gråfilt, själsliga frossbrytningar

Eländig dag. Trött. Seg. Ledsen.
Kommer liksom som en blixt från ovan, då och då.
Behöver lite tröst, av nära och kära.
Och kanske lite ord från någon där ute, som läser, och är vänlig nog att bry sig om en främmande människa ute i webb-rymden.
Berätta om något vackert. Något snällt. Något roligt.
Varför du log senast.

Kram

Fönster med Betty Boop-ögonfransar

Det har alltid varit så. Att jag sett ansikten överallt. Kroppar. Händer. Armar...
I hus, bilar, träd, moln, blommor...

Mina morgonpromenader numer går genom villaområdet i Älvsjö. Där finns hus med balkonger som ser ut som rejäla underbett. Aggressiva hundar liksom.

Där finns ett annat hus med små fyrkantiga fönster och tillhörande rundade markiser. Ser definitivt ut som Betty Boop-ögon.



Träden jag går förbi är proppfulla av ansikten - ibland änglar, ibland dödskallar, ibland en sådan där "moss-man" och förstås händer, massor med händer som sträcker sig mot himlen.

Äppelträd och andra träd, med knotiga grenar, häxarmar, häxhänder, ibland onda, ibland goda.

Och i skogen är rotvältegapen trollmunnar som inte direkt ägnat sig åt tandhygien.

Vissa blommor vill jag inte plocka om somrarna. De ser elaka ut. Eller sura. Ett bra tag var det faktiskt violer, som jag tyckte hade sådana eländigt släpande, trista underläppar.

Bilar är oftast krokodiler för mig, som lurpassar, väntar in Det Rätta Tillfället att vakna till liv och... ja, inte vet jag, plaska ut i våra små insjöar. Somliga bilar (de där små lådorna, ni vet... någon bilkunnig???) är dock gulliga knubbiga mopsar eller sådana där små rufsiga hundar (som jag inte heller kan namnet på..., sorry) som ser ut som golvmoppar.

En Jaguar.
Vill jag ha någon gång.
Röd, smart, läcker.
Jag kommer säkert att börja prata med den. Göra den till min polare och terapeut och diverse annat.
Och - varför inte?
Jag är faktiskt inte galen, utan har bara väldigt livlig fantasi.

Janis den Magnifika - snart ute!!!



Här ett smakprov ur första kapitlet:

Det här är min rapport från friheten. Fast egentligen är det ingen frihet alls, men vi lovade varandra, att vad som än hände så skulle vi göra det, helst tillsammans, men om inte det gick så skulle vi göra det var för sig, ensamma.

Jag har suttit här i flera timmar nu och bara glott ut över sjön där vi brukade flyta omkring på varsin luftmadrass, eller med våra egna kroppar, och prata tills solen gick ner och svärtan tog över.

Natten och vargtimmen var vår tid, då försvann vi in i vårt alldeles egna universum.

Där fanns kartorna vi ritade över världen, platser vi bestämde att vi skulle besöka, män vi fantiserade om att träffa och förföra och sedan lämna, nakna och sovande i beduintält eller på motell på den amerikanska vischan (när de vaknade skulle de sträcka sig efter oss, vilja gifta sig med oss, kura ihop sig i avtrycken efter våra kroppar och dra in doften, de kvardröjande spåren av oss, och resten av sina liv skulle de undra vart vi tog vägen och vilka vi egentligen var bakom våra gåtfulla leenden), eftersom vi lovat oss själva att inte stanna förrän vi hittat det där som vi kallade för det ultimata och som jag fortfarande inte har någon aning om vad det är.

Vi skulle tömma våra bankkonton, köpa en skruttig gammal bil, klippa sönder våra kreditkort, kasta våra mobiler, beväpna oss med pepparspray, fylla bilen med konserver, sovsäckar, kuddar, böcker, kläder, cd-skivor, varsin gitarr, anteckningsböcker, varsin luftmadrass och förstås badkläder utifall att någon lämplig sjö eller simhall skulle dyka upp.

Det var jag som lärde henne att simma, hon var nio då, själv började jag simma när jag var två eller tre, jag var som en fisk har mamma och pappa sagt, lika hemma i vatten som på land.

Hon brukade sitta på läktaren, bredvid dem och min brorsa, och se på när jag tävlade.

