Bocka av livet

Känns det så för er också - att livet börjar Snart, att det bara gäller att bocka av den och den punkten på den där Listan som man tror ska krympa någon gång, men som för varje dag som går förblir konstant evighetslång? Det är både små och stora saker som står på den där listan. Pyttesaker ofta, som jag inte kan låta bli att irriteras av, stressas av. Det är en känsla av att hålla andan, morgon till kväll, medan det där Njut av stunden förblir obegripligt. Inte så att jag inte kan njuta av stunden någonsin, men jag önskar att det var mer ofta, att jag inte blir förvånad när det sker.

De senaste veckorna har kalendern varit knökfull. Och nej, det är inte bara jobbgrejer, utan också sociala grejer. Jag tappar ju liksom mark lite då och då, vad gäller mina vänner. Har perioder då jag inte orkar träffa dem, eller då arbetet uppslukar mig för mycket (de där romanerna jag skriver... de gör mig så avskärmad från världen... Jag älskar dem, men det har sitt pris) och sedan, när tiden kommer, vill jag liksom ta igen det, men då blir jag stressad av allt ta-igen och så bokar jag in för många, för snabbt, så till slut känns det mer som om jag är på någon slags speed-dating och då kan jag inte heller uppskatta mina vänner (många, goda) som jag borde.

Jag hoppas att jag lär mig med tiden, hur jag ska handskas med alla krav som stökar runt i mitt huvud. Och hur jag ska undvika att stressa fram den där "jaha, nu håller jag andan igen"-känslan.

Borde det inte vara obligatoriskt, att alla människor får en aningen äldre mentor (som inte är någon släkting som man har känslomässiga band till, vilket alltid komplicerar saker och ting) som kan hjälpa en lite, medan man snubblar fram genom livet? Ingen psykiatriker eller psykolog eller hurtig (dyr) personlig coach eller något, utan en vanlig människa, som vet hur det är att snubbla, som inte har professionella termer på det, som bara vill ge... en hand att hålla i. Jag menar, nuförtiden har jag ju varken nalle eller napp. Bara den där listan. Och en känsla av att ständigt vada genom osorterade papper, fast jag faktiskt är i det närmaste perfektionist.

Jag skulle vilja kunna sitta där, i högen av osorterade (inre) papper och leka med dem, istället för att knöckla ihop dem och försöka pricka papperskorgen.

Ja... det var lite osorterade tankar från mitt håll. Ska för övrigt till ett bibliotek ikväll och prata (Huddinge). Känner mig, ärligt talat, lite trött på att höra mig själv hålla låda. Nåväl, det kommer att kännas bra när jag väl är på plats. Och när det är över. Ja, mest när det är över. Vilket väl har med ovanstående punkt-liste-problematik att göra. En bock i kanten. Avklarad uppgift. Men sedan då - ja, då kommer nästa punkt, att genomföra, för att sedan bocka av...

Kommentarer
Postat av: Linda

Tack för att du sätter ord på det. Tack, återigen. Jag har också tänkt på det där, med en personlig mentor. Jag har en "social kontaktperson", men hon är bara några år äldre än mig och oftast känns det som om jag vet mer om att snubbla än vad hon gör. Så någon äldre, som en stand-in-mormor, kanske? Alla borde ha en ledsagare. Tills jag hittar min så låter jag böcker som dina vägleda. Tack, igen.

2009-03-25 @ 11:42:59
URL: http://mysilentviolence.blogspot.com
Postat av: Anne

Jag håller verkligen med! Jag har också tänkt väldigt ofta på det där och upptäckt att i många sånna där lättsmälta popcornfilmer verkar det där fungera alldeles naturligt, har du tänkt på det? Är det någon som har problem eller diverse funderingar om livet finns där alltid någon för den att prata med (den mystiske förtrolige grannen eller den hemlöse med världens största hjärta eller kanske till och med brevbäraren) och som ger denne en push åt rätt håll. För vad skulle hända med huvudrollsinnehavaren om den inte alltid blev vägledd åt rätt håll? Filmen skulle då kanske bara fortsätta fortsätta och fortsätta? Åh vad jag önskar ibland att mitt liv var en Hollywoodfilm...

2009-03-25 @ 23:40:58
Postat av: Tant Brun

Ja! En äldre mentor skulle vi nog alla behöva. En som lär oss lyssna på hjärtat och luta oss tillbaka i livet ibland...

Kände mig träffad direkt av din text. Alla punkter som ska strykas på den oändliga listan. Att vilja så mycket men inte riktigt se sina begränsningar.

Håller med Linda, tack för att du sätter ord på det.

2009-03-28 @ 09:11:33
URL: http://tantbrunsfunderingar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0