Tankar från Visby

Bor i ett litet hus här en vecka. Bonnier-ägt. Och som "Tillhörande Bonnier-koncernen"-författare så får jag bo här gratis, som en förmån. Fint. Jättefint. Ett hus alldeles innanför ringmuren, med utsikt över innerstaden och vattnet. Tog en promenad längst stranden i morse, och runt muren. Somliga hus är så små att de ser ut som lekstugor. Små rosa, gröna, blå och bruna hus. Sneda och vinda. Med portar som man måste huka sig ner för att ens kunna kliva in i. Långa människor gör sig icke besvär...

Mamma är med mig hit. Känns tryggt med mamma nu. Har haft en oro-i-skallen-period. Eller har, snarare. Snurrar, irrar, ibland kan jag inte tänka, inte skriva. Men men... Mamma är här. Mamma som bor i det andra sovrummet av två på övervåningen. Mamma som - medan jag sitter och skriver - syr på min brudklänning.

För jag gifter mig i sommar. I augusti närmare bestämt. Känns... lite overkligt, men coolt.
Jag har alltid velat gifta mig, det har jag alltid vetat. Barn har jag varit mer tveksam till. Länge sagt definitivt nej till. Det skulle störa mitt ensamhetsbehov.
Ett eget barn - stör det?
Kanske vill man snarare ha det nära sig, blir lugn av det, trygg.
Jag vet inte.
Famlar. I mina tankar.
Tittar ut genom fönstret. Rosor. En fin liten innergård. Ringmuren. Vattnet.
Idyll.
Skriver som sagt, måste skriva för att inte bli tokig. Fast vissa dagar kan jag inte skriva, det är för rörigt i skallen, då måste jag städa eller något sådant. Träna hårt. Gå ut och promenera i timmar. Eller så är jag sådär övertrött och samtidigt rastlös (som små barn) att jag somnar och sover 12 timmar i sträck.
Sådan är jag.
Fröken Knepig.
Snart en Fru. Låter... inte riktigt som Johanna Nilsson. Inte som "Johannis" som min fästman säger, som min styvdotter säger (min styvson... nej, han säger nog Johanna. Ett tag sa min styvdotter "Johanniplutt" om mig också. De är smarta de där små rackarna. Vet att styvmorsan inte är sådär supervuxen jämt. Lite speciell faktiskt. "Men hon är ju överkänslig!" som styvsonen sa en dag. "Varför måste hon ha damp för!" tjöt min styvdotter en annan gång när jag haft ett smärre nervsammanbrott. De har rätt. Men de tycker nog om mig ändå. Eller, jo, de tycker om mig. Och jag tycker jättemycket om dem. Blir ju lite som mina ibland, ändå. Och när jag får en spontan kram av någon av dem, då smälter jag inombords...).

Nej, nu ska jag skriva vidare. En ny sak på G. Kliar, kliar, i själen, i fingrarna...
Fast jag kommer nog att bli avbruten titt som tätt under dagen när Moder Min kallar in mig för att prova klänningen. Det ska tråcklas och grejas och allt möjligt. Jag begriper ingenting av det där. Är Sy-analfabet. Fast konstigt nog så gillar jag vackra band och spetsar och knappar. Att titta på. Ta på. Inte göra någonting av. Samma sak med smycken. Jag tycker om att titta på. Gillar att ha pärlor, i burkar. Men de enda smycken jag någonsin bär är förlovningsringen (byts snart ut...) och ett halsband med farfars vigselring som berlock.

Min älskade farfar Malte. Ängel sedan länge. Vakar över mig. Jag vet det. Kan behövas ibland.

Varma Gotlands-kramar till er alla!!!

Lite glad, lite ledsen

Glad - fick en jättefin recension i Svenska Dagbladet idag av Janis den Magnifika:

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/unglitteratur/artikel_2763631.svd

Men - negativt besked om pengar för filmatisering av "De i utkanten älskande" från Rookie (ett filmprojekt för unga filmskapare). Så nu återstår "bara" filmkonsulenterna på Svenska Filminstitutet. Jag är så himla ledsen och lite uppgiven. Hade hoppats så mycket på Rookie. Jag vet ju att det skulle bli en så himla bra film! Så - känner ni någon som vill satsa typ 10 miljoner, hojta till!!! Det ska banne mig löna sig! Men - jag ger inte upp, det gör jag aldrig. Jag storgrinar, svär och gormar, sedan slickar jag mina sår, reser mig upp, sätter mig med laptopen igen och skriver vidare, på mina drömmar.

Gömma mig

Inte bara kreativ-rastlös längre, utan jobbigt orolig. Skulle vilja gömma mig hemma, i mitt rum, i min fåtölj, framför datorn, hela dagen. Sitta med huvan långt nerdragen över pannan, dricka te, ta en promenad möjligtvis, sova, sova. Har omåttligt sömnbehov dessa dagar. Blir så lite då och då. Nej förresten, rätt ofta. Förutom nattsömn, 4-5 timmars dag-sömn. Ändå tröttheten. Det är väl någon slags obalans jag har. Men jag brukar skylla på konstnärsskapet. Det tar musten ur mig. Och jag är nog - ärligt talat - rätt tom, tömd, efter den feta lunta jag pressat ur mig på relativt kort tid. (hemligt, hemligt!!!)

