Dumt att begränsa sig

Ett slags upprop, kanske rentav "manifest" (det låter så högtidligt, politiskt, djupsinnigt... - men är det alltid det? ofta är det bara uppblåst strunt) har undertecknats av sju yngre författarkollegor till mig, enligt DN för några dagar sedan. De lovar att aldrig skriva deckare under pseudonym och att heller aldrig publicera dagböcker med personangrepp mm. Jag har inte exakt koll på detaljerna, men det är inte heller viktigt, det är inte därför jag skriver detta inlägg, det är för att ställa frågan: Ska man begränsa sig på detta sätt? Lova något, fast man antagligen har en mycket lång författarbana kvar? Själv skulle jag aldrig göra det. Vill jag skriva deckare under pseudonym så varför inte göra det? Vill jag publicera någon dagbok, så varför inte? Naturligtvis skulle jag göra allt för att inte kränka någon, men om dagboken har ett allmänintresse och därtill är god litteratur - så varför låta bli? Just nu läser jag t.ex. Joyce Carol Oates fantastiska, upplyftande dagbok. Det är stor litteratur. Det är en njutning att insupa den, stycke för stycke (jag vill läsa snabbt, men det går inte, den kräver långsamhet)... Dessutom har hon faktiskt också en pseudonym - rentav ett måste för henne, så produktiv som hon varit och är. Hon är inte rädd. Hon tycker om att leka, också med bokbranschen. Varför inte ha lite roligt, i denna allvarsamma värld? Varför inte leka med genrer, hoppa mellan dem, tillåta sig att gå på ett litterärt gungfly, tilldela sig själv en ny roll, ja, ett nytt jag?

Vad tycker ni? Är exempelvis "Kepler"-parets bidrag till deckarhyllorna bara ett billigt knep från deras och förlagets sida? Eller är det bara lite roligt, att de rör om i den rätt stiffa litteraturbransch-grytan? Jaja, ni förstår ju vilken ståndpunkt jag har, men bortse från den - säg er mening! (Oenighet är inte samma sak som osämja - många förstår inte det).

För övrigt: Santorini (på bröllopsresa) - vackert, vackert! Inte alltför varmt. Åkte moppe runt ön, badade, solade (ja, brände mig lite, så dumt... blev rädd för cancer!), gick på utomhusbio, spionerade på en mini-ödla, köpte konst (vill bli konstnär igen!!! åh, att få måla, måla, eller teckna, med tunna svarta streck, små små figurer - ett sådant nöje!), var på vulkanvandring och badade i varma källor, drack dyrt kaffe, åt dyr mat (allt är så dyrt där, oerhört dyrt), stod ibland och bara log och fånstirrade på min vigselring, övade mig för mitt inre på att säga "jag och min man", "det här är min man", "ja, jag och min äkta make, vi...", läste Oates, såg på friidrotts-VM på kvällarna, när vi var för trötta för något annat... Skrev, kanske ett par sidor, hade inte ro till något annat, inte tid (lust, ja, lust, men Livet tog över, Johanna Lever tog över), men längtade, längtade... Besattheten & kärleken till skrivandet är nästan skrämmande...

Kommentarer
Postat av: Fröken Rosett

Åh, vad det låter fantastiskt att kunna säga min man och åka moppe till utomhusbio...



Jag tycker det är larvigt att bestämma att viss litteratur är sämre än annan, allt beror ju på vad man gör det till! det går säkert att göra deckare som är litterära mästerverk och det finns poesi som inte berör det minsta!



Det är väll snarare en utmaning att skriva det oväntade!



Blir så glad varje gång jag hör att du skriver på boken, Längtar halft ihjäl mig efter den!

2009-08-25 @ 17:20:31
Postat av: Anna

hej,

hur kommer du fram till dina romantitlar??

är det svårt? har du nåt bra knep?

Men, vad härligt ni verkar ha haft det på resan! :)

2009-08-25 @ 17:50:06
Postat av: Johanna

Romantitlarna - ibland kommer de till mig som en blixt från ovan, ibland sitter jag ganska länge och "brainstormar" fram olika titlar, varav många ofta är jättedåliga... Jag försöker hitta en titel som är någon slags ram för berättelsen, eller kanske snarare ett nav. Ofta har jag ett subjekt med i titeln: Hon, Flickan, Ela, Leopardpojkens dotter, Janis... Jag gillar också en titel som är lite gåtfull, som kan tolkas på många olika sätt, som väcker nyfikenhet... Men knep: bara sitt och skriv ner alla tänkbara titlar du kan komma på, flytta om orden i titelförslagen, försök hitta synonymer till gamla tråkiga ord... Ibland kan det också vara en mening i romanen, som kan bli titeln...



Men jo - det är svårt att hitta en bra titel. Samma sak med bra namn till romanfigurerna. I många fall är det faktiskt förlagen som sätter titel på böcker. Dock inte i mitt fall. Allt ska vara MITT, också titeln.

2009-08-25 @ 17:55:11
Postat av: Lisa I

Jag retar mig alltid på den ganska naiva snobbism som finns bland en del kulturarbetare och litteraturvetare (som den litteraturvetare jag är...) och det här manifestet-eller-vad-man-ska-kalla-det är ett praktexempel på det. För det första är det ett grepp för att skapa uppmärksamhet kring den egna personen, och ett ganska dåligt sådant eftersom manifest av det här slaget brukar vara snabbt glömda. För det andra är det, som du säger, dumt att begränsa sig. Och vem bestämmer vad som är bra eller dålig litteratur? Är det finare att skriva svår litteratur som få läser och ännu färre köper än litteratur som läses och <i>berör</i>? Inte i min värld. Men så är mitt mål också att beröra.



Vad gäller Lars Kepler tycker jag bara att det är en rolig idé som tycks ha fallit oväntat väl ut. Om paret Ahndoril-Coelho gör ett experiment som både förlaget och läsarna tycker om, vad är problemet? Rösten de använder är en annan än deras röster i de egna böckerna, och varför inte då ge den ett namn?



~Lisa

2009-08-25 @ 21:27:06
URL: http://lisaslivslust.blogspot.com
Postat av: Anonym

Grattis till bröllopet!

Jag hörde av en gäst att det var fint på alla sätt.

2009-08-25 @ 22:58:20
Postat av: Pernilla

Vilken tur att dina titlar alltid blir bra till slut. Jag älskar dem! "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är min solklara favorit. Den säger allt.

2009-08-27 @ 18:29:06
URL: http://skrivarmamma.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0