Janis den Magnifika - snart ute!!!



Här ett smakprov ur första kapitlet:

Det här är min rapport från friheten. Fast egentligen är det ingen frihet alls, men vi lovade varandra, att vad som än hände så skulle vi göra det, helst tillsammans, men om inte det gick så skulle vi göra det var för sig, ensamma.

Jag har suttit här i flera timmar nu och bara glott ut över sjön där vi brukade flyta omkring på varsin luftmadrass, eller med våra egna kroppar, och prata tills solen gick ner och svärtan tog över.

Natten och vargtimmen var vår tid, då försvann vi in i vårt alldeles egna universum.

Där fanns kartorna vi ritade över världen, platser vi bestämde att vi skulle besöka, män vi fantiserade om att träffa och förföra och sedan lämna, nakna och sovande i beduintält eller på motell på den amerikanska vischan (när de vaknade skulle de sträcka sig efter oss, vilja gifta sig med oss, kura ihop sig i avtrycken efter våra kroppar och dra in doften, de kvardröjande spåren av oss, och resten av sina liv skulle de undra vart vi tog vägen och vilka vi egentligen var bakom våra gåtfulla leenden), eftersom vi lovat oss själva att inte stanna förrän vi hittat det där som vi kallade för det ultimata och som jag fortfarande inte har någon aning om vad det är.

Vi skulle tömma våra bankkonton, köpa en skruttig gammal bil, klippa sönder våra kreditkort, kasta våra mobiler, beväpna oss med pepparspray, fylla bilen med konserver, sovsäckar, kuddar, böcker, kläder, cd-skivor, varsin gitarr, anteckningsböcker, varsin luftmadrass och förstås badkläder utifall att någon lämplig sjö eller simhall skulle dyka upp.

Det var jag som lärde henne att simma, hon var nio då, själv började jag simma när jag var två eller tre, jag var som en fisk har mamma och pappa sagt, lika hemma i vatten som på land.

Hon brukade sitta på läktaren, bredvid dem och min brorsa, och se på när jag tävlade.

Hon sa att hon ville att vi skulle dö tillsammans (i en extremt avlägsen framtid förstås) och då ville hon dyka ner till bottnen av en sjö, en vacker sommardag, klä våra vrister och handleder med tyngder vi själva tillverkat (prydda med gnistrande paljetter och pärlor) och sedan ligga där bredvid mig och hålla min hand och se mig rakt in i ögonen tills ingen av oss längre fanns.


- Vi ska vara skrynkliga och underbara, sa hon där vi låg och flöt bredvid varandra i simhallen som jag tränade och tävlade i.

Det var mitt i natten men jag hade fått en extranyckel av min tränare eftersom jag brukade gå dit ibland och träna någon timme före skolan. Han visste inte att jag allt oftare gick dit om natten, tillsammans med Emelie. Ingen annan visste det heller.

Det var vår hemlighet, en av många.

- Och så ska vi ha sockervaddshår och hängbröst, sa jag.

- Löständer, åderbråck, celluliter.

- Pösmagar med bristningar efter minst tre ungar var.

- Ärr av någon rovdjursattack efter den där vandringen i Amazonas.

- En panter?

- Finns det pantrar i Amazonas?

- Ingen aning. Vi får ta reda på det.

- Vill du gifta dig?

- Nej, jag vill bara få ungar, alla med olika män, och jag vill uppfostra dem själv, det blir enklast så, tror du inte?

- Jag vet inte. Kanske. Är du feminist?

- Jag är humanist har jag ju sagt tusen gånger!

- Jamen i så fall har väl männen också rätt till barnen och vill kanske uppfostra dem lika mycket som du, eller hur?

- Då skaffar jag väl inga ungar.

- Okej. Ja, det är nog bäst. Fast hur ska vi få de där pösmagarna?

- Vet inte. Vi får väl käka oss till det. Jobba stenhårt.

Vi skrattade, visste att vi bara tramsade, larvade oss, men det var för att värja oss mot allt det där andra - allvaret, mörkret, hotet, hatet.

