Till en vän

Vi delade några sorgens dagar.
Vi blev vänner.
Vi grät och skrattade ihop.
Jag insåg att du var ett kontrollfreak som nog för första gången på evigheter började Släppa Taget. Och fast du var rädd för att släppa taget och fick lite dåligt samvete över det så lät du det ske ändå, för det gick inte att motstå.
Och du insåg att jag var skrivarfreak med öronproppsbehov/missbruk och en hyperkänslighet på alla möjliga sätt (bra ibland, när man ska skriva, men riktigt jobbig ibland, i "verkliga livet"- vad som nu är det verkliga livet...).
Jag mötte din lille son och såg din kärlek till honom.
Jag strök honom över kinden.
Jag ville rädda allt du hade, och allt du skulle komma att mista.
Och du ville trösta mig och lova att livet fixar sig, på något sätt, någon gång...
Och så gick vi där och drack vårt te och kaffe och du rökte dina cigaretter, för att lugna nerverna, och jag gick omkring och lekte... typ själasörjare eller något eftersom jag pratade med alla olyckliga jag stötte på hela tiden.
"Hur mår du? Sovit gott? Hur går det med ditten och datten osv osv."
Och så satt jag och lyssnade och lyssnade. Försökte till och med ge goda råd. Herregud, vad tror jag att jag är egentligen, överläkare, frälsare?
Och jag glömde bort mig själv. Förstås. Glömde bort att lyssna inåt. En gammal vana. Ovana. Att instinktivt vilja rädda alla andra. Men glömma mig själv. Glömma och glömma. Bara för att sedan... tja, det kallas väl bryta ihop. En liten stund av Johanna-faller-sönder. Jag var helt enkelt sådär totaltrött som man blir när man gjort mer än man egentligen orkar och dessutom har dåligt samvete för det. Jag borde ju veta bättre vid det här laget!

Min vän, min vän!

Det är sant. Vi ska inte fixa varandras liv. Det går inte. Men vi kan stötta varandra, så gott det går, när vi orkar. Orkar vi inte så får det vara så, just då. Man kan vara en vän ändå.

Och minns, att efter regn kommer solsken. Och förhoppningsvis en fantastisk regnbåge, där du kan klättra upp och sitta och dingla med benen tillsammans med din son och vara världens bästa mamma, för det är du.



Det här blev kanske en aning privat. Men jag ville skriva det ändå. Och det gäller väl vänner/närstående överlag, att man ibland vill hjälpa varandra för mycket, fast man egentligen inte orkar eller förmår, och så glömmer man bort sig själv och det funkar ju ett tag, men jag lovar, det slutar nästan allt med "BUHU, JAG ORKAR INTE MER, ORKAR BARA INTE" från den Nyss Stöttande, och så blir det pannkaka över det hela och så vidare och vidare...

Två trasiga kryckor ska inte försöka hålla varandra "på benen". Men de kan ju stå och lattja lite med varandra. Tycka om.

Jag brukar inte vara religiös annat än i tanken då och då men just nu skriver jag faktiskt:

Gud välsigne dig, P och lille J. Amen

Kommentarer
Postat av: linda

väldigt vackert inlägg. att vilja så mycket är svårt utan att förlora sig själv.

2008-09-06 @ 10:54:17
URL: http://wwwgrodar.blogspot.com/
Postat av: Anonym

så fint. så vackert. du skriver så bra!

2008-09-07 @ 10:51:27
URL: http://tvillingsjal.blogg.se/
Postat av: Jenny

Ett fint och igenkännande inlägg!

2008-09-10 @ 12:40:28
URL: http://balansgang.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0