Själslig astma och pucko-konststudenter

Såg filmen "The Big Lebowsky" igår, om en snubbe som älskade att spela bowling, klia sig i skrevet, dricka white russian och... tja, glida runt och må hur bra som helst. Sprakande serotonin, tycktes täckta hela hans välmående (men inte särskilt fräscha eller välklädda kropp). Och jag tänkte: jag vill också vara sådär. Bekymmersfri. Visst, det behövs säkert en och annan depression och små ångestssvackor om man ska vara den typ av författare som jag är, men ändå. Min själ har fått astma på sistone. Irrar, virrar, flämtar, vill bort från sig själv, men samtidigt närmare sig själv. Fast vad är kärnan och är den något att tycka om, eller är den bara obehaglig - den gör ju ofta så ont?

Varför mår vissa människor så himla bra hela tiden, tycks det som, fast de utifrån sett är riktiga slödder-typer som inte direkt lever något drömliv?

Varför kan jag inte bara vara ett enda stort leende just nu när jag faktiskt har det - på alla möjliga yttre sätt - bra?

Är det konstnärlighetens pris, eller har jag bara otur, ska jag skylla på Gud, behöver jag gå på healing, behöver jag få elbehandling, behöver jag börja yoga igen, behöver jag börja festa och supa och "vara sådär ung liksom" (eh...?), ska jag börja springa maraton, gå på akupunktur, gå med i en sekt, eller bara acceptera att livet är skit ibland, att man mår skit ibland, att det ingår i livet, men vad f-n, hur mycket ska man behöva tåla?

Jag är både arg och ledsen idag. För att min själ har astma. För att så många själar har astma. För att somliga puckon gör "konstinstallationer" genom att leka med psykvårdens pengar (ni vet den där konststudenten som fejkade en psykos och togs in akut till psyket där hon låg fastspänd och fick superstarka mediciner etc - det var en del av ett projektarbete, typ...), och för att man måste vara så himla stark för att klara av att vara jättesjuk i det här samhället. Och nu pratar jag inte bara om mig. Jag klarar mig rätt bra. Men andra då, som inte orkar ringa och tjata. Som skäms. Som inte har någon enda att prata med "det" om. Det där tabubelagda. Som hellre hoppar från en bro än ber om hjälp.

Vissa dagar är livet ett enda stort arbete. Som att gå genom kvicksand. Men det finns alltid en morgondag, eller hur? Inte ska jag/vi väl ge upp redan nu, väl? Det finns så många drömmar att uppfylla. Så mycket kärlek i världen... Och nu ska jag skriva en stund, skapa ytterligare ett litet stycke i den värld som växer fram...

Kommentarer
Postat av: Frida

Varför är det så fel att ha astma i själen, och varför skäms så många över det?



Jag slutade skämmas, blev ärlig, och livet blev så mycket lättare, för då förstod folk på ett annat sätt. sen att jag aldrig kommer förstå alla dessa bekymmerfria själar som springer runt på gatorna och bara skrattar åt allt, det är en helt annan sak..

2009-02-10 @ 17:05:07
URL: http://fantomensdotter.blogg.se/
Postat av: Lisa I

Ja, det där så kallade konstprojektet gjorde mig verkligen förbannad. Det kändes som att hon spottade på alla som verkligen mår dåligt genom att låtsas och dessutom göra det så övertygande att hon tog upp resurser som det fanns andra som verkligen hade behövt. Äckligt, är vad det är.



Vem vill förresten inte vara bekymmersfri, kunna gå genom livet utan oro, med solsken i blick och ett ständigt lyckligt leende på läpparna? Det vill jag med, framför allt de där dagarna då luften liksom känns tjockare, gör det tungt att andas och trögt att röra sig och jag ser människor som inte verkar bry sig om något utan bara är glättiga. Så där äckligt glada liksom. Och inte sällan är de dessutom människor som egentligen inte är så värst trevliga men som bara inte bryr sig om andra.



