Om Mare

Hade missat att det gick en dokumentär om Mare Kandre på teve, men råkade zappa in i hennes värld mot slutet av programmet. Kände igen mig så mycket i det hon uttryckte, om ordforsarna (förlaget hann inte med...), om alla universum man går omkring och bär på, och om svårigheterna att kombinera det Vanliga livet med Skapar-livet. Jag blev både inspirerad av programmet, och deppig. Hon hade ju ett mörkt inre. Också. Hon dog ju väldigt ung. Hur? Överdos tabletter - medvetet, omedvetet? Hon lämnade efter sig ett litet barn. Oskrivna böcker. Gåtor.

Jag hade så gärna velat träffa henne. Om inte annat så för att spegla mig i henne och därigenom kunna se det som jag ännu är blind inför. Saker inom mig som jag kanske inte vill kännas vid. Och därför undviker att ta itu med, på djupet. Jag dammar bara av lite ibland, med dammvippan, istället för att karva, ge mig den på att inte vara en struts som stoppar huvudet i sanden, fast det är så lockande, så enkelt (på kort sikt)...

Nu ska jag försöka få tag på Kandres bok "Hetta och vitt". Jag har läst några böcker av henne, men dokumentären fick mig att vilja läsa allt.


RSS 2.0