Hon sa att hon ville att vi skulle dö tillsammans (i en extremt avlägsen framtid förstås) och då ville hon dyka ner till bottnen av en sjö, en vacker sommardag, klä våra vrister och handleder med tyngder vi själva tillverkat (prydda med gnistrande paljetter och pärlor) och sedan ligga där bredvid mig och hålla min hand och se mig rakt in i ögonen tills ingen av oss längre fanns.


- Vi ska vara skrynkliga och underbara, sa hon där vi låg och flöt bredvid varandra i simhallen som jag tränade och tävlade i.

Det var mitt i natten men jag hade fått en extranyckel av min tränare eftersom jag brukade gå dit ibland och träna någon timme före skolan. Han visste inte att jag allt oftare gick dit om natten, tillsammans med Emelie. Ingen annan visste det heller.

Det var vår hemlighet, en av många.

- Och så ska vi ha sockervaddshår och hängbröst, sa jag.

- Löständer, åderbråck, celluliter.

- Pösmagar med bristningar efter minst tre ungar var.

- Ärr av någon rovdjursattack efter den där vandringen i Amazonas.

- En panter?

- Finns det pantrar i Amazonas?

- Ingen aning. Vi får ta reda på det.

- Vill du gifta dig?

- Nej, jag vill bara få ungar, alla med olika män, och jag vill uppfostra dem själv, det blir enklast så, tror du inte?

- Jag vet inte. Kanske. Är du feminist?

- Jag är humanist har jag ju sagt tusen gånger!

- Jamen i så fall har väl männen också rätt till barnen och vill kanske uppfostra dem lika mycket som du, eller hur?

- Då skaffar jag väl inga ungar.

- Okej. Ja, det är nog bäst. Fast hur ska vi få de där pösmagarna?

- Vet inte. Vi får väl käka oss till det. Jobba stenhårt.

Vi skrattade, visste att vi bara tramsade, larvade oss, men det var för att värja oss mot allt det där andra - allvaret, mörkret, hotet, hatet.

Hon var hatad, av många, utan någon annan anledning än att de där många hade bestämt sig för att hon var lämplig, utvald.

Och genom att hata henne hatade de också mig, men det visste de inte om, det enda de visste om mig var att jag vann simtävlingar lite då och då och bergis var stroppig och trodde att jag var något, vilket jag naturligtvis inte var, och att jag dessutom var lite korkad eftersom jag käkade lunch med Emelie varje dag och pratade med henne på rasterna, när vi råkade ha rast samtidigt.

Hon läste naturprogrammet medan jag gick samhällsprogrammet eftersom det var slappare där och gav mig mer tid att träna.

Hon fick högsta betyg i allt, jag fick medel i allt utom gympa och musik, där jag var klassens stjärna.

Hon ville bli läkare, helst psykiatriker, för då skulle hon kunna analysera idioter som dem som hatade henne och förhoppningsvis ha makt att låsa in dem i vadderade rum utan fönster och inga andra kläder än tvångströjor och landstingspyjamasar fulla med fläckar, omöjliga att tvätta bort, från tidigare patienters diverse utsöndringar.

Jag ville bli bäst i världen på att simma, alternativt delfinskötare, alternativt filosof.

Vi hade redan bestämt att när vi äntligen tagit studenten och innan hon började på läkarlinjen så skulle vi läsa filosofi tillsammans ett år i Stockholm. Vi skulle hyra en omöblerad tredjehandsetta ute i någon sunkig förort med störiga grannar och kriminella gäng, sova på varsin madrass på golvet, leva på makaroner, blodpudding och glass, utforska varje liten bakgata av innerstaden, hångla med så många killar som möjligt, gå på alla fester vi hann med, bara läsa böcker (tjocka tegelstenar, bredvid varandra, tysta, blott ljudet av blad som vändes skulle höras), varken ha teve, radio, tidningar eller Internet, skicka vanliga handskrivna lugnande brev hem till våra föräldrar (kära mamma och pappa, jag mår bra, jag stortrivs med studentlivet och har klarat tentorna galant, jag har träffat många nya vänner och går på roliga fester, men jag är jätteförsiktig, jag lovar, ja, jag skyddar mig, måste du fråga om det där, det är pinsamt, och ja, jag tar alltid taxi hem efter klockan elva, puss och kram) och fortsätta planera vårt stora äventyr, resan till någonstans där det där ultimata fanns.