Hon var hatad, av många, utan någon annan anledning än att de där många hade bestämt sig för att hon var lämplig, utvald.

Och genom att hata henne hatade de också mig, men det visste de inte om, det enda de visste om mig var att jag vann simtävlingar lite då och då och bergis var stroppig och trodde att jag var något, vilket jag naturligtvis inte var, och att jag dessutom var lite korkad eftersom jag käkade lunch med Emelie varje dag och pratade med henne på rasterna, när vi råkade ha rast samtidigt.

Hon läste naturprogrammet medan jag gick samhällsprogrammet eftersom det var slappare där och gav mig mer tid att träna.

Hon fick högsta betyg i allt, jag fick medel i allt utom gympa och musik, där jag var klassens stjärna.

Hon ville bli läkare, helst psykiatriker, för då skulle hon kunna analysera idioter som dem som hatade henne och förhoppningsvis ha makt att låsa in dem i vadderade rum utan fönster och inga andra kläder än tvångströjor och landstingspyjamasar fulla med fläckar, omöjliga att tvätta bort, från tidigare patienters diverse utsöndringar.

Jag ville bli bäst i världen på att simma, alternativt delfinskötare, alternativt filosof.

Vi hade redan bestämt att när vi äntligen tagit studenten och innan hon började på läkarlinjen så skulle vi läsa filosofi tillsammans ett år i Stockholm. Vi skulle hyra en omöblerad tredjehandsetta ute i någon sunkig förort med störiga grannar och kriminella gäng, sova på varsin madrass på golvet, leva på makaroner, blodpudding och glass, utforska varje liten bakgata av innerstaden, hångla med så många killar som möjligt, gå på alla fester vi hann med, bara läsa böcker (tjocka tegelstenar, bredvid varandra, tysta, blott ljudet av blad som vändes skulle höras), varken ha teve, radio, tidningar eller Internet, skicka vanliga handskrivna lugnande brev hem till våra föräldrar (kära mamma och pappa, jag mår bra, jag stortrivs med studentlivet och har klarat tentorna galant, jag har träffat många nya vänner och går på roliga fester, men jag är jätteförsiktig, jag lovar, ja, jag skyddar mig, måste du fråga om det där, det är pinsamt, och ja, jag tar alltid taxi hem efter klockan elva, puss och kram) och fortsätta planera vårt stora äventyr, resan till någonstans där det där ultimata fanns.


Jag fryser, fast jag har svept in mig i filten som luktar olja, mekverkstad och trygghet eftersom den legat i baksätet på brorsans bil hela tiden medan han fixat och trixat med den inne i farsans garage.

Han flyttade hemifrån för snart två år sedan, brorsan, till en lägenhet på andra sidan stan, men han håller mer till i farsans garage än i sin lägenhet, och ibland tror jag att han helst skulle vilja flytta hem igen, han vågar bara inte säga det.

Han jobbar som elektriker på ett litet elbolag, men det han lever för är sina bilar, rishögar som han köper billigt, rustar upp och sedan säljer dyrt - om han klarar av att slita sig från dem vill säga.

Han har lärt mig allt om bilkörning, motorer, blues (ja, framför allt blues eftersom han tycker att livet på det hela taget bär klanger av blues), pop, rock, tv-spel, graffiti, gitarrackord och hopplösa förälskelser.

Han har lärt mig allt om en brors kärlek.

Han är den jag kommer att sakna mest. Av de levande.

Jag sitter på taket, det glänsande, nylackade taket. Han kommer att få spader när han inser att bilen, som han ägnat mer tid, uppmärksamhet och kärlek åt än sin flickvän, är borta. Han kommer att svära och gorma och vilja säga upp syskonskapet med mig.

Sedan kommer han att hitta mitt brev. Då kommer han genast vilja leta rätt på mig. Sedan kommer han att förstå varför jag måste göra det, och han kommer att följa de instruktioner jag gett honom.

