Blackout och annat

Jag satt på en stol i rummet bakom föreläsningssalen. Hörde sorlet. Gymnasieungdomar - välartade, vänliga. Jag hade haft en behaglig tågresa ner. Var väl förberedd. Ändå - den där plötsliga tanken som attackerade: Tänk om jag plötsligt inte minns vad jag ska säga, om jag får en blackout, om jag står där och svamlar, stammar, tystnar...

Den där rädslan kommer ibland. Det har aldrig hänt, men det är otäckt bara att få den, att krympa till en pytte-Johanna som varken kan läsa eller skriva och definitivt inte stå framför folk och prata.

Sedan gick det av bara farten. Jag babblade på som attan - efteråt mindes jag knappt vad jag sagt, men jag tror det gick okej - samtidigt som det där andra märkliga dök upp, som sker ibland med mig när jag föreläser.

Hjärnan delar liksom på sig. Jag svävar upp i ett hörn i taket och betraktar mig själv, där jag står och pratar, och jag hör att jag säger något men vet inte vad. Ja, och så sitter jag kvar där i hörnet en god stund och tänker på allt möjligt, bland annat kommande romaner... Samtidigt är den andra delen av mig kvar nere på golvet, och den delen av mig är väl medveten om att den andra delen av mig sitter uppe i taket och gör allt annat än sitt jobb (det vill säga föreläser)... Knepigt? Mystiskt? Vanligt? Någon mer som varit med om någonting liknande?

Det händer mig, som sagt, lite då och då. Både black-out-rädslan och hjärnan-delar-sig-grejen. Till en början blev jag rädd, ja jätterädd faktiskt, men nu har jag vant mig, vet att det går över, vet att jag (troligtvis) inte kommer att få en blackout, vet att mina båda hjärnhalvor kommer att fogas samman igen, bli en enda Johanna, en enda tanke.

Idag - en hemmadag. Sitter och skriver i mitt mysiga rum. Tog en långpromenad genom villakvarteren. Inbillar mig att jag fått en första liten fräken.


Bocka av livet

Känns det så för er också - att livet börjar Snart, att det bara gäller att bocka av den och den punkten på den där Listan som man tror ska krympa någon gång, men som för varje dag som går förblir konstant evighetslång? Det är både små och stora saker som står på den där listan. Pyttesaker ofta, som jag inte kan låta bli att irriteras av, stressas av. Det är en känsla av att hålla andan, morgon till kväll, medan det där Njut av stunden förblir obegripligt. Inte så att jag inte kan njuta av stunden någonsin, men jag önskar att det var mer ofta, att jag inte blir förvånad när det sker.

De senaste veckorna har kalendern varit knökfull. Och nej, det är inte bara jobbgrejer, utan också sociala grejer. Jag tappar ju liksom mark lite då och då, vad gäller mina vänner. Har perioder då jag inte orkar träffa dem, eller då arbetet uppslukar mig för mycket (de där romanerna jag skriver... de gör mig så avskärmad från världen... Jag älskar dem, men det har sitt pris) och sedan, när tiden kommer, vill jag liksom ta igen det, men då blir jag stressad av allt ta-igen och så bokar jag in för många, för snabbt, så till slut känns det mer som om jag är på någon slags speed-dating och då kan jag inte heller uppskatta mina vänner (många, goda) som jag borde.

Jag hoppas att jag lär mig med tiden, hur jag ska handskas med alla krav som stökar runt i mitt huvud. Och hur jag ska undvika att stressa fram den där "jaha, nu håller jag andan igen"-känslan.

Borde det inte vara obligatoriskt, att alla människor får en aningen äldre mentor (som inte är någon släkting som man har känslomässiga band till, vilket alltid komplicerar saker och ting) som kan hjälpa en lite, medan man snubblar fram genom livet? Ingen psykiatriker eller psykolog eller hurtig (dyr) personlig coach eller något, utan en vanlig människa, som vet hur det är att snubbla, som inte har professionella termer på det, som bara vill ge... en hand att hålla i. Jag menar, nuförtiden har jag ju varken nalle eller napp. Bara den där listan. Och en känsla av att ständigt vada genom osorterade papper, fast jag faktiskt är i det närmaste perfektionist.

Jag skulle vilja kunna sitta där, i högen av osorterade (inre) papper och leka med dem, istället för att knöckla ihop dem och försöka pricka papperskorgen.

Ja... det var lite osorterade tankar från mitt håll. Ska för övrigt till ett bibliotek ikväll och prata (Huddinge). Känner mig, ärligt talat, lite trött på att höra mig själv hålla låda. Nåväl, det kommer att kännas bra när jag väl är på plats. Och när det är över. Ja, mest när det är över. Vilket väl har med ovanstående punkt-liste-problematik att göra. En bock i kanten. Avklarad uppgift. Men sedan då - ja, då kommer nästa punkt, att genomföra, för att sedan bocka av...

Rampfeber

Jag ska till ett bibliotek imorgon kväll och prata. Ni vet, ett vanligt författarbesök. Jag berättar lite om mitt skrivande och läser ur mina böcker, främst ur den senaste, men jag anpassar mig också till publiken - ibland i förväg, om jag vet på ett ungefär vilka som kommer, ibland medan jag står och pratar.

Och jag har ett nervöst fladder i magen. Fast jag inte ens behöver resa särskilt långt den här gången (det är biblioteket i Bergshamra här i Stockholm) - annars är det resorna jag av någon anledning är nervös inför, alltså resorna dit, inte hem.
Jag borde ha vant mig nu, efter så många års kuskande till både små och stora bibliotek och skolor och scener. Men nej. Ständigt det där nästan på illamåendet dagen innan. Jag vill gömma mig under täcket. Sova, slippa. Fast jag för det mesta tycker att det är kul att stå och prata, när jag väl är på plats. Fast jag vet att så fort jag börjat prata så släpper nervositeten, illamåendet och ångesten. Men ändå. Jag kan inte göra något alls åt denna känsla av... olust.

Men imorgon kväll, när jag kommer hem framåt åtta, halv nio, då kommer jag iallafall att känna mig stolt över att jag gjorde det, att jag inte smet undan, att jag trotsar rädslan och ångesten, att jag ställer mig framför en publik och pratar (egentligen är det ett helt annat yrke, att föreläsa, än att sitta mol allena och skriva, jag har inte ett jobb, utan två) och att jag klarar av det.

Go girl! tänker jag inombords. Och låtsas att jag egentligen är jädrans stark, jag har bara inte riktigt fattat det än.

RSS 2.0