Fjärilar

Fjärilar i mitt huvud.
Mörkblåskiftande, ibland svarta, bläckdrypande, träskdrypande...
Snälla, håll er lugna idag, jag behöver skriva, skriva min roman!
Snälla doktorn, ta bort fjärilarna!
Men doktorn: kommer kreativiteten att försvinna med fjärilarna? Är fjärilarna ett nödvändigt måste för skapandets kraft?
Pest eller kolera.
Finns inget mellanting i mitt liv, någonsin?
Allt eller inget. Himmel eller helvete. Tvära kast, hit och dit, upp och ner.
Men... hyfsat lugnt just nu, denna morgonstund.
Långpromenad i skogen kanske? Maken har ledig dag och jobbar först ikväll (restaurangbransch-folk, nattmänniskor... men det gör mig inte så mycket, det går faktiskt riktigt bra, särskilt som jag allt oftare sitter uppe själv om nätterna och skriver) så han kanske vill följa med. Just nu sover han, efter sen hemkomst.
Jag köpte en orkidé till honom igår.
För att han är så fin.
Små saker, små kärleksbevis, betyder mer än storslagna gester som kostar mycket pengar.
Jag är ingen kvinna han behöver förse med dyra bling-bling-smycken.
Jag shoppar inte loss i dyra märkesbutiker.
Jag går på H&M och håller mig till min guldkedja med farfarsringen i. Och vigselringen på fingret.
Vad nu det har med fjärilarna att göra.
Varför jag nu alltid måste skriva konsekvent, logiskt, sammanhängande.
En blogg är ju lite av ett frihets-rum. Inga krav. Eller?
Kanske ställer jag många gånger krav på mig själv - också här - att vara väldigt originell varje gång jag skriver något. Att hela tiden tänka "jaha, vad vill de att jag ska skriva nu då? Äsch, inte kan jag väl upprepa mig igen!"
Men jag ska försöka att inte vara Duktig Flicka här.
Detta är ett forum för mina tankar bara, rakt upp och ner.
Tankar, känslor... Så mycket känslor inom mig. Alltför mycket hyperkänslighet.
Eller kanske: lagom med känslog, lagom med tankar, lagom med hyperkänslighet - för att kunna vara författare.

Måste man vara ovanligt (ibland sjukt jobbigt) känslig för att kunna vara författare, eller någon annan slags konstnär?

Hur mår ni förresten? Har ni också fjärilar i skallen med jämna mellanrum?



Kommentarer
Postat av: fröken Rosett

I dag är en dålig dag, jag fryser och all min energi har försvunnit - rest någon annanstanns... jag skanar min pojkvän - den här dagen är dålig, jag hoppas imorgon blir bra!

2009-09-10 @ 11:06:06
Postat av: Issa

Fjärilar... intressant uttryck.



Jag har massa att göra och ingen ork. Jag måste skriva på min .... vad det nu är och jag kommer ingenstans. vilket blir frustrerande och nej jag mår nog inte bra. Fast jag tycker om att läsa din blogg. Du borde skriva oftare.



Tack



Kram

2009-09-10 @ 14:17:52
URL: http://fegpoeten.wordpress.com
Postat av: Johanna

Issa: Jag vill ofta skriva mer, men när jag suttit hela dagen med romanen så är jag ofta för trött för att häva ur mig ännu fler ord. Men när romanen är klar så... Hoppas jag. Iof har jag nästa och nästa och nästa roman i huvudet... Det finns ingen stopp-knapp i min hjärna. Vilket väl är på gott och på ont. Kram tillbaka.

2009-09-10 @ 16:21:16
Postat av: elin

det är det allra bästa ju. Att bra få ta del av dina tankar, precis så som dom är i ditt huvud. känner alltid igen mig så himla mycket. Är så fruktansvärt rastlös och så fruktansvärt trött. fjärilar ja... känns som om dom bor i mitt bröst och fladdrar runt. lite som hjärtklappning. Kanske är det brist på kärlek, i mitt fall. åh, denna rastlöshet/trötthet.

förresten vill jag bara påminna dig: Åh, vad du är bra!

2009-09-10 @ 17:44:34
URL: http://elinwahlgren91.blogg.se/
Postat av: jmf

ja hur är en konstnär egentligen? bra fråga. bra frågar saknar ofta lätta svar. jag har fått känslan av att konstnärer av olika slag ofta är djupa, på olika sätt. det är väl där tankarna kommer in. men jag vet inte. jag är ju också konstnär, så kanske är jag partisk :P

2009-09-10 @ 19:00:16
Postat av: Issa

fast jag uppskattar att det inte finns någon stoppknapp i din hjärna. Då får jag försvinna in i dina romaner igen och igen.

2009-09-10 @ 19:54:39
URL: http://fegpoeten.wordpress.com
Postat av: Lisa I

O ja. Fjärilarna är där. Ofta när jag skriver som mest i jobbet och därför inte orkar fortsätta låta orden flöda när jag är ledig. Då får jag ju inte ur mig MINA ord, MINA tankar, som i stället vilset fladdrar omkring i huvudet och tar över.

Men så plötsligt skingrar de sig och jag kan tänka klart igen, vara sådär totalt fokuserad som jag behöver och vill vara när jag jobbar.



Känsligheten är en välsignelse, som jag ändå har förbannat många gånger eftersom den inte väntar på lämpliga tillfällen. Men jag lär mig hantera den, lär mig att slå undan de mer förebrående tankarna och fröken Duktig-tendenserna (att de ska vara så djupt rotade!) och att ta det goda med känsligheten.

2009-09-12 @ 20:49:41
URL: http://lisaslivslust.blogspot.com
Postat av: Freddy

Empati och inlevelseförmåga är nog viktigt för konstnärer. Man ska ju kunna beröra och påverka. Själva skapande är nog också en jobbig process. Man utgår ju från det man har och ska göra något nytt och att komma dit kräver nog att man hela tiden har saker rullandes i huvudet.



Jag har fjärilar i skallen rätt ofta men jag har kommit att se det som att hjärnan går på tomgång ibland. Det snurrar och snurrar men inget händer direkt. Det går inte att slå av och det enda jag kan göra är att distrahera mig eller försöka luska ut vad det är som får den att snurra så himla mycket.



Sen tror jag att tvära kast och stora skillnader mellan det låga och det höga, topparna och dalarna gör att man får uppleva så mycket mer än någon som bara ligger jämnt hela tiden. Jag kan se på mig själv och ibland undra ifall jag hade velat ha det på något annat sätt. Hade jag velat att huvudet inte snurrar så mycket, att jag inte berörs så mycket eller att skillnaderna inte är så stora.



Jag kommer oftast fram till att jag nog inte hade velat ha det på något annat sätt. För det ger ändå så pass mycket. Och det är en stor del i den jag är. Det gäller kanske bara att lära sig tygla det lite bättre. Något man kanske aldrig blir fullärd i.

2009-09-13 @ 15:32:47
URL: http://omtanken.blogspot.com
Postat av: Anna

Vilken härlig blogg jag hittade! Känner igen mig i hela detta inlägg. Allt eller inget, svart eller vitt. Aldrig mittemellan! Ångest eller lycka - suck! Men kanske är det så det måste vara för oss som vill ägna oss åt skrivandet?

Något du ändå ska glädja dig åt, varje dag, är att du KAN kalla dig författare, själv ägnar jag alldeles för mycket tid åt något som för andra säkerligen mest anses som flummeri... men snart så;)

2009-09-14 @ 11:04:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0