Fast egentligen vill jag nog inte vara sådan, för det är de mörka stunderna som får mig att uppskatta ljuset desto mer, det är kontrasterna som ger livet färg. Visst känns det ibland för ångestfyllt och jag uppskattar sannerligen inte depressionerna som dyker upp då och då, men samtidigt har jag tvingats möta och lära känna mig själv på ett sätt som jag aldrig hade gjort om jag hade varit en av de lyckligt bekymmersfria. Dessutom tror jag att det mycket är det mörka som bidragit till min kreativitet och det språk jag till slut hittade och återerövrade som mitt. Passion har två sidor: kreativitet och destruktivitet. Kan kreativiteten flöda om man alltid är lycklig?



Trots mörka dagar är ljuset ändå närvarande i mitt liv numera, och det finns mer att leva för och älska än vad jag någonsin vågade tro. Jag vet inte hur man ger upp, har aldrig vetat, och har alltid valt livet, valt att tro på något annat - även när jag inte visste att det var det jag gjorde. Någon gång skingras molnen och de där fantastiska solstrimmorna tränger fram. Och kärleken finns överallt!

2009-02-10 @ 17:46:32
URL: http://lynxia.blogg.se/
Postat av: Tant Brun

Så länge man har sina drömmar kan man väl ändå inte lyckas förgöra sig själv? Drömmarna är väl som ens vingar framåt? Eller är det viljan att nå drömmarna som väcker demoner? Nä, jag vägrar tro det. Drömmar måste vara positivt.

Och konststudenten, finns inte ord för hennes hjärtlösa dumhet.

2009-02-10 @ 19:38:55
URL: http://tantbrunsfunderingar.blogspot.com
Postat av: H C Barregren

Jag älskar den filmen! Bara det.

2009-02-11 @ 09:44:35
URL: http://www.bums.nu
Postat av: S



Ibland handlar det väl om andrum. Överleva kan man förstås inte i konstant mörker; de där små - ibland inte helt små - stunderna av själslig trivsamhet är livsnödvändiga, men på samma sätt kan ett litet svalt gömmställe från ett ihärdigt solsken vara... ja, svalt. Tryggt.

Någonstans där landar jag, var jag med stillsam ärlighet kan se på livet. Inte blind för skiten men heller inte instängd i den. Ett för mig, om inte alltid så oftast, uthärdligt perspektiv över vilket just ett andrum välver sig.



När det gäller fröken Odell så är jag oerhört nyfiken på hennes syfte med sin märkliga, fräcka och högst kontroversiella akt. Vad det är hon vill komma åt alltså. Jag vill veta hur hon eventuellt avser rättfärdiga skådespelet. Kanske är det någonting viktigt och tänkvärt hon vill lyfta fram? Frågan är väl i så fall till vilket pris man är moraliskt berättigad att handla för att beröra viktiga frågor.

Det kostade ju som sagt både pengar och utrymme för vården, för att inte tala vad det kan komma att göra med Konstfacks anseende.

Rent spontant tycker jag att det var ganska klumpigt och okänsligt det hon gjorde. Kränkande mot personal och patienter på s:t Görans. Kränkande mot alla som lever med alldeles verklig, icke-simulerad själslig astma...



2009-02-11 @ 16:36:11
Postat av: Maria

Var på ett föredrag igår med rubriken "Att låta själen gå i morgonrock och tofflor". Tycker det är goda ord, och kom att tänka på dem när jag läste din blogg.

2009-02-12 @ 13:35:36
URL: http://miaolsson.blogspot.com
Postat av: Katarina

Det är klart att de flesta inte mår bra jämnt. Men det råder på något sätt en lyckohysteri i landet. Många vill att fasaden utåt, ex bloggen, el."Facebooken", ska vara fläckfri. Förr var det väl mer spetsgardinerna som förevisades. Jag satte ut en krönika av Mia Skäringer från Expressen som heter: "Lyckofasaden tar död på oss" på min Facebook. Inte en reaktion...hmm.



