Livet som äggskal

Skört som ett äggskal, detta liv.
Lökskal.
Skare.
Vi åkte bil från Göteborg igår. Det var halt, men jag förstod inte alls hur halt, förrän vi snurrade runt på vägen, över på andra sidan, runt, runt...
Vi överlevde. Men hade det kommit en bil från andra hållet just då så vete katten.
Jag satt och bad till Gud sedan under resten av resan hem, som var så våldsamt obehaglig men ändå overklig.
Förstod inte riktigt vad som hänt.
Chocken så kraftig att jag fortfarande inte förstått.

Jag är iallafall bra på att säga till dem jag älskar just att jag älskar dem och att de betyder oerhört mycket för mig.
Livet är så skört. Man ska inte snåla på kärleksorden. En sekund senare, kan det vara försent.

Nu ska jag skriva, försvinna in i mina fantasivärldar, ruska av mig det obehagliga från gårdagen...
Sedan tända ljus och tacka Gud.

Sköt om er och lämna bilen hemma om ni kan!


Harmoni

Mina små styvungar bakar chokladkaka nere i köket och paddlar runt på golvet i en kartong som jag förut haft böcker i.
Julgranen är grann och huset välstädat (med undantag för röran under sängen i styvdotterns rum, hon städar genom att knöla in allt där och sedan ler hon brett och försöker övertyga mig om att hon verkligen är jätteordenlig).
Maken lagar mat för glatta livet och sjunger falskt till den grekiska smörmusik han alltid lyssnar på när han intar köket.
Julklapparna är inhandlade och faktiskt personliga och inte bara ett resultat av kommersiell hysteri.
Och jag sitter här framför datorn och är så harmonisk att jag måste nypa mig i armen för att tro att det är sant.

Ibland kan jag få ångest för att jag inte har ångest.
Kan någon förstå?
Jag är så van vid mörkret att ljuset ter mig skrämmande ibland, fast jag så länge längtat just efter ljuset, kämpat för att nå dit.
Det mörka, en trygghet, visserligen destruktiv, men likväl en trygghet.
Det ledsna som en identitet.

Så nu måste jag kämpa för att inte bli rädd för att jag faktiskt mår bra. För att harmoni råder i detta hus och i mitt inre.

Jisses - är man inte konstig?!

Jag ser fram emot julafton. Ser fram emot att bara vara tillsammans med de jag älskar. Vet att jag antagligen kommer att behöva dra mig undan lite då och då. Utan en dos ensamhet med jämna mellanrum så känns det som om någonting håller på att brista inom mig. Hjärtat? Hjärnan? Jag har alltid varit sådan, så länge jag kan minnas, men förut har jag inte accepterat det utan försökt kämpa emot, vilket resulterat i mentala magplask.

Nu står jag upp för mig själv.
Alla kanske inte kan förstå, men huvudsaken är att jag själv förstår och är min egen bästa vän. Håller mig själv i handen. Viskar: Jag är okej.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag Er alla! 



PS. Här min make och mina fina styvbarn under en skidresa till Romme. För min älskling var det första gången han åkte slalom. Han plogade sig nerför barnbacken medan ungarna körde i svarta backen, helt orädda. Själv var jag inte med. Jag förfrös fötterna som 14-åring i just en slalombacke och sedan dess är mina tår allergiska mot dylika äventyr. DS.


e-bok

Nu finns "Rebell med frusna fötter" som e-bok.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9143502989

Fler e-böcker är på gång och förhoppningsvis kommer snart min backlist ut i vanligt tryck igen också.  

RSS 2.0