Vad tror ni boken handlar om?

Arbetstitlar för min nya roman, men jag är inte direkt nöjd med någon:


Projekt Verkligheten
De fyra stråkarnas armé
Blues sisters
Ditt blod, mitt vatten
Låt mig aldrig lämna dig (ååååh, Harlequin-varning, redan struken!!!!)



Vad tror ni boken handlar om?


Halvlek

Halvlek i sommaren. Jag har inte blivit särskilt brun än. Jag har inte fått solblekt hår. Jag har inte varit ung, vild och galen (eller jo, lite galen kanske, jag är ju konstnäääär) som jag tänker att jag ju måste bli någon gång, det är liksom dags, eller måste jag bli medelålders först innan jag är tillräckligt mogen för att riva av lite tonårstakter? Inte heller har jag varit ute i skärgården tillsammans med Gänget (hallå! var är mitt gäng? vill någon vara med i mitt gäng? fast nej, förlåt, jag orkar nog inte med något gäng, jag blir trött av för många människor samtidigt, förstår ni, jag vet inte varför, men så har det alltid varit, mina sinnen hänger inte med, de blir övertrötta, kollapsar till slut, och då måste jag krypa ner under täcket och gny... nåja, ingen är perfekt, definitivt inte jag - surprise!!!) och festat i bästa Pripps Blå-anda. Inte heller har jag varit på någon festival och jag har inte tältat och inte fått fästingbett och inte varit på husvangssemester (huh, jag skulle stå ut i några timmar på sin höjd - det är inte människovänligt, och inte familjestämnings-befrämjande, att tränga ihop sig på en mycket liten yta dygnet runt - eller, har någon en annan åsikt???). Inte heller har jag dansat runt en majstång eller kuskat runt till tjocka släkten för mer eller mindre obligatoriska besök.

Men det är okej. Eller, det är bra. För mig är sommaren nästan alltid en skriv-tid. En roman-graviditet. Vilan kommer först framåt hösten - för i höst ska jag inte flacka land och rike runt och föreläsa, det har jag lovat mig själv, kanske något framträdande än här, än där, men det är också allt. Sedan blir det väl lite redigeringsarbete med diverse romaner, men det är också vilsamt, inte alls lika utmattande som själva skrivandet. Iof älskar jag själva skrivandet, men, som sagt, det tömmer mig på energi, inte sällan på mer energi än jag faktiskt har. Därav antagligen den obehagliga tomheten, när en roman är färdigskriven. En känsla av övergivenhet och meningslöshet. Jaha, var det inte mer än så? tänker jag ofta snopet. Sedan kommer depressionen på posten. Jaja, jag tänker inte ta ut det i förväg, men det har blivit så, rätt många gånger nu. Hur få balans? Hur ska jag, fröken (snart fru!!!! en månad kvar nu!) Allt Eller Inget kunna få balans?

Hur som helst... Det är iallafall somrigt i vår lilla (med betoning på lilla - vi bor i ett stadsradhus, tror jag att det heter) trädgård. Där växer smultron och jordgubbar och varje morgon skyndar jag ut för att se om mina frön, som jag nyss planterade, har börjat växa. Jag väntar på blommor av alla de slag, kryddväxter, ärtor (slingrande variant, lutar sig mot brädväggen - jag gillar allt slingrande, kanske för att jag känner igen mig i det, att där virvlar en Johannis-själ runt i växtens förgreningar) och lite annat smått och gott. 

Idag ska vi skörda och festa på varsin rädisa! Det har ju dykt upp hela två stycken där i myllan. Snart kan vi köra med självhushållning!  


Byta perspektiv

Bara detta lilla jag gjorde sent igår kväll: flyttade skrivbordet så att jag numer sitter med fönstret till vänster om mig och rummet framför mig. Tidigare hade jag ryggen mot rummet, och det var någonting som då gjorde att jag ogärna satt vid skrivbordet och jobbade. Istället har det varit fåtöljen och sängen och köksbordet, som blivit min arbetsplats. Men nu sitter jag här, med en märklig frihetskänsla över mig - ni vet, sådär som när man blickar ut över havet och åtminstone för ett kort ögonblick får för sig att allt, precis ALLT, är möjligt.

Jag är en vanemänniska. Samma promenadväg, samma plats vid matbordet, samma matvanor, samma favoritskådisar och heliga tevetider och favoritförfattare och så vidare och vidare i en trygg, men lite tråkig, evighet...  

Men jag vill verkligen bryta det. För att bara sätta sig på en ny plats, exempelvis vid matbordet, gör att man får en ny vy framför sig. Man kanske upptäcker någonting man inte skådat förut. Man ruskar om, lite grann, hajar till, tänker: varför har jag inte gjort det här förut?

Imorgon ska jag gå en annan promenadväg. Kanske kila in på den där smala stigen, i skogen, och se vad som finns, djupt inne bland träddungarna.

RSS 2.0