Rastlös

Promenaden i solen i morse. Rastlösa steg över asfalten (ackompanjerat av skval-pop i öronen, det får inte vara vacker musik, eller någon som sjunger på svenska, då stör det mitt intellekts arbete). Orden, idéerna, scenerna som bubblade upp inombords. Namn. Ansikten. Ett helt nytt universum. Klådan i fingertopparna, i själen. Det värker, jag har värkar. Snart börjar det och jag vet inte om jag orkar - vet aldrig om jag orkar -, samtidigt som jag längtar, efter att det ska sätta igång på riktigt. Efter att den första meningen, som sätter tonen, ska ligga där på pappret (eller snarare i datordokumentet) och viska: Nu, inte snart, utan nu. Det finns ingen återvändo. Du kan inte fega ur.

Det är med andra ord som vanligt. Ändå - tröttheten. Har just skrivit en fet lunta, som jag redigerat (så himla tråkigt att redigera, även om jag gillar det jag skrivit, ja, gillar det skarpt, men när jag skrivit klart en berättelse, då är jag liksom färdig med den, orkar inte trassla med felstavningar, konstiga ordföljder, diverse ologiskheter och fakta som bör kollas upp - därför blir det alltid så knepigt när jag ska ut och föreläsa om mina gamla böcker, jag är inte direkt superintresserad av dem, är hela tiden inne i nästa roman, nästa och nästa...) och egentligen borde jag ta paus nu, njuta av att jag jobbat klart ett verk (även om jag ännu inte vet var och hur det kommer att landa), gå omkring och insupa, bygga upp den kreativa energireserv som jag nu knaprat ner till ett minimum... Men... Den där rastlösheten. Ständigt finns den inom mig. Oftast ser människor den inte. På ytan ser jag så "mild och snäll och lugn" ut (har jag fått höra jag vet inte hur många gånger - och jag känner inte igen mig, har aldrig känt igen mig). Jag önskar att mitt inre avspeglades i mitt yttre lite mer. Så att jag slapp behandlas som en vän liten docka. Jag ser uppenbarligen väldigt ung ut också (och behandlas många gånger därefter, vilket jag tror kan utgöra ett hinder för mig att växa, känna mig helt vuxen, inte så att jag skyller på andra, men ja, det är ett problem, om än ett lyx-problem, jag kommer nog att vara nöjd med det när jag är kring 50) - ibland, när jag kommer till gymnasieskolor för att föreläsa, frågar lärarna på lärarrummet (som man ofast forslas till för en kopp kaffe innan föredraget) vilken klass jag går i, om jag söker någon lärare...

Varför skriver jag nu om detta??? Hm. Jo, att jag vill att det inre avspeglas mer i det yttre. Fast iof, då skulle jag sett ut som en pensionär när jag var i tonåren och tidiga tjugoåren Jag hade ju inte direkt någon vild ungdomstid. Satt istället hemma och hade mina exakta, inrutade rutiner, studerade, enligt en punktlista, tittade på nyheter och sport på teve, lyssnade på klassisk musik och morgonandakter på radion, snålade på allt, snålade på livet, snålade, snålade... (fast hur många pensionärer lever egentligen så? Kanske inte så många egentligen. En nidbild, antagligen, som jag har). Gud, jag önskar att jag gjort så mycket annorlunda! Men... det är inte försent. Det finns de som börjar träna för maraton vid 70 års ålder. Tar en jorden-runt-trip vid 75. Hoppas bungyjump och tar segelflygcertifikat. Börjar plugga på läkarlinjen vid 80 (ja, jag har hört om ett sånt fall). Blir vrålförälskade och slår till med bröllop vid 95. Så... man skapar på många sätt sin egen ålder. Klart att sjukdom och sådant spelar in, men isåfall har jag haft min beskärda del för resten av livet (iallafall vad gäller huvud-grejer, ja, ni fattar...) och bör således kunna ägna mig mer åt de vilda äventyren framöver (varvat med vardag, vardag, vardag - men utan vardag inga äventyr, eller hur?).

Hur som helst. Nu är det den där rastlöst pockande romanen i skallen som gäller (för resten av våren och sommaren). Alltmedan solen lyser på mina planterade lökar (som försiktigt sticker upp sina hjässor) rabatten, och får mina experiment-odlingar att kika upp (avocado, apelsin, blodgrapefrukt, paprika... Funderar på att plantera en mangokärna också. Och körsbär. Och granatäpplen. Sockerärtor. Och så vidare).

Glad påsk till er alla!

Kommentarer
Postat av: elin

jag längtar, åh vad jag längtar

2009-04-12 @ 17:05:21
URL: http://elinwahlgren91.blogg.se/
Postat av: Rebecca

jag älskade din bok, janis den magnifika! :)

2009-04-14 @ 17:35:46
URL: http://rnohlgren.blogg.se/
Postat av: Johanna

Tack! Jag har inte sett så många recensioner ännu, men på bloggar och sånt har det varit lite blandat. Som vanligt, med andra ord. Men jag gillar iallafall Janis skarpt, och boken var rolig att skriva. Nu skriver jag som sagt på nästa och nästa verk...

2009-04-14 @ 20:22:36
Postat av: eva-marie

Hej JOhanna! Jag skulle gärna se ung ut som du men visst måste det vara lite jobbigt att bli tagen för en gymnasieelev när man närmar sig 30. Antar att du får visa leg. lite då och då också...

anyway - gillar dina böcker och det gör ungdomar också! Kram

2009-04-14 @ 23:22:03
URL: http://www.metrobloggen.se/evam
Postat av: Sara

Känner igen det där med att se ung ut och att det lite grann kan kännas hämmande för den egna utvecklingen till vuxen. Jag fyller snart 35, men ser tillräckligt ung ut för att fortfarande få visa leg på systemet ibland.

2009-04-15 @ 08:50:46
URL: http://onsdagsbarnsblogg.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0