Dock - ska till Köping ikväll, föreläsa på biblioteket. Blir nog bra när jag väl är på plats (de flesta bibliotekarier är rörande välkomnande, tar väl hand om en, bjuder på fika och påstår alltid att man är "mycket utlånad" vilket jag hoppas är sant) men just nu önskar jag att det redan var imorgon.

För att tala om ngt helt annat - vad är vitsen med "twitter"? Varför ska allt snuttifieras? Snart är det väl treradingar som gäller eller något sådant också. Korta, kärnfulla elakheter eller meningslösheter. Nej, jag tänker hålla mig till mina (för det mesta, idag dock ett undantag) lite längre inlägg. Och rätt så mångsidiga romaner.

Rastlös

Promenaden i solen i morse. Rastlösa steg över asfalten (ackompanjerat av skval-pop i öronen, det får inte vara vacker musik, eller någon som sjunger på svenska, då stör det mitt intellekts arbete). Orden, idéerna, scenerna som bubblade upp inombords. Namn. Ansikten. Ett helt nytt universum. Klådan i fingertopparna, i själen. Det värker, jag har värkar. Snart börjar det och jag vet inte om jag orkar - vet aldrig om jag orkar -, samtidigt som jag längtar, efter att det ska sätta igång på riktigt. Efter att den första meningen, som sätter tonen, ska ligga där på pappret (eller snarare i datordokumentet) och viska: Nu, inte snart, utan nu. Det finns ingen återvändo. Du kan inte fega ur.

Det är med andra ord som vanligt. Ändå - tröttheten. Har just skrivit en fet lunta, som jag redigerat (så himla tråkigt att redigera, även om jag gillar det jag skrivit, ja, gillar det skarpt, men när jag skrivit klart en berättelse, då är jag liksom färdig med den, orkar inte trassla med felstavningar, konstiga ordföljder, diverse ologiskheter och fakta som bör kollas upp - därför blir det alltid så knepigt när jag ska ut och föreläsa om mina gamla böcker, jag är inte direkt superintresserad av dem, är hela tiden inne i nästa roman, nästa och nästa...) och egentligen borde jag ta paus nu, njuta av att jag jobbat klart ett verk (även om jag ännu inte vet var och hur det kommer att landa), gå omkring och insupa, bygga upp den kreativa energireserv som jag nu knaprat ner till ett minimum... Men... Den där rastlösheten. Ständigt finns den inom mig. Oftast ser människor den inte. På ytan ser jag så "mild och snäll och lugn" ut (har jag fått höra jag vet inte hur många gånger - och jag känner inte igen mig, har aldrig känt igen mig). Jag önskar att mitt inre avspeglades i mitt yttre lite mer. Så att jag slapp behandlas som en vän liten docka. Jag ser uppenbarligen väldigt ung ut också (och behandlas många gånger därefter, vilket jag tror kan utgöra ett hinder för mig att växa, känna mig helt vuxen, inte så att jag skyller på andra, men ja, det är ett problem, om än ett lyx-problem, jag kommer nog att vara nöjd med det när jag är kring 50) - ibland, när jag kommer till gymnasieskolor för att föreläsa, frågar lärarna på lärarrummet (som man ofast forslas till för en kopp kaffe innan föredraget) vilken klass jag går i, om jag söker någon lärare...

Varför skriver jag nu om detta??? Hm. Jo, att jag vill att det inre avspeglas mer i det yttre. Fast iof, då skulle jag sett ut som en pensionär när jag var i tonåren och tidiga tjugoåren Jag hade ju inte direkt någon vild ungdomstid. Satt istället hemma och hade mina exakta, inrutade rutiner, studerade, enligt en punktlista, tittade på nyheter och sport på teve, lyssnade på klassisk musik och morgonandakter på radion, snålade på allt, snålade på livet, snålade, snålade... (fast hur många pensionärer lever egentligen så? Kanske inte så många egentligen. En nidbild, antagligen, som jag har). Gud, jag önskar att jag gjort så mycket annorlunda! Men... det är inte försent. Det finns de som börjar träna för maraton vid 70 års ålder. Tar en jorden-runt-trip vid 75. Hoppas bungyjump och tar segelflygcertifikat. Börjar plugga på läkarlinjen vid 80 (ja, jag har hört om ett sånt fall). Blir vrålförälskade och slår till med bröllop vid 95. Så... man skapar på många sätt sin egen ålder. Klart att sjukdom och sådant spelar in, men isåfall har jag haft min beskärda del för resten av livet (iallafall vad gäller huvud-grejer, ja, ni fattar...) och bör således kunna ägna mig mer åt de vilda äventyren framöver (varvat med vardag, vardag, vardag - men utan vardag inga äventyr, eller hur?).

Hur som helst. Nu är det den där rastlöst pockande romanen i skallen som gäller (för resten av våren och sommaren). Alltmedan solen lyser på mina planterade lökar (som försiktigt sticker upp sina hjässor) rabatten, och får mina experiment-odlingar att kika upp (avocado, apelsin, blodgrapefrukt, paprika... Funderar på att plantera en mangokärna också. Och körsbär. Och granatäpplen. Sockerärtor. Och så vidare).

Glad påsk till er alla!

RSS 2.0