Dumt att begränsa sig

Ett slags upprop, kanske rentav "manifest" (det låter så högtidligt, politiskt, djupsinnigt... - men är det alltid det? ofta är det bara uppblåst strunt) har undertecknats av sju yngre författarkollegor till mig, enligt DN för några dagar sedan. De lovar att aldrig skriva deckare under pseudonym och att heller aldrig publicera dagböcker med personangrepp mm. Jag har inte exakt koll på detaljerna, men det är inte heller viktigt, det är inte därför jag skriver detta inlägg, det är för att ställa frågan: Ska man begränsa sig på detta sätt? Lova något, fast man antagligen har en mycket lång författarbana kvar? Själv skulle jag aldrig göra det. Vill jag skriva deckare under pseudonym så varför inte göra det? Vill jag publicera någon dagbok, så varför inte? Naturligtvis skulle jag göra allt för att inte kränka någon, men om dagboken har ett allmänintresse och därtill är god litteratur - så varför låta bli? Just nu läser jag t.ex. Joyce Carol Oates fantastiska, upplyftande dagbok. Det är stor litteratur. Det är en njutning att insupa den, stycke för stycke (jag vill läsa snabbt, men det går inte, den kräver långsamhet)... Dessutom har hon faktiskt också en pseudonym - rentav ett måste för henne, så produktiv som hon varit och är. Hon är inte rädd. Hon tycker om att leka, också med bokbranschen. Varför inte ha lite roligt, i denna allvarsamma värld? Varför inte leka med genrer, hoppa mellan dem, tillåta sig att gå på ett litterärt gungfly, tilldela sig själv en ny roll, ja, ett nytt jag?

Vad tycker ni? Är exempelvis "Kepler"-parets bidrag till deckarhyllorna bara ett billigt knep från deras och förlagets sida? Eller är det bara lite roligt, att de rör om i den rätt stiffa litteraturbransch-grytan? Jaja, ni förstår ju vilken ståndpunkt jag har, men bortse från den - säg er mening! (Oenighet är inte samma sak som osämja - många förstår inte det).

För övrigt: Santorini (på bröllopsresa) - vackert, vackert! Inte alltför varmt. Åkte moppe runt ön, badade, solade (ja, brände mig lite, så dumt... blev rädd för cancer!), gick på utomhusbio, spionerade på en mini-ödla, köpte konst (vill bli konstnär igen!!! åh, att få måla, måla, eller teckna, med tunna svarta streck, små små figurer - ett sådant nöje!), var på vulkanvandring och badade i varma källor, drack dyrt kaffe, åt dyr mat (allt är så dyrt där, oerhört dyrt), stod ibland och bara log och fånstirrade på min vigselring, övade mig för mitt inre på att säga "jag och min man", "det här är min man", "ja, jag och min äkta make, vi...", läste Oates, såg på friidrotts-VM på kvällarna, när vi var för trötta för något annat... Skrev, kanske ett par sidor, hade inte ro till något annat, inte tid (lust, ja, lust, men Livet tog över, Johanna Lever tog över), men längtade, längtade... Besattheten & kärleken till skrivandet är nästan skrämmande...

Fru

Jag är fru nu.
Helt underbart bröllop igår. Jag har aldrig varit så lycklig!
Så mycket kärlek i mitt liv just nu. Så mycket ljus.
Nu åker jag till Santorini för en veckas semester. Sedan är Fru Nilsson back on track.
Kram till er alla!

Speedad hjärna

Dödstrött och speedad på en och samma gång. Ingen bra kombination, försök att ducka, om den nosar på er!

Jag har försökt sova nu under dagen, men det går inte. Tankarna snurrar, fortare och fortare... - och nej, det är inte bara för att jag ska gifta mig på lördag (fattar inte att det är dags... känns helt overkligt), som jag är uppstressad, jag brukar vara sådan här, från och till, men tyvärr har jag inte hittat något bra knep för att mildra centrufigen i skallen. Skriva? Ja, lite här på bloggen kanske, och lite osammanhängande dagboksanteckningar, annars har jag ingen ro att ägna mig åt romanen, tyvärr, jag är förälskad i den, och jag har nästa och nästa scen klar, till och med slutscenen (ååååh! längtar tills jag får skriva den!!!) - men däremellan är det rätt ovisst, även om en tunn röd tråd slingrar sig fram och ger mig hintar om vad huvudpersonerna kommer att ägna sig åt (Ja - jag har hittat Titeln nu, ingen av dem jag funderat på tidigre dock) framöver...

