Önskar att jag gått klart Handelshögskolan fast jag just då hade noll inspiration. Önskar att jag aldrig blivit ihop med vissa killar men vågat ta chansen med andra. Önskar att varit en Nej-sägare mycket tidigare i livet gentemot personer som jag kallar för "psykologiska vampyrer", dvs de bara suger kraft ifrån en, inte bara psykiskt, utan också fysiskt - efter sådana möten har jag gått hem och känt mig som en trasa och hört deras sista ord ringa i öronen som varningsklockor "Gud var skönt att ha någon att prata med som verkligen orkar lyssna och förstå. Vi kan väl ses snart igen. Hör av dig!" Nu har jag gjort slut med alla de "typerna" också sådana jag genuint tyckte om och som jag förstår inte menade att utnyttja mig. Men jag orkade bara inte med. Fortfarande gör jag också misstaget att - av ren snälhet, ja, jag kan vara FÖR snäll ibland, vill hjälpa för mycket, instinktivt - erbjuda mig atti princip fixa någons liv. Men då tar jag tillbaka det ganska snabbt, med en snäll och rimlig förklaring.

Jag fyller trettiofem om två veckor. Känns lite ruggigt. Det är ju liksom inte direkt ungt. Inte gammalt heller men inte ungt. Och det känns som om jag borde vara tjugofem istället. För jag har missat en del av "sånt som ungdomar gör i livet" och det grämer jag mig över ibland. Sörjer. Blir till och med lite bitter. Fast sen tröstar jag mig med att annars hade jag ju inte varit den jag är nu. Hade inte kunnat skriva de böcker jag skriver. Osv. Och ärligt talat så är discon och krogsvängen och annat som tillhör "saker att bocka av medan du är ung" (jag undrar vem som egentligen bestämt vad som är "ungdomligt") ENORMT TRÅKIGT (utom de som är rätt så fulla förstås, men då har man inte särskilt höga kvalitetskrav på någonting alls, då är det till och med superskoj att stå och hänga i en bar flera timmar och snacka goja och bränna stålar och känna sig coola eftersom de kommer få värsta bakfyllan imorgon - oj oj, grattis jag är verkligen impad!). Och för det mesta blir jag så trött av alla intryck och människor också på "vanliga" fester att det ibland känns som om jag ska svimma. Det är inte för att det inte är trevligt utan för att jag blir så trött av alla ljud, rörelser, intryck. Jag vill gå in i ett mörkt rum och ligga där en stund och vila upp mig. Typ en timme eller så. Sedan kan jag återvända. Och mingla runt.



Önskar att jag kunde somna just nu, lika djupt som min brorson Felix här ovan (jag älskar, älskar honom!!!) men det känns som om den där sömnigheten aldrig kommer, så det tycks också vara för sent. Jag kan lika gärna sitta uppe till gryningen och skriva på romanen. Och hoppas på ett fint duggregn just som solen bryter fram.

Tassande regndroppar mot fönsterrutan - åh, nåd!
Solens första strålar - då VET jag att Gud finns. (Jag tvivlar rätt ofta också, men det tycker jag ingår i själva tron på Gud och en Gud värdig att kallas Gud inser själv att det inte är så himla lätt att tro på honom/henne/det för jämnan).
Sedan, morgonkaffet, frukostmackan, radion på, nyhetspratet som lugnar - och så hoppet om att även om vissa saker kanske verkligen är För Sent att förverkliga så dyker nya saker upp som definitivt inte är för sent att göra.

Kommentarer
Postat av: Larserik

Jag är en gammal gubbe,men känner igen mej i din blogg.Du är eftertänksam,varsam med orden,

långt ifrån de flesta bloggares uppblåsta egon.

Jag undrar vad du tycker om den stora bokmässan?

Är det inte kaotiskt och förvirrande?

Jag tvivlar på att jag vågar mig dit.

Men jag kanske blir tvungen nästa år.

2008-09-14 @ 11:47:45
Postat av: Johanna

Hej Larserik.

Ärligt talat så tycker jag att bokmässan är ett enda stort kaos. De år jag varit där har jag stuckit till hotellrummet direkt efter mina olika framträdanden. Jag orkar inte med alla ljud och all trängsel. Jag vill inte avskräcka dig - det är nog annorlunda trots allt att vara besökare och att vara författare med en massa framträdanden på agendan, så det enda råd jag kan ge dig är att smita in där en stund och kolla läget och tycker du att det är för kaotiskt så är det ju bara att gå hem. Då har du iallafall testat.

