Vem är jag, när jag sover?

På gränsen till midnatt, genom det öppna fönstret hörs suset från trafiken en bit härifrån, mitt rum är varmt, lite för varmt, men jag har själv valt vindsrummet, så jag får ta det onda med det goda. Och jag är ju en fryslort i vanliga fall, så jag kan behöva en överdos hetta innan höstrusket kommer.

Jag är trött, men vet att jag kommer att ligga vaken en halvtimme eller så, långsamt glida allt närmare sömnen - detta obegripliga tillstånd som vi tillbringar så mycket tid i, men ändå inte kan beskriva med ord, egentligen inte veta så mycket om. Visst, det forskas om sömn, men ändå: den är och förblir en gåta, liksom döden, och det är både gäckande och på något sätt befriande. Varje natt upplever vi ett mysterium. Vi är med om det och vi överlever det, men vi är samtidigt främlingar för det.

Jag undrar: Vem är jag när jag sover? Är jag samma Johanna, som när jag är vaken, eller är min personlighet delvis en annan - kanske coolare, modigare, roligare, eller varför inte lite korkad, ja, helt enkelt en enfaldig prick som inte grubblar nämnvärt över existensen, och det är kanske det jag behöver, i drömmarna, kanske är drömmarna till för att bland annat ge utlopp för delar av en själv som aldrig syns, i vakenlivet, eller som trängs tillbaka av det som man tror är ens sanna identitet?

Det händer att jag drömmer om mina romanfigurer, inte ofta, men lite då och då, efter väldigt intensiva perioder av skrivande. Jag vet inte om det är sunt, att uppfyllas så av sitt jobb, men det är inte mycket jag kan göra åt saken.

Om de försöker berätta något för mig, romanfigurerna? Nej, de bara svävar runt, finns, vill visa upp sig också för den drömmande Johanna, påpeka att de är viktiga också då och där, inuti "min hemliga värld". Nå - jag har inget emot det, bara de inte ger mig mardrömmar, eller får mig att börja tvivla på berättelsen. Men än så länge har de faktiskt bara varit beskedliga. Velat bli fotograferade, liksom. Förevigare. Jaja, jag ska göra dem till viljes, men på Mina villkor, de får inte glömma det, att det är jag som är Boss!

Ett tag tänkte jag gå läkarlinjen och sedan börja doktorera och forska om drömmar. Jag ville, genom laboratorieexperiment (oblodiga, naturligtvis - jag var väldigt naiv, trodde att det liksom gick att tänka fram funktioner som försöksdjur och annat används till) ta reda på Vitsen med drömmarna, och Var vi egentligen befinner oss då, och Om drömmarna kanske är den verkliga verkligheten, medan det som vi tror är verkligheten i själva verket är något vi bara drömmer och... Ja, sådär höll jag på och tänkte, och så slukade jag massor med litteratur om hjärnan och drömtydning och annat. Numer nöjer jag mig med att ägna en liten stund då och då åt att reflektera över de drömmar jag råkar minnas, när jag vaknar. För det mesta upptäcker jag då en ganska klar koppling till något jag nyss upplevt, medan jag varit vaken, och det jag sedan drömt om. Men, jag är ganska säker på att mycket är dolt för mig. Att det finns saker, som min hjärna sysslar med om natten, som jag aldrig kommer att kunna nå fram till. Fast det är just Min hjärna. Det är frustrerande. Men vad göra? Nä, man får nog finna sig i den egna själens hemlighetsmakeri...

Nu kom blivande maken hem från jobbet på krogen. Jag ska ge honom en godnattpuss innan jag gosar ner mig i sängen och eventuellt förvandlas till en delvis annan Johanna...

Kommentarer
Postat av: Alice

jag tror att vi är/har olika personligheter varje gång vi drömmer. eller, jag hoppas. för på något sett vill man alltid uppleva det man inte har eller är. och varje gång jag drömmer om att jag är tuffare och gör saker jag inte alls skulle göra i verkliga livet så bultar hjärtat lite extra hårt innanför revbenen. för det oväntade är alltid lika spännande.

2009-08-10 @ 01:23:02
URL: http://minnenavaprilhimlen.webblogg.se/
Postat av: anzy

Mitt band av drömmar håller ofta i sig, berör samma tema eller känsla några nätter i rad. Jag brukar också analysera, mest känslan, och funderar på varför jag drömmer så mycket om min barndom, om en viss period i mitt liv, mardrömmar om mamma eller att jag är otrogen, bråkar med min pojkvän. Ser det som olika tecken på en "otrygghet", något jag kan ta itu med i verkligheten för att dämpa en osynlig oro som nog finns där.

2009-08-10 @ 10:58:27
Postat av: Sara

Hjärnan borde ju också behöva sova, inte hålla på att drömma så där. Fast kanske är det när vi drömmer som vi tömmer hjärnan på information som vi inte längre behöver. I så fall är det nog därför jag sover lika mycket som min katt, för att rensa bland intrycken.

2009-08-10 @ 17:41:31
URL: http://ettheltliv.blogg.se/
Postat av: Freddy

Drömmar är lika fascinerande som vi människor är.



Personlighet är också ett annat superintressant område. Lika mystiskt och fascinerande tycker jag. Varför är jag Jag och inte någon annan. Hur kommer det sig att just min hjärna har gjort mig till mig?



Jag tror aldrig man kan se hela sig själv. Jag tror dessutom det hade varit väldigt tråkigt man gjort det. Om man visste allt om sig själv. Vi behöver lite mysterier, lite magi. Som sömn, drömmar och vad vi hittar på i dem.



En del går på äventyr i Alaska, andra umgås med vänner och festar, andra skriver eller komponerar musik. Jag tror oavsett vad vi gör så kommer det nog till slut tillbaka till försök att förstå sig på sig själv. Det är svårt att definera sig själv i ett vakuum. Det krävs interaktion och motstånd för att man själv ska bli tydlig.

2009-08-10 @ 21:41:52
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Emilia

Jag hoppas ändå på trygghet i drömmar - kanske är jag det sanna jaget då, som jag så frustrerat letar efter under vaken tid? Det var trevligt att hitta hit. Läste en av dina böcker under min tid som "lost" under 2002. Hoppas du drömmer bra i natt!



Emilia

2009-08-12 @ 00:13:24
URL: http://enemilia.blogg.se/
Postat av: Johanna

Hej Johanna!



Vill bara tacka för en fantastisk bok (jag är leopardpojkens dotter). Min farmor och farfar tillhörde Örebromissionen och var missionärer i Kongo i över tio år. Min faster dog i malaria i ettårs åldern och min pappa "skickades" hem till bekanta i Sverige. För mej var det jätteintressant och spännande att läsa din bok då det gav mej många svar och frågor att relatera till. Inser att det var många frågor jag aldrig ställde till min farmor som sorgligt nog dog förra året. Jag fick din bok till minne av henne från ett för mej okänt par. Farfar lever dock fortfarande. Hälsningar från en annan Johanna

2009-08-14 @ 22:40:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0