Jag fryser, fast jag har svept in mig i filten som luktar olja, mekverkstad och trygghet eftersom den legat i baksätet på brorsans bil hela tiden medan han fixat och trixat med den inne i farsans garage.

Han flyttade hemifrån för snart två år sedan, brorsan, till en lägenhet på andra sidan stan, men han håller mer till i farsans garage än i sin lägenhet, och ibland tror jag att han helst skulle vilja flytta hem igen, han vågar bara inte säga det.

Han jobbar som elektriker på ett litet elbolag, men det han lever för är sina bilar, rishögar som han köper billigt, rustar upp och sedan säljer dyrt - om han klarar av att slita sig från dem vill säga.

Han har lärt mig allt om bilkörning, motorer, blues (ja, framför allt blues eftersom han tycker att livet på det hela taget bär klanger av blues), pop, rock, tv-spel, graffiti, gitarrackord och hopplösa förälskelser.

Han har lärt mig allt om en brors kärlek.

Han är den jag kommer att sakna mest. Av de levande.

Jag sitter på taket, det glänsande, nylackade taket. Han kommer att få spader när han inser att bilen, som han ägnat mer tid, uppmärksamhet och kärlek åt än sin flickvän, är borta. Han kommer att svära och gorma och vilja säga upp syskonskapet med mig.

Sedan kommer han att hitta mitt brev. Då kommer han genast vilja leta rätt på mig. Sedan kommer han att förstå varför jag måste göra det, och han kommer att följa de instruktioner jag gett honom.

En vit lögn att mata mamma och pappa med.

De är dåliga på mycket men bra på att svälja vita lögner.

De älskar mig men kommer att pusta ut när de hör att jag följt med en kompis (en tjej i min simklubb som jag har en hållhake på - jag har sett att hon flera gånger hånglat med vår simtränare, som är gift och har tvillingbebisar hemma) ut på landet, till en sommarstuga där det varken finns rinnande vatten, el eller telefon. Adressen har jag naturligtvis glömt att ge dem.

Jag reser mig långsamt upp, fortfarande insvept i filten, och blickar ut över sjön, där otaliga minnen ligger och skvalpar. Ytan är svart och blank.

Filten glider ner från mina axlar, och jag vet inte vad jag vill, vet inte alls - ska jag vada ut i det svarta blanka, följa henne på vägen?

Fast då skulle jag ju svika henne. Svika oss. Det vi fortfarande har gemensamt.

Drömmen.

Jag lutar huvudet bakåt och ger ifrån mig ett läte som väl mest kan liknas vid en prärievargs ylande klagan.

Sedan sjunker jag ihop igen ovanpå filten.

- Hur kunde du? viskar jag. Hur kunde du, för fan, hur kunde du göra så, du svek mig ju, du svek mig, du svek.

Jag är ett hoppressat S. Ett foster utan livmoder. En vinddriven som ännu inte börjat driva. Och nu kommer gryningen, sakta, som vet den att den måste hantera mig med försiktighet.

Det glittrar till på biltakets yta och i mina ögonfransar. Jag sätter mig upp, vimmelkantig, hasar ner från taket, öppnar en konservburk med tonfisk som får bli dagens frukost och kör sedan iväg.



Frälsaren



Världen håller andan.
Börserna, företagen, de rika, de fattiga, och alla mittemellan.
Ombama, Obama, Obama.
Ska ta över alla sopor som Bush lämnat efter sig.
Vad göra med Irak?
Vad göra åt finanskrisen?
Vad göra åt evighetskonflikten mellan Israel och Palestina?
Hur återupprätta USA som en stormakt som håller stånd mot såväl oljeländer som det ryska morrandet, samt Kinas billiga arbetskrafts-konkurrens?
Jag hejar. Håller tummarna. Tror på en smekmånad. Sedan blod, svett och tårar.
Är han en ny Martin Luther King?
Har han lite Nelson Mandela i sig?
Jag tror dock inte att han kommer att ha mindre pondus än Bush, det är i princip omöjligt. Och någon Lewinsky-affär blir det knappast denna gång i Vita Huset.

Och jag undrar:
Har han någon fobi?
Vad äter han till frukost?
Är han verkligen sådär himla vältränad som media gett sken av?
Kommer han att favorisera de svarta?
Har han någon röd knapp?
Kommer han att hitta Bin Ladin och vad gör han isåfall då?

