Googla efter en bra dröm

Min styvdotters vilda fantasi.
Som när hon ligger i sängen och jag nattar henne. Hon säger att hon ska googla efter en bra dröm. Hon har ju en dator i sin hjärna och varje dröm har en egen webbsajt som hon letar sig fram till.
En kväll ska hon drömma om att hon blir bästis med Hannah Montana. Jag berättar för henne att Hannah kommer att stå i hennes rum, när hon vaknar nästa morgon, i form av en pappdocka, som kan förvandlas till en riktig människa om hon riktar en osynlig fjärrkontroll mot den och trycker på play.
Hon tror mig.
Hon är fortfarande så liten. Tio år. I skarven mellan lillbarnvärlden och storbarnvärlden.
Jag berättar om miniatyränglarna som ska krypa in i hennes hår om natten och förvandla håret till guld som jag och hennes pappa sedan ska klippa små tofsar av lite då och då och använda till att köpa en massa roliga saker. Hennes hår får försörja hela familjen. Hon skiner upp.
- Vad bra! säger hon.
Och ber mig att berätta mer om änglarna.
Jag säger att de flyger in i hennes huvud och sätter sig där och börjar knattra på gamla skrivmaskiner (hon vet knappt hur en sådan ser ut). De skriver ner alla drömmar hon drömmer och skickar iväg dem till Gud som registrerar dem i sin stora Drömbank för Mänskligheten. Sedan sover de en stund och vaknar strax innan det är dags för dem att väcka henne.
- Men det är ju du och pappa som väcker mig, säger hon.
- Ja, men änglarna sitter på våra axlar, säger jag.
Nu ser hon skeptisk ut. Kan det verkligen stämma?
- Såja gumman, nu ska du sova, säger jag.
Hon protesterar milt, men kryper sedan ihop till en liten liten boll i ett hörn av sängen. Jag sitter och klappar henne en stund, tills hennes andetag blivit djupare. Sedan går jag.

Nästa morgon: Hur hon vaknar, långsamt, liksom vecklar ut sig, som en sluten blomma som öppnar sig för solen.
Små snusningar, suckar och gnyenden. Sedan hasar hon sig upp och går, i skepnad av en liten potatissäck, in i sin pappas rum och dimper ner bredvid honom. Intill honom ser hon ännu mindre ut. Inte bara en halvportion utan en kvartsportion. Med trassligt virvlande guldhår.

Konfetti&Krater

...och så kommer minnena igen, sorgen, mormor, mormor, mormor...
Gråten, så våldsam i mig.
Alla känslor, alltid så våldsamma.
När jag är glad är jag så glad att jag nästan spricker. Jag är konfetti. Jag är solen, utan fläckar. Jag är jubel, rakt igenom bara jubel.
När jag är ledsen så är allt bara en krater, ett träsk, en smärta utan botten.
Stora, stora känslor i mig.
Så har det alltid varit.
Pendlingarna blir kraftiga, mitt liv är en berg- och dalbana.
Men jag föredrar det framför ett liv med bara små små rörelser, närapå likgiltighet. För hur skriva om stora känslor, om man inte upplevt dem själva?

Såja. Gråten har dämpats. En trötthet, som är behaglig, väldigt snäll, smyger in i kropp och själ.
Som en mormorshand på min kind.

Söndagshälsningar från
Johanna Konfetti&Krater

Allmänt diffust vrakig & schitzo

En diffus värk lite här och var i kroppen har hemsökt mig ett tag. I morse var det så eländigt att jag var tvungen att ställa in en resa. Ni vet, det känns som om man håller på att bli vrålsjuk. Ändå håller kroppen emot. Vill inte släppa loss vada som än ska släppas loss. Och då blir det liksom ännu värre. Man är diffust vrakig. Kan inte sätta finger på vad det är. Utmattning? Den där hemska influensan? Något med bihålorna? Eller bara ett immunförsvar som strejkar.

Är dessutom allmänt schizo också. Vad gäller alla ORD, alla ROMANER. Pratade igår om Afrika-romanen i Karlstad (var nära att ställa in också det, men var inte lika vrakig då). Var också igår på ett marknadsmöte om en kommande roman. Har ett manus i byrålådan som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med (är osams med det, samtidigt som det finns saker jag gillar). Har en ny roman som jag börjat ägna allt fler av dygnets timmar år (även om skrivandet än så länge är i sin linda). Och i skallen finns också en annan roman som vill bli skriven. Och idag skulle jag pratat om SOS-boken i Göteborg. Men kroppen skrek SOS och nu är jag hemma, med tekoppen, värktabletterna och en föraning om att imorgon kommer jag att krypa runt på golvet här hemma och vara halvdöd. Dock kanske ett dygns sömn eller så råder bot på det. Hoppas...

Som författare är man alltid i otakt känns det som. Är ute och pratar om böcker man skrivit för länge sedan, samtidigt som nya romaner virvlar runt i skallen och man skriver på ytterligare något annat. Ännu knepigare blir det när någon läst någon av ens första böcker och är så oerhört uppfyllda av dem att de vill ställa en massa frågor osv. Samtidigt som jag nästan känner mig som en annan person än när jag skrev de böckerna. Jag har ett annat sätt att skriva - ja, inte helt förstås, men på många sätt - och även om jag är stolt över alla mina böcker, så är det ibland väldigt svårt att engagera sig i det som läsarna är så oerhört engagerade i. Men... det tillhör yrket. Dock blir det kanske annorlunda med tiden, nu när böcker kan läsas på nätet och publiceras i princip i samma ögonblick som de skrivs. Vilket förstås är på gott och på ont. Det är oftast nödvändigt att "vila" lite från det man skrivit, innan man publicerar det. Man behöver en distans - iallafall behöver jag det - för att helt och fullt faktiskt VETA vad jag skrivit om, vad jag vill förmedla. Jag måste hinna reflektera över min egen "bebis" innan jag lämnar ut den till andra, att tycka och tänka om.

...lite tankar från en diffust vrakig & schitzo hjärna... Hoppas ni där ute håller er friska och krya!


RSS 2.0