Jag skulle verkligen vilja få syn på en stor fet PAUS-knapp nu. Som jag kan kasta mig över och hoppa på, tills det börjar lugna ner sig i mitt huvud. Hoppas bara att jag kan sova inatt iallafall, sådana här dagar brukar det vara svårt. Och jag avskyr att ligga sömnlös, snurra runt runt, inte orka ta mig för något, varken teve eller böcker drar, radioprat gör mig nervös, just då, och att öppna fönstret på vid gavel och ropa ut, så att kvarteret hör, kan man väl bara inte göra - eller?:

- HALLÅ, NÅGON ANNAN SOM ÄR VAKEN? KOM OCH UNDERHÅLL MIG, SNÄLLA, ELLER KOM OCH HÅLL MIG SÄLLSKAP ÅTMINSTONE, JAG ÄR VISSERLIGEN SUR OCH GRINIG OCH DÖDSTRÖTT OCH UPPJAGAD OCH SÅLEDES INGEN TREVLIG BEKANTSKAP FÖR TILLFÄLLET, MEN DET KANSKE JAG KAN GOTTGÖRA NÅGON ANNAN GÅNG OCH JAG LOVAR, JAG KOMMER ATT VARA DJUPT TACKSAM... NÅGON SAGOTANT VAKEN KANSKE??? EN TRUBADUR? NÅGON BAGPACKER SOM BEHÖVER HUSRUM?

Det är nog alla ljud, tror jag. Alla ljud som varit på sistone. Styvbarnen kom åter från Grekland för en dryg vecka sedan och då blir det full rulle här hemma, när de har sina "vara hos pappa"-dagar. Och de är fina ungar, verkligen, jag tycker jättemycket om dem, men regn&ingen skola&rastlösa barn=LJUD! Visst, jag har mitt rum, mitt torn, kan stänga min dörr, borra in öronproppar, men när jag inte får mina timmar av ensamhet varje dag så känns det som om jag till slut ska explodera. Och jag tror att det skulle vara på samma sätt om jag hade egna barn, eller några av mina bästa vänner på besök en vecka... Ensamhet är heligt för mig. Så också tystnad. Familjeliv kräver kompromisser. Författarlivet, är egentligen kompromisslöst. Jag behöver oceaner av ensamhet, egentligen. Samtidigt: jag är också en annan än Författaren. Jag är en människa som behöver närhet och kärlek. Min (blivande) man. Hur skulle jag klara mig utan honom? Ja, jag skulle väl överleva, men att överleva är inte direkt samma sak som att LEVA fullt ut. Och visst - det är inte alls lätt att vara styvmamma alla gånger, särskilt när man som jag rätt ofta känner mig som en tioåring, eller en frustrerad 16-åring... - men oj, vad de är roliga ibland, och de ger mig massor med inspiration, och en inblick i en värld som tidigare var fördold för mig, och som är en bra kontrast till mitt ensamma, självupptagna författarskap.

Men - imorgon har jag blivit lovad en ensam eftermiddag i huset. Dagen innan DAGEN. Sedan blir det full fart hela lördagen, då när jag ska bli FRU. Sedan väntar semester på Santorini en vecka. Välbehövlig. Ett krux dock: ta med datorn eller inte? Skriva åtminstone en timme varje dag, för att inte komma "i otakt" med berättelsen? Eller behöver jag distans till den? Fast... tänk om jag ligger där på stranden och scen efter scen poppar upp och så har jag bara anteckningsboken till hands, när jag behöver datorn för att smattra ner alla bilder som dyker upp i huvudet och måste bli nerskrivna...?

Well, det lutar nog åt att jag tar med lill-laptopen. Men jag ska försöka begränsa mig till en timme per dag. Ska försöka ägna mig mer åt "verkligheten" än fantasin. Fast... vad är egentligen "verkligheten"? För mig är ju det jag fantiserar om, det jag skriver fram, minst lika verkligt som det som sker omkring mig. Är jag lätt psykotisk eller är också människors fantasier och dagdrömmar och drömmar en del av den riktiga Verkligheten...?