Ljuset - det ljuva, det grymma

Solen och den klara himlen har dykt upp igen nu på sistone, fått mig att vända ansiktet mot det, insupa, njuta. Som en söndag för en tid sedan. Kall, klar himmel, ljus .
Jag och S. tog en promenad bort till sjön, gick ut på isen, stod länge och bara andades in det strålande. Jag blev uppfylld av... nåd? Naturens nåd (som väl också är Guds, i mina ögon).



Vackert ljus. Sorgligt? Något melankoliskt i det hela. Ändå - jag skulle vilja
ströva runt där, i trädets närhet.


Samtidigt - all glåmighet som träder fram, som inte längre kan dölja sig bland skuggorna.
Som dammråttornas armé.
Fönstren som ska putsas.
En sorg - fast jag borde känna glädje - när jag ser lekande barn där ute, när jag ser rödkindade promenadmänniskor, harmoniska hundägare, alla som verkar så lyckliga, som verkar ha det så bra, vara så tillfreds med allt, överens med sig själva.
Min själ ligger ständigt i krig. Med sig själv. Det är okej under mörkertiden, men när ljuset kommer vill jag ofta bara gömma mig.
Det otvättade fönstret, med alla sprickor, otäta lister, trasiga fönsterkarmar - är det verkligen jag?

Renoveringsbehov. 

Fast vem är väl inte ett renoveringsbehov - mer eller mindre?

Ljuset, som sagt. Fäster obarmhärtigt sitt strålkastarljus på den egna själen som ska putsas. Aldrig blir ju mörkret och oron inom en så framträdande - ja, rentav smärtsamt - som när det kommer små pustar av "snart är det vår"-löften.

Vissa somrar har jag stängt in mig i min skaparbubbla. Skyllt på "den där romanen som slukar all min tid" för att ha en godtagbar ursäkt istället för den egentliga anledningen: jag vet liksom inte hur man gör när man springer omkring där ute i sommaren och bara slappnar av, har det bra, är sådär hysteriskt påhittig (picknick i glada vänners lag hit och dit, midsommarfest med polarna ute på någon skärgårdsö, alltid någonting på G., som en tur med båten, tennis med hela familjen, en "impuls-helgweeked" i Skagen och så någon stor konsert på Stadion förstås, bokad för ett halvår sedan...

Är det verkligen så lätt att vara "de där andra"?

Eller ägnar jag mig åt självbedrägeri? Tederar jag att mest fokusera på det suckande, fast jag faktiskt har en hel drös underbarheter i bagaget också.

Nåväl... Helt  inkompetent på området "LEVA!" är jag dock inte. Jag gör en hel del framsteg. Ger aldrig upp. Tänker minsann avsluta den livslånga utbildning som kallas levandekonst.

Jo, jag har planterat frön här hemma nu. Paprikafrön. Apelsinkärnor. Äppelkärnor. Bara för att se om det dyker upp några småbebisplantor. Jag kommer att bli lycklig då. När de kikar upp. Mina små skyddslingar.

Nu ska jag ta en lång lördagspromenad, och försöka att bara njuta av ljuset som faller från himlen. En smekning. Över Johanna-kinden.

Mormor

Mormor är min hjältinna, min förebild, min "så ska jag bli när jag blir gammal", min oerhört vidsynta, intelligenta och snälla mammas mamma.

Hon har haft alla förutsättningar för att bli bitter. Men icke. Hon har alltid sett positivt på livet och människorna. Alltid varit generös - också när hon själv haft det oerhört kämpigt.

TBC i ungdomen. Cancer i båda brösten. Cancer i halsen. En svår tarmsjukdom som nästan tog kål på henne när mamma var liten, och som gjorde henne sängliggande på sjukhus i Flera År.

Inte bitter, som sagt.

Nu är hon åttioåtta år gammal. Oerhört trött i kroppen. Har svårt att höra, svårt att minnas, svårt att röra sig. Livet kretsar kring måltider, sömn och eventuella besök. Morfar är ständigt vid hennes sida - han är nittio år och pigg som en nötkärna.

Ja, hon är en vacker blomma som långsamt tappar kraft. Men ansiktet är ungt, och ögonen. Hon blixtrat till ibland, och all glädje och värme hon alltid haft, tränger igenom det där trötta åldrade skalet.

Jag ville bara berätta om henne. Eftersom hon är så vacker.


RSS 2.0