Morgonstund på balkongen

Sitter här, tidigt, tidigt, iallafall för en nattuggla som mig. Hade svårt att sova inatt, vaknade upp med ångest, obehagligt, men hanterbart. Annars är det sällan nu, peppar peppar. Hur som - jag hade drömt om en vän jag inte sett på mycket länge, trots försök att kontakta henne. Jag är så rädd att någonting har hänt henne, någonting hemskt. Samtidigt - jag vill inte tränga mig på, när hon inte besvarat mina mail. Vad gör man, när man anar att en människa, man håller mycket av, inte har det bra? Vad gör man, när den utsträckta handen inte tas emot? Jag menar, jag har ju själv varit sådan. En som inte tagit emot utsträckta händer. Eftersom jag inte orkat vara vän. Eftersom jag inte orkat att ens ta emot.

Men jag hade en fin gårdag. Umgänge med min älskade mamma på fm/em, sedan några timmars smatter på laptopen (ny roman, kanske därför jag sover dåligt, jag tänker ju på de där romanpersonerna för jämnan, på gott och på ont: alltför intensivt umgänge också med människor man älskar/är intresserade av, slutar trots allt ibland med bråk och små mentala explosioner, just på grund av det där intensiva. Ja - och efter mamma&laptop så hade jag och Stelios (min grekiske prins, vacker, vacker! på alla möjliga sätt) bjudit hem en arbetskollega till honom + flickvän. Grillkväll på altanen. Mörkret som sänkte sig över oss. Ett stilla samtal flöt fram. Enkelt, okomplicerat umgänge, som gör att man bara mår gott. Åh - vänner, vänner, man behöver dem, även om man lever med någon man älskar, även om man har barn eller romaner att ta hand om, putsa och feja på, så behöver man vännerna, den stimulans de ger en, näring till själen... Men man måste jobba på det. Alla har ju sitt, särskilt i min ålder, när det ploppar fram bebisar lite här och där och Inensivt Familjeliv & Andra än Jaget är Viktigt, blir en verklighet.

Nu ska jag knacka på dörren till romanen och se vad som försiggår därinne. Jag har en känsla av att åtminstone någon av romanpersonerna har en alldeles underbar, men kaotisk morgon.

Må gott i sommarvärmen, älskade medmänniskor!!!

Över-kreativ

Ledsen för mitt frånfälle här på bloggen, men jag har kommit att uppslukas helt av ett nytt romanprojekt. Nyligen lade jag sista handen på förra romanen, och egentligen borde jag ta en paus nu, semester (fast jag har aldrig klarat av att ta semester, det går liksom inte när hjärnan hela tiden scannar av omgivningen, ser en fet roman i varje människa som jag möter) - men så blev det inte, vilket beror på att jag är hopplöst över-kreativ just nu. Det känns som om jag rusar fram, med vinden i ryggen, jag småsnubblar, men håller mig hela tiden på benen, jag är utmattad, men förmår mig inte till att stanna, rädd att flowet ska avbrytas, dö.

Jag önskar ibland att det fanns en Kreativitets-pausknapp som jag kunde trycka på ibland, när jag vill ägna mig åt Livet.

Livet - Berättelsen Om Johanna - tar jag tyvärr inte på lika stort allvar som mina romaner. Antagligen därför att det är mycket svårare att leva i verkligheten än i fantasin. I fantasins värld kan jag ju styra skeendet, bli älskad av dem jag vill bli älskad av, slippa undan dem jag inte orkar med. Jag kan leva ut allt som jag inte vågar leva ut i verkligheten. Jag kan träffa alla jag vill träffa.



Men med mig från Verkligheten har jag en bild: På väg hem från gymmet igår förmiddags, fick jag syn på den där lille pojken igen, med det blonda, nästan vita håret, och en rund liten kropp som får mina annars djupt dolda moderskänslor att trippa fram. Han hade något i handen, och när jag gick förbi tittade han upp mot mig, med ett ansikte som strålade av lycka, och sa:
- Titta här.
Det låg en liten snigel i hans handflata. Jag sa att den var fin, jättefin, och frågade om han inte skulle ge den ett namn. Jo, klart han skulle. Sedan log han mot mig igen och det var som om hans själ strömmade in i mig och sopade bort allt vad tvivel hette, rörande vitsen med min existens. För ett kort ögonblick var umgänget med den där lilla pojken vitsen med min existens. Och det var helt tillräckligt, jag kunde inte önska mig något mer.

RSS 2.0