2008-09-14 @ 12:31:59
Postat av: Camilla

Hej Johanna! Du tillhör en av mina absoluta favoritförfattare, och som den oetablerade journalist jag är (kulturskribent på Nöjesmix, Gävles nöjestidning), vill jag gärna komma i kontakt med dig, delvis ur personligt intresse, men även något som kan komma att publiceras på det ena eller andra sättet. Hör av dig om intresse finnes! Mail: norincamilla@hotmail.com

Allt gott!

2008-09-15 @ 08:54:21
Postat av: V i c k t o r i a

Du gör som jag; fastnar i volten i tron om att allt är försent. Förbi, liksom. Så kan det väl inte vara? Eller är det precis just så.



emedan jag funderar på nästa steg hinner jag bli omsprungen av maratonlöpare och mina många barn. "Mamma kommer sedan, när hon har tänkt klart. Det kan bli nu eller aldrig!"

2008-09-15 @ 09:23:32
URL: http://vick2ria.blogg.se/
Postat av: johan rhodin

XtR1FdZo" rel="nofollow">http://www.youtube.com/watch?v=6rXtR1FdZo

2008-09-15 @ 21:07:08
URL: http://rhodin.wordpress.com
Postat av: Freddy

Varför är det så svårt att vara nöjd? Att tänka att man valt rätt, att man hamnat rätt och det inte finns något man önskar annorlunda? Går det ens?



35 är ingen ålder. Finns hur många som helst med familj och andra jobb bakom sig som står med mig i termin 1 på psykologprogrammet och ska börja på nytt. Det går.



Utan det man gjort så hade man ju inte blivit den man är. Och man är faktiskt helt okej om man kollar på det. För varje sak man undrar om man borde ha gjort så finns det en skärva av den man blev i det.



Jag tror inte på att göra om eller önska att man varit eller gjort annorlunda. Det handlar nog mest om att se vem man är, vad man har gjort för att komma dit och sen faktiskt göra något nytt. Det är nog det som skrämmer mig mest. Att alla dagar som kommer ska vara lika de som gått.



Oj vad långt det blev. Jag borde nog sova lite jag. Som Felix.

2008-09-17 @ 23:19:09
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Lia

jag har just läst din bok. otroligt bra och samtidigt så sorgsen. Jag tror du skulle lugnt passa som psykiatriker. Slå till! det är aldrig försent vet du!;)

2008-10-23 @ 18:23:18
Postat av: Christian

Hej Johanna!

Jag har precis läst ut din SOS-bok, som jag inte kunde lägga ifrån mig, trots att mina barn studsade och hojtade runt mig. Bra jobbat!



Angående psykologiska vampyrer, är det din egen term? Jag hajade till, eftersom jag sett den förut. I tonåren var jag fascinerad av det ockulta, och stötte på just detta uttryck, med en likartad betydelse, i Anton LaVeys "Den sataniska bibeln". Liksom du så förordade han en uppgörelse med sådana människor.



(Jag känner för övrigt också igen mig i det du skriver om att ha missat sådant som "ungdomar gör", jag missade också krogen, fyllorna och "äventyren", vilket jag väl kanske inte sörjer. Men exempelvis så har jag aldrig upplevt att gå ifrån någon jag älskat, eftersom min enda relation är den jag fortfarande lever i, och den är fortfarande så bra så att alternativet vore idiotiskt. Men som du skriver kan tankar anfalla en. Tänk om? Vad skulle hända? Lyckligtvis har jag självinsikt nog att inte leva ut sådana eskapistiska tankar, utan stannar hos dem jag älskar.)



Tack för en bra bok!

2008-10-26 @ 20:34:13
URL: http://christianstahl.wordpress.com
Postat av: Johanna

Hej Christian!



Nej, "psykologiska vampyrer" är ett uttryck som en annan person myntat. Men jag är ju författare, så jag snor friskt. Det är för övrigt ett klockrent uttryck som (tyvärr) passar in på rätt många människor, även om de flesta nog inte inser själva hur mycket energi de stjäl från andra, och jag tror inte heller att de menar något illa. Det handlar om kemi på många sätt. Vissa människor passar man bara inte ihop med, ofta går det inte att förklara varför, det bara är så.

2008-10-28 @ 19:30:21
Postat av: Mahad

Hej Johanna!

Det är alltid lika underbart att få del av dina tankar. Det skulle vara kul att filosofera ihop, kan du kontakta mig på mail. Mahad74@gmail.com.

/Din vän.

2008-12-18 @ 21:20:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0