Ljuset - det ljuva, det grymma

Solen och den klara himlen har dykt upp igen nu på sistone, fått mig att vända ansiktet mot det, insupa, njuta. Som en söndag för en tid sedan. Kall, klar himmel, ljus .
Jag och S. tog en promenad bort till sjön, gick ut på isen, stod länge och bara andades in det strålande. Jag blev uppfylld av... nåd? Naturens nåd (som väl också är Guds, i mina ögon).



Vackert ljus. Sorgligt? Något melankoliskt i det hela. Ändå - jag skulle vilja
ströva runt där, i trädets närhet.


Samtidigt - all glåmighet som träder fram, som inte längre kan dölja sig bland skuggorna.
Som dammråttornas armé.
Fönstren som ska putsas.
En sorg - fast jag borde känna glädje - när jag ser lekande barn där ute, när jag ser rödkindade promenadmänniskor, harmoniska hundägare, alla som verkar så lyckliga, som verkar ha det så bra, vara så tillfreds med allt, överens med sig själva.
Min själ ligger ständigt i krig. Med sig själv. Det är okej under mörkertiden, men när ljuset kommer vill jag ofta bara gömma mig.
Det otvättade fönstret, med alla sprickor, otäta lister, trasiga fönsterkarmar - är det verkligen jag?

Renoveringsbehov. 

Fast vem är väl inte ett renoveringsbehov - mer eller mindre?

Ljuset, som sagt. Fäster obarmhärtigt sitt strålkastarljus på den egna själen som ska putsas. Aldrig blir ju mörkret och oron inom en så framträdande - ja, rentav smärtsamt - som när det kommer små pustar av "snart är det vår"-löften.

Vissa somrar har jag stängt in mig i min skaparbubbla. Skyllt på "den där romanen som slukar all min tid" för att ha en godtagbar ursäkt istället för den egentliga anledningen: jag vet liksom inte hur man gör när man springer omkring där ute i sommaren och bara slappnar av, har det bra, är sådär hysteriskt påhittig (picknick i glada vänners lag hit och dit, midsommarfest med polarna ute på någon skärgårdsö, alltid någonting på G., som en tur med båten, tennis med hela familjen, en "impuls-helgweeked" i Skagen och så någon stor konsert på Stadion förstås, bokad för ett halvår sedan...

Är det verkligen så lätt att vara "de där andra"?

Eller ägnar jag mig åt självbedrägeri? Tederar jag att mest fokusera på det suckande, fast jag faktiskt har en hel drös underbarheter i bagaget också.

Nåväl... Helt  inkompetent på området "LEVA!" är jag dock inte. Jag gör en hel del framsteg. Ger aldrig upp. Tänker minsann avsluta den livslånga utbildning som kallas levandekonst.

Jo, jag har planterat frön här hemma nu. Paprikafrön. Apelsinkärnor. Äppelkärnor. Bara för att se om det dyker upp några småbebisplantor. Jag kommer att bli lycklig då. När de kikar upp. Mina små skyddslingar.

Nu ska jag ta en lång lördagspromenad, och försöka att bara njuta av ljuset som faller från himlen. En smekning. Över Johanna-kinden.

Kommentarer
Postat av: Håkan

Vackert foto

Med trädet och dess grannar

De andra växterna



Jag vill också vara där

Just då i det sorgliga

Lägga mig ner i myrmarken

Återgå till jord, som vi alla en gång är komma av Eller hur är det det brukar sägas?

Förmultna och sugas upp av trädets armar

Åter få slå ut i min fulla prakt

Genom trädets försorg, när det ljusnar och livet kommer tillbaks till det som varit "dött"

Ingen som ser mig, fast de ser rakt på mig

På trädet

Jag ser alla.

Kan göra och tänka vad jag vill



Sov gott och dröm sött

2009-01-23 @ 23:44:51
Postat av: Johanna

Så fint skrivet. Tack!

2009-01-24 @ 00:26:20
Postat av: H C Barregren

Att slappna av är nåt man måste lära sig, det också, hur konstigt det än låter. Men det är värt det :-)

2009-02-08 @ 16:41:18
URL: http://www.bums.nu
Postat av: Theo

Du har antagligen en hel drös underbarheter i bagaget också. Annars skulle du inte vara en sådan bra person som du är. Inte för att jag känner dig det minsta. Men din text avslöjar dig. Världen har tur som har dig. Och jag med.

2009-02-25 @ 22:58:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0