En vit lögn att mata mamma och pappa med.

De är dåliga på mycket men bra på att svälja vita lögner.

De älskar mig men kommer att pusta ut när de hör att jag följt med en kompis (en tjej i min simklubb som jag har en hållhake på - jag har sett att hon flera gånger hånglat med vår simtränare, som är gift och har tvillingbebisar hemma) ut på landet, till en sommarstuga där det varken finns rinnande vatten, el eller telefon. Adressen har jag naturligtvis glömt att ge dem.

Jag reser mig långsamt upp, fortfarande insvept i filten, och blickar ut över sjön, där otaliga minnen ligger och skvalpar. Ytan är svart och blank.

Filten glider ner från mina axlar, och jag vet inte vad jag vill, vet inte alls - ska jag vada ut i det svarta blanka, följa henne på vägen?

Fast då skulle jag ju svika henne. Svika oss. Det vi fortfarande har gemensamt.

Drömmen.

Jag lutar huvudet bakåt och ger ifrån mig ett läte som väl mest kan liknas vid en prärievargs ylande klagan.

Sedan sjunker jag ihop igen ovanpå filten.

- Hur kunde du? viskar jag. Hur kunde du, för fan, hur kunde du göra så, du svek mig ju, du svek mig, du svek.

Jag är ett hoppressat S. Ett foster utan livmoder. En vinddriven som ännu inte börjat driva. Och nu kommer gryningen, sakta, som vet den att den måste hantera mig med försiktighet.

Det glittrar till på biltakets yta och i mina ögonfransar. Jag sätter mig upp, vimmelkantig, hasar ner från taket, öppnar en konservburk med tonfisk som får bli dagens frukost och kör sedan iväg.



Kommentarer
Postat av: miss bow

åhhh helt underbart magiskt!!!

kan inte vänta tills jag får läsa resten!!!

2009-01-21 @ 17:43:08
Postat av: Sara

När man är 25 har man antagligen vuxit ur den äldsta läsargruppen i Barnens Bokklubb. Kanske har man även vuxit ur Ungdomen i ungdomsromaner? Fast det spelar så klart ingen roll, jag tänker köpa Janis den magnifika och läsa den på samma sätt som jag läser alla dina böcker - insupandes varenda litet ord. Tack för att du inte slutar skriva!

2009-01-22 @ 20:00:42
Postat av: Håkan

Neheeej du Johanna, din lilla filur... Mig lurar du inte... :)

Inte tänker jag läsa din "försmakstext" här ovan, inte. Jag väntar allt tålmodigt till boken kommer i handeln, eller till biblioteket.

Omslaget ser väldigt intressant ut!!!

Åhh... jag vill läsa. Nu.

;)

2009-01-23 @ 23:50:38
Postat av: Johanna

Sorry, Håkan, men vissa vill kanske ha lite försmak, andra inte - blunda du och läs sedan!

2009-01-24 @ 00:27:50
Postat av: Pernilla

Tänker inte heller tjuvläsa!



Jobbar som lärare och fick igår hoppa in på en lektion där de jobbade med din krönika om hur viktigt det är att vi går och väljer när det är valdags. Jag kände att det var bara jag som fattade det där av mig och eleverna... En mycket bra krönika (anno 2006 i DN). Bra jobbat!

2009-01-24 @ 20:52:31
URL: http://skrivarmamma.blogspot.com/
Postat av: Maria

Jag har ännu inte läst någon av dina böcker. Men efter det här - bra trick - måste jag det. ;-)

Du skriver fantastiskt, vilket flyt!

2009-01-26 @ 10:25:50
Postat av: Freddy

Åh vad härligt det ska bli att få läsa nytt av dig!



Ögnade bara snabbt igenom det, vill ju inte läsa för mycket redan nu.



Det kanske stod där, men jag såg inget, när ska den komma ut? :)

2009-01-26 @ 15:05:06
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Anonym

Kommer ut kring vecka 11!!! Jag är så glad!!!

