Vad gör (vill) ni?

Ledsen för de glapp som uppstår här på bloggen. Försöker avsluta romanen. Tar sådan TID att jag blir tokig.

Men kan inte ni skriva lite här om vad ni pysslar med för eventuella skrivprojekt? Och vad ni skulle vilja att jag skrev om, i kommande romaner? Bara roligt för mig att höra - dock är det inte säkert att jag lyder!

Nu: kaffestund framför datorn. Sedan promenad i solen. Sedan ner till stan och första mötet med författarförbundets styrelse, där jag blivit invald. Jag har ingen direkt erfarenhet av styrelsearbete, men det ska bli roligt att prova på.

KRAM! (Åh, jag älskar höstkylan!!! Regnet som vräkte ner mot mitt tak igår... Älskar det, älskar det... Minns barndomens läsar-dagar, i sängen i mitt rum, medan regnet vräkte ner... LYCKA!)


Gud måste finnas

Under begravningen, av mormor.
Medan psalmerna steg upp mot taket, och alla grät, grät, grät.
Då tyckte jag mig se henne, där uppe bland lamporna. Hon skuttade omkring - fri från all smärta, alla krämpor -, iklädd ett vitt lucianattlinne (de klädde henne så, när hon hade somnat in, hon hade sagt till morfar, att hon ville ha det så) och ett par av de där gula hemstickade tofflorna, som hon gjort otaliga av. Det vita håret flög som dun runt hennes ansikte.
Hon levde ju.
Levde ju.

Gud måste finnas. Gud måste finnas. Gud måste finnas.

Och för morfar ber jag, som är ensam nu, att han ska orka leva vidare, njuta av de år han har kvar.
Och för mamma, min lilla mamma, som förlorat sin mamma.
Älskade ni. Älskade ni. Älskade ni.

Närmar mig slutet

Slutet på romanen. Med den hemliga titeln.
 
Är... skitskraj & jätteglad & utmattad (nosar på utbrändheten, den där gamla trista följeslagaren... men, jag ska klara mig denna gång, ska, ska, ska...).

En vecka kvar kanske, eventuellt två... Sedan väntar lång härlig redigering. Visst, själva skrivarprocessen är till stor del underbar, men så utmattande, så tröttande... Att kunna sitta på ett kafé några timmar, med den färdiga manusbunten, är ren och skär njutning, iallafall i början, innan man börjat tröttna, innan redigeringsvändorna blivit alldeles för många... Men, i början, en njutning... Att sitta där och pilla i texten, förvånas över alla ord man fått ur sig, skratta ibland, gråta ibland, tycka att man är ruskigt begåvad, tycka tvärtom (smörja, smörja! herregud, hur tänkte jag? och så ett fett streck över hela stycket), gå och ta en påtår, blicka ut genom ett fönster, kanske, hinna fika med vänner, eller maken, hinna skriva annat, hinna med hemmet lite mer, hinna med mig själv, hinna läsa andras verk, hinna skriva lite dagbok (privata, inte det som är här på bloggen)...

Ja, och sen ska manus iväg till förläggare och agent för bedömning. Vånda igen. Ångestnätter. Ångest när telefonen ringer och förläggaren rapporterar om sina intryck. Bedömningen. Ja? Nej? Nja?

Men just nu kan  jag inte tänka på vare sig min förläggare eller agent. Måste bara skriva klart, måste, måste, sen får det gå som det vill, och jag tror att det går bra denna gång, för berättelsen är så mycket JAG och om jag då har misslyckats med att göra det trovärdigt, ja, då är det illa...

Annars: idag är det 4 år sedan jag och Stelios träffades. Var? På en nattklubb, av alla ställen. Otippat för att vara jag. Enda gången på evigheter som jag gick ut, mycket motsträvigt, medsläpad av en kompis. Och så stod han där, i vimlet, och sedan gick det som det gick...

Sorg

Sorgen - kommer attackvis, som oväder, stormar, skyfall... Är svullen runt ögonen idag efter nattens gråt efter mormor. Jag minns hennes ögon, hennes kinder, hår, händer, ja, särskilt hennes händer, så svala, så lena, så snälla.

Emellanåt känner jag mig lugn, och livet går vidare, vardagens bestyr och bekymmer... Jag skäms nästan ibland, för att jag inte gråter mer, sörjer dygnet runt. Men det var ju väntat, att hon skulle gå bort. Gradvis, under många år, har hon blivit allt svagare. Kunde plötsligt inte gå. Orkade sedan knappt sitta upp. Började sova alltmer, bli alltmer vimsig, försvann tillbaka in i barndomsminnen, vackra, tack och lov vackra... En tröst för mig, att hon mot slutet vandrade runt i barndomens rike, med sin mamma, sin pappa, sina syskon, där i det ljuvliga Lida, som hon alltid beskrev som ett paradis på jorden.