Men varför mår exempelvis barnen sämre och sämre i vårt välfärdsland? Kommenterade en artikel om detta i min blogg idag.



Och jag håller fullständigt med dig om konstfackseleverna, puckon, det var ju nu ytterligare en som vandaliserat en tunnelbanevagn.



Jag har inte sett filmen om Lebowski. Men jag undrar om sådana människor finns på riktigt? Våra personligheter är olika, och tur är väl det. Hjälp borde alla få när det blir till ett problem.

2009-02-16 @ 13:46:54
URL: http://ordvinden08.wordpress.com/
Postat av: Alexx

Hej!



Jag "arbetade om" dej förra året.

Nu är jag tillbaka!

Jag frågade om jag fick arbeta om dej igen,. jag fick ett självklart JA!

MEN (det är alltid något!) jag måste få reda på mer saker än det jag skrev förra året.



Jag skrev om att du växte upp med din familj i Borlänge, att du studerade teologi, statskunskap och ekonomi. Att du och din pappa åkte till Asien när du var 14år, och när din första roman publicerades. Det mest ’grundläggande’ sakerna.

Finns det något 'specifikt' som jag kan lägga till?





För att jag ska få MVG i år, ska jag lyckas få lyssnarna intresserade. Förra året fick jag bara VG för att jag inte vågade sätta mej där framme vid katederna och läsa, för att jag känner mej så utpekad när jag sitter där framme.

När Gunilla (min svenska lärare) läser den ska hon ha förstått att jag också är intresserad av det jag skrivit.. Jag hoppas hon förstår det när hon läser det!



Jag blev så tagen när jag läste din första roman! Jag grät! För att jag har känt likadant!



MVH

Alexx

Postat av: Johanna

Alexx: Vad exakt vill du veta?

2009-02-21 @ 16:42:07
Postat av: Milla

Hej Johanna!

Jag är inte så bra på det här med bloggar men det tycks vara lättaste (enda?) sättet att få kontakt med dig.

Jag tycker att du är en jättebra författare och du hade föredrag i min skola förra året, men det är inte det viktiga.

Jag undrar ifall jag kan få göra en intervju med dig? (ja,det är en skoluppgift men jag tycker att det skulle vara kul för egen del också)

jag skulle vilja fråga dig om det du skriver, om varför du skriver och om vem du är som person mm. Jag hoppas verkligen att du vill ställa upp, jag skulle bli jätteglad!

Kram!

Milla

2009-02-24 @ 13:54:33
Postat av: Freddy

Den filmen är riktigt bra! Galen och skön! En del verkar vara så där bekymmersfria och glada. Men jag kan inte låta bli att undra om de inte går miste om något, en kärna i livet. Inte att må dåligt men kanske snarare att det går i vågor. Att det finns toppar och dalar. Och det är det som gör allt så underbart till slut.



Jag brukar tänka att det är växtvärk i själen, sinnet eller vad man nu ska kalla det. Kanske inte en tröst när man knappt kan andas men kanske ett litet andningshål. Man vet att det blir bättre. Att man får ut något av det. Man växer, som människa, som person. Det är viktigt tror jag.



Det är hemskt att de som verkligen inte behöver hjälp inte når den. Något jag tänker mycket på. Hur hemskt det är att människor hellre försvinner än låter sig få hjälp. Många gånger är det ”hjälparnas” fel. Att de som behöver hjälp tror att det är tabubelagt. De måste känna sig väldigt ensamma.



Jag tror att det faktum att man kan se all kärlek som finns i världen också betyder att man ser de stunder där det inte finns, eller de ställen som saknar det helt. Det kan fylla en med otrolig värme och glädje men också med otrolig sorg och smärta. Vad föredrar man? Att kunna känna allt, både det bra och det mindre bra eller inte känna alls eller mycket mindre.