2009-01-26 @ 16:53:17
Postat av: jane nilsson

Underbara bok som tog mig så på hjärta! Min dotter som blir 30år den 6 feb. är döpt efter Janis Joplin! och ditt kapitel på bloggen fick mig att känna så mycket! Jag visste inte ens att du fanns,så jag är så nyfiken på dig. Tack! Jane

2009-02-04 @ 21:06:39
Postat av: Elin M

Det var perfekt.

2009-02-06 @ 18:17:37
URL: http://sssspikey.blogg.se/
Postat av: Sandra

jag måste bara läsa denna nu ju! jag känner igen mig massa bara såhär långt, med simningen och gymnasiet och allt.



sen har jag en annan fråga, om din första bok. jag läser den för svenskan i skolan och sen ska jag koppla ihop den med författaren om på vilket sätt man kan se författaren i boken, typ hur mycket som är självupplevt. så. alltså, hur mycket av hannas liv i boken är självupplevt, men mobbningen vs. psykanstalt?

2009-03-28 @ 12:46:38
URL: http://weusedtobefriends.blogg.se/
Postat av: Johanna

Sandra: Boken är delvis självupplevd, jag kände mig utfrusen och ensam väldigt länge i skolan. Men mycket har jag hämtat från andras upplevelser, sånt jag sett och hört, men också sånt jag bara hittar på, för att symbolisera ensamheten. Psykanstalten är en symbol för Hannas instängdhet i ensamheten, och hur hon långsamt tar sig bort från den.

2009-03-28 @ 15:34:34
Postat av: Hanna

Jag kunde inte vänta, jag var tvungen att läsa det här. Men nu inser jag att det var dumt för nu vill jag läsa hela boken, på en gång! Men jag har som vanligt inte tid.



När jag läser böcker vill jag göra det i lugn och ro. Men när jag läser dina böcker vill jag kunna uppslukas, försvinna, ta in och eftertänksamt känna varje stavelse. Så jag brukar vänta till sommaren med att läsa dem. SOS från mänskligheten läste jag förra sommaren. Och någonting säger mig att den här kommer bli årets sommarbok. Oavsett om det är en ungdomsbok eller inte. Jag tror inte att dina ord kommer vara svårare att ta till sig för det.



Sluta aldrig skriva!

Mvh

Hanna

2009-05-03 @ 14:42:47
Postat av: Johanna

Hej Hanna! Tack!!! Hoppas du har rätt, att det kan bli en "årets sommarbok" - jag skulle bli så glad.

Kram, Johanna

(ingen risk att jag slutar att skriva!!!)

2009-05-04 @ 16:59:14
Postat av: Christoffer

Jag läste den här boken i ett sträck utan att ta en paus. Jag blev helt nerkärad. Har aldrig läst något du skrivit förut, men det blir det ändring på from nu.



Jag hittade boken uppochnervänd hemma på köksbordet och läste på baksidan. Visade sig att min syster, 16 år, hade lånat hem den. Jag frågade genast hur länge hon fick ha den, och tvingade henne att låna om den när det visade sig att den redan var försenad.



Jag är 21 år gammal och trodde kanske att det var en bok för kvinnor i min systers ålder, men ack så fel jag hade. Jag kommer härmed bli en vandrande reklampelare för dina verk, och jag ska genast sätta mig in i att läsa resten du har skrivit.



Peace and Love från en av Stockholms förorter!



p.s. trots ångest, kom ihåg ni alla som ser detta, att livet är bara en resa som vi alla har fått privilegiet att uppleva. d.s.

2009-07-01 @ 02:52:24
Postat av: Therese

Snälla kan du hjälpa mig?Jag vill säga upp syskonskapet med min bror vet du hur man gör?Det stod nått om att din bror ville det med dig men här är det likasinnigt från båda håll,please hjälp mig...

2010-08-13 @ 10:05:21
Postat av: anonym

den boken är bra jag har läst den!!

2010-09-21 @ 13:07:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0