Och på detta sätt fortskrider livet, och dagarna. Ofta är det som om ingenting särskilt alls har hänt, jag tänker på mormor och konstaterar bara att hon är borta, vilket då känns overkligt, som en faktauppgift i en uppslagsbok, det väcker inga känslor hos mig, bara förvåning.

Men så kommer ovädret igen, skyfall efter skyfall, och jag gråter så att det gör ont i ansiktet på mig, i strupen, i bröstet, gråter så att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag att gråta, fast jag inte orkar, fortsätter och fortsätter, hopkurad till ett hoptryckt S, en liten liten människa i min makes famn, och sedan kommer sömnen, som en befrielse, och nu är det nästa dag, och om en vecka är det begravning, och då ska jag hålla ett tal till mormor, det vackraste talet ska jag hålla till mormor...

Fjärilar

Fjärilar i mitt huvud.
Mörkblåskiftande, ibland svarta, bläckdrypande, träskdrypande...
Snälla, håll er lugna idag, jag behöver skriva, skriva min roman!
Snälla doktorn, ta bort fjärilarna!
Men doktorn: kommer kreativiteten att försvinna med fjärilarna? Är fjärilarna ett nödvändigt måste för skapandets kraft?
Pest eller kolera.
Finns inget mellanting i mitt liv, någonsin?
Allt eller inget. Himmel eller helvete. Tvära kast, hit och dit, upp och ner.
Men... hyfsat lugnt just nu, denna morgonstund.
Långpromenad i skogen kanske? Maken har ledig dag och jobbar först ikväll (restaurangbransch-folk, nattmänniskor... men det gör mig inte så mycket, det går faktiskt riktigt bra, särskilt som jag allt oftare sitter uppe själv om nätterna och skriver) så han kanske vill följa med. Just nu sover han, efter sen hemkomst.
Jag köpte en orkidé till honom igår.
För att han är så fin.
Små saker, små kärleksbevis, betyder mer än storslagna gester som kostar mycket pengar.
Jag är ingen kvinna han behöver förse med dyra bling-bling-smycken.
Jag shoppar inte loss i dyra märkesbutiker.
Jag går på H&M och håller mig till min guldkedja med farfarsringen i. Och vigselringen på fingret.
Vad nu det har med fjärilarna att göra.
Varför jag nu alltid måste skriva konsekvent, logiskt, sammanhängande.
En blogg är ju lite av ett frihets-rum. Inga krav. Eller?
Kanske ställer jag många gånger krav på mig själv - också här - att vara väldigt originell varje gång jag skriver något. Att hela tiden tänka "jaha, vad vill de att jag ska skriva nu då? Äsch, inte kan jag väl upprepa mig igen!"
Men jag ska försöka att inte vara Duktig Flicka här.
Detta är ett forum för mina tankar bara, rakt upp och ner.
Tankar, känslor... Så mycket känslor inom mig. Alltför mycket hyperkänslighet.
Eller kanske: lagom med känslog, lagom med tankar, lagom med hyperkänslighet - för att kunna vara författare.

Måste man vara ovanligt (ibland sjukt jobbigt) känslig för att kunna vara författare, eller någon annan slags konstnär?

Hur mår ni förresten? Har ni också fjärilar i skallen med jämna mellanrum?



Det ska börjas tidigt

Här min brorson Felix, som under mitt och Stelios bröllop fick smaka på champagne, vilket han uppskattade. Det ska börjas tidigt!


Lycklig brud










...och sedan då?

Hur tänker ni er himlen? Om ni alls tänker er en himmel, en fortsättning på livet, efter döden?
Bara det inte är som det står i Bibeln, tänker jag när jag då och då fantiserar om det, försöker komma fram till ett svar på det obegripliga (vad händer sedan då?) som ingen människa vet något om. Utom de döda då. Som inte avslöjar något (eller gör de? har någon hört? vad, vad?). För får som går och betar på gröna ängar och herdar som skuttar runt... nja, det verkar tråkigt.
Jag vill skriva, skriva, skriva.
Och umgås med de människor jag älskar.
Det vore väl inte så svårt för Gud att fixa?
Och så vill jag läsa alla böcker jag inte hunnit med medan jag levt.
Jag vill lära mig alla språk som finns.
Jag vill utforska rymden, andra planeter...
Jag vill förstå. Allt. Eller, nästan allt. Det måste finnas gåtor också i himlen, måste finnas outforskade fält, hemligheter... Så att man, också i döden, är nyfiken. Längtar efter nästa liv i nästa verklighet...
Nangijala, Nangilima...
Är det så?

Hälsa Gud från mig

Sov gott, kära lilla älskade mormor.
Hälsa Gud från mig.
Tack för det sista du sa till mig.
Tack för dina lena händer, som strök över mina.
Du är min ängel nu. Och mammas ängel.
Du lever.

RSS 2.0