Mannen och sorgen

Ser en man vandra fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan mål tycks det som, utan hopp. Han har mjukisbyxor och sliten t-shirt, byxorna har hasat ner en aning, så att rumpglipan syns. Jag brukar äcklas av sådant. Men inte nu. För han bär på sådan sorg. Varifrån kommer den? Ögonen är glansiga, jagade, rädda, håret spretar åt alla håll, han har inte orkat raka sig på kanske en vecka, under läppen hänger snus, kanske hans enda tröst. Tubsockorna är för stora. Sandalerna glappar. Han är en tilltufsad björn, och jag vill krama honom, krama bort all den där sorgen han bär på, allt bagage, det så tunga, som jag inte vet någonting om. Har han sig själv att skylla för mörkret i huvudet? Är det generna i kombination med ett antal smärtsamma händelser som gjort honom till denna suckande vandrare? Eller något annat. Vad, vad? Är det meningen att vissa människor ska drabbas av enorm smärta, så att glädjen och lyckan ska bli tydligare, skarpare? Finns inget mörker så kan man ju inte tala om ljus, eller hur?

Mannen och sorgen. Jag vill bära honom in i ett nytt universum. In i ett land där allting glittrar och glänser. Jag vill klippa och kamma honom. Raka bort den där skäggstubben. Sätta på honom nya fina rena kläder. Klappa honom snällt. Sätta på musik. Se honom dansa. Ge honom en ängel att luta sig emot, när som helst. Ge honom hopp, drömmar, glädje och ljus. Det är inte rättvist med allt detta mörker som lagt sig över honom. Det är inte rättvist!

Och jag gråter inombords när jag tänker på honom. För jag vill rädda honom. Och världen. Men jag vet ju, VET JU, att jag inte kan. Men jag bryr mig iallafall. Och kanske kan enbart detta, att jag tänker på honom, göra någon pytteliten skillnad. Inte vet jag. Men jag hoppas.


Kommentarer
Postat av: sara

Det som är så hemskt är att några säger att dom får skylla sig själva.

Jag tänker att känsliga människor som bryr sig är en välsignelse mot dessa hårdhudade eller icke tänkande människor.

Så tack för sådana som dig Johanna.

2008-09-19 @ 09:39:27
Postat av: Larserik

De misslyckade,de sorgsna,de vinddrivna,de

bittra,de onda,de förtvivlade.

De talar till oss med brustna röster.

De talar.Vi lyssnar en stund när vi passerar.

Om ingen hunger funnes tänker vi.

Om världen vore rättvis.

Vi tänker goda tankar

på väg till de överfulla galleriorna.

2008-09-19 @ 14:32:31
Postat av: embla

http://emblaholm.blogg.se

2008-09-19 @ 21:42:01
URL: http://emblaholm.blogg.se/
Postat av: ina

åh ge honom ett stort långt leende nästa gång du ser honom. eller en kort enkel fråga om när nästa buss går eller vad klockan är. hemskt det är att se människor så sorgna och under marken. kram till dig.

2008-09-19 @ 22:00:18
URL: http://winterbarn.blogg.se/
Postat av: linda

ömtåligt fin text.

tänker på en film jag nyss såg. "Things we lost in the fire". mycket bra. benicio del toro i en av huvudrollerna.

2008-09-21 @ 21:43:50
URL: http://wwwgrodar.blogspot.com/
Postat av: Liv

Ja vad gör man med de sorgsna och vinddrivna? En värme från dig är alltid något.

2008-09-23 @ 23:20:57
URL: http://livetsvatten.blogg.se/
Postat av: Stefan

Hej Johanna.

Jag tror att jag såg dig på Mariatorgets tunnelbanestation idag. Borde ha gått fram och tackat dig för dina böcker, jag gillar dem. Men jag vågade inte. Dessutom är jag inte riktigt säker på att det var du, jag kanske bara ville att det skulle vara det. Hur som helst; tack!

2008-09-29 @ 20:37:58
Postat av: Johanna

Jag var vid Mariatorget idag så det kan nog ha varit jag. Kom fram nästa gång - jag blir bara glad!

2008-09-30 @ 02:50:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0