Sorg

Sorgen - kommer attackvis, som oväder, stormar, skyfall... Är svullen runt ögonen idag efter nattens gråt efter mormor. Jag minns hennes ögon, hennes kinder, hår, händer, ja, särskilt hennes händer, så svala, så lena, så snälla.

Emellanåt känner jag mig lugn, och livet går vidare, vardagens bestyr och bekymmer... Jag skäms nästan ibland, för att jag inte gråter mer, sörjer dygnet runt. Men det var ju väntat, att hon skulle gå bort. Gradvis, under många år, har hon blivit allt svagare. Kunde plötsligt inte gå. Orkade sedan knappt sitta upp. Började sova alltmer, bli alltmer vimsig, försvann tillbaka in i barndomsminnen, vackra, tack och lov vackra... En tröst för mig, att hon mot slutet vandrade runt i barndomens rike, med sin mamma, sin pappa, sina syskon, där i det ljuvliga Lida, som hon alltid beskrev som ett paradis på jorden.

Och på detta sätt fortskrider livet, och dagarna. Ofta är det som om ingenting särskilt alls har hänt, jag tänker på mormor och konstaterar bara att hon är borta, vilket då känns overkligt, som en faktauppgift i en uppslagsbok, det väcker inga känslor hos mig, bara förvåning.

Men så kommer ovädret igen, skyfall efter skyfall, och jag gråter så att det gör ont i ansiktet på mig, i strupen, i bröstet, gråter så att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag att gråta, fast jag inte orkar, fortsätter och fortsätter, hopkurad till ett hoptryckt S, en liten liten människa i min makes famn, och sedan kommer sömnen, som en befrielse, och nu är det nästa dag, och om en vecka är det begravning, och då ska jag hålla ett tal till mormor, det vackraste talet ska jag hålla till mormor...

Kommentarer
Postat av: fröken Rosett!

Åh, jag tänker på dig!

Tack för att du delar med dig av din sorg - det är så vackert att få känna att man inte är ensam om att gråta som ett barn i någons famn, oftast känns alla andra så starka och jag känner mig så skör!



Din mormor skulle vara stolt över dig och jag är övertygad om att det kommer bli det finaste talet!

Alla mina kramar!

2009-09-12 @ 12:51:39
Postat av: Evelina

Jag har ingen aning om hur det känns när ens mormor går bort. Jag fasar själv inför den dagen som jag måste ta in det. Alla har sitt sätt att sörja, det finns inget rätt eller fel och jag tror att man måste tänka på att så länge man känner att man sörjer på sitt sätt och att det känns "bra" så är allt som det ska.

2009-09-12 @ 17:38:21
Postat av: Jennie

Usch, döden är jobbig, ett mystierum.



Jag tänkte passa på att fråga, går din bok "Rebell med frusna fötter" ännu att få tag på, på något vis? Sökt runt på internet, men har inte hittat något.

2009-09-12 @ 20:44:12
URL: http://discrepancy.blogg.se/
Postat av: Cliffrocker

Beklagar. Tänker fortfarande på min farmor nästan varje dag, trots att det är flera år sedan hennes kropp gav upp. Som