Empati. Det går två vägar. Men hursomhelst så är jag övertygad om att har man den så kan man göra mycket gott även om det gör ont på vägen. För kan man beröras så kan man också beröra. Och det är nog den viktigaste gåvan/förmågan av alla.

2009-02-24 @ 15:28:14
URL: http://www.omtanken.blogspot.com
Postat av: Johanna

Milla: Visst kan du få intervjua mig, skriv din mailadress här så kontaktar jag dig.

Freddy: Dig skulle jag vilja lära känna! Du verkar så himla klok och smart och synpatisk på alla sätt och vis. Du läser till psykolog, inte sant? Du kommer att bli kanon - vår nya Dr. Phil. Fast du verkar iof inte vara en person som strävar efter att bli känd. Hur som helst, jag mår bra av att läsa det du skriver.

2009-02-24 @ 18:24:05
Postat av: Milla

Tack! :)

You made my day.

camillapersson91@hotmail.com är min mailadress

2009-02-25 @ 15:39:18
Postat av: Freddy

Dina ord värmer verkligen. Tack! Du verkar också vara en väldigt intressant, komplex och kännande människa.



Ja, jag läser till psykolog, bara andra terminen än så länge så det är en bra bit kvar.

Oj, nej kändisskap är inget mål men självklart önskar man att man kanske lyckas göra ett avtryck i ämnet sen när man väl jobbat klart. Jag blir glad av att höra att mina ord och tankar kanske gör lite gott hos dig ibland.

2009-02-25 @ 16:02:29
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Alexx

Jag vet inte.



Något om din uppväxt kanske.. Som du kommer ihåg mest.. förutom det jag sagt redan.

2009-02-27 @ 19:49:05
URL: http://mulberrys.blogg.se/
Postat av: Johanna

Alexx: Jag gick upp till vuxenavdelningen på biblioteket första gången när jag var tio, och fick både en "wow-känsla", samtidigt som där fanns en sorg - jag insåg ju att jag aldrig skulle hinna läsa alla böcker, under min livstid. Sen åkte jag mycket skidor också, varje dag efter skolan tog jag en vända i skogen, tävlade mot mig själv. Min bästis, från att jag var fem, hette Ira-Maria och bodde i huset mittemot på gatan, hon flyttade till Finland när jag var ungefär tio, vi brevväxlade länge men har nu förlorat kontakten. På kvällarna, innan jag skulle somna, låg jag alltid och fantiserade ihop långa äventyrsberättelser, där jag själv var huvudperson. Jag antar att det var så mitt författarskap började, även om jag inte skrev då, utan bara tänkte. Ja, och så ville jag flytta till Afrika, till Kongo och djungeln - jag ville bli en djungelflicka, bli som pappa, eftersom han bott där, vuxit upp där...



Ja, det var lite smått och gott som kanske kan ge inspiration till ditt skolarbete. Kram!

2009-03-02 @ 17:12:57
Postat av: Alexx

åhh, tack!! :D



men jag kom på en fråga!

det står i din bok Leopard Pojkens Dotter, att du kände dej 'tvingad' att skriva om deras liv i Afrika, varför?



MVH MVH MVH MVH MVH

2009-03-05 @ 20:11:49
URL: http://mulberrys.blogg.se/
Postat av: Johanna

Inte tvingad på något negativt sätt, utan av ett slags... inre konstnärligt "tvång" - som mer handlar om ett pockande behov av att berätta... Afrika, pappas liv osv, har varit, och är så oerhört viktigt för mig, och jag längtade länge, länge, efter att få skriva boken, men det tog tio år innan jag klarade av att skriva den på det sätt som för mig var det rätta. Ja... lite komplicerat svar kanske, men likväl ett svar.

2009-03-05 @ 23:01:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0