Måste man resa jorden runt för att ha upplevt världen?
Eller räcker det med ett rikt fantasiliv, för att göra detsamma?
Fast... en kombination verkar förstås bra. Ååååh! Lagom är bäst, typ. Trist. Trist, trist, trist. I min värld är ingenting lagom, de tär nästan så att jag föraktar lagom, fast jag förstås inte borde, eller...?

Snurriga tankar, allt ovan. Men jag är snurrig idag. Som en sådan där jobbig snurrgunga som man satt i som barn, fast man bara mådde illa och ville kliva av...


Vem är jag, när jag sover?

På gränsen till midnatt, genom det öppna fönstret hörs suset från trafiken en bit härifrån, mitt rum är varmt, lite för varmt, men jag har själv valt vindsrummet, så jag får ta det onda med det goda. Och jag är ju en fryslort i vanliga fall, så jag kan behöva en överdos hetta innan höstrusket kommer.

Jag är trött, men vet att jag kommer att ligga vaken en halvtimme eller så, långsamt glida allt närmare sömnen - detta obegripliga tillstånd som vi tillbringar så mycket tid i, men ändå inte kan beskriva med ord, egentligen inte veta så mycket om. Visst, det forskas om sömn, men ändå: den är och förblir en gåta, liksom döden, och det är både gäckande och på något sätt befriande. Varje natt upplever vi ett mysterium. Vi är med om det och vi överlever det, men vi är samtidigt främlingar för det.

Jag undrar: Vem är jag när jag sover? Är jag samma Johanna, som när jag är vaken, eller är min personlighet delvis en annan - kanske coolare, modigare, roligare, eller varför inte lite korkad, ja, helt enkelt en enfaldig prick som inte grubblar nämnvärt över existensen, och det är kanske det jag behöver, i drömmarna, kanske är drömmarna till för att bland annat ge utlopp för delar av en själv som aldrig syns, i vakenlivet, eller som trängs tillbaka av det som man tror är ens sanna identitet?

Det händer att jag drömmer om mina romanfigurer, inte ofta, men lite då och då, efter väldigt intensiva perioder av skrivande. Jag vet inte om det är sunt, att uppfyllas så av sitt jobb, men det är inte mycket jag kan göra åt saken.

Om de försöker berätta något för mig, romanfigurerna? Nej, de bara svävar runt, finns, vill visa upp sig också för den drömmande Johanna, påpeka att de är viktiga också då och där, inuti "min hemliga värld". Nå - jag har inget emot det, bara de inte ger mig mardrömmar, eller får mig att börja tvivla på berättelsen. Men än så länge har de faktiskt bara varit beskedliga. Velat bli fotograferade, liksom. Förevigare. Jaja, jag ska göra dem till viljes, men på Mina villkor, de får inte glömma det, att det är jag som är Boss!

Ett tag tänkte jag gå läkarlinjen och sedan börja doktorera och forska om drömmar. Jag ville, genom laboratorieexperiment (oblodiga, naturligtvis - jag var väldigt naiv, trodde att det liksom gick att tänka fram funktioner som försöksdjur och annat används till) ta reda på Vitsen med drömmarna, och Var vi egentligen befinner oss då, och Om drömmarna kanske är den verkliga verkligheten, medan det som vi tror är verkligheten i själva verket är något vi bara drömmer och... Ja, sådär höll jag på och tänkte, och så slukade jag massor med litteratur om hjärnan och drömtydning och annat. Numer nöjer jag mig med att ägna en liten stund då och då åt att reflektera över de drömmar jag råkar minnas, när jag vaknar. För det mesta upptäcker jag då en ganska klar koppling till något jag nyss upplevt, medan jag varit vaken, och det jag sedan drömt om. Men, jag är ganska säker på att mycket är dolt för mig. Att det finns saker, som min hjärna sysslar med om natten, som jag aldrig kommer att kunna nå fram till. Fast det är just Min hjärna. Det är frustrerande. Men vad göra? Nä, man får nog finna sig i den egna själens hemlighetsmakeri...

Nu kom blivande maken hem från jobbet på krogen. Jag ska ge honom en godnattpuss innan jag gosar ner mig i sängen och eventuellt förvandlas till en delvis annan Johanna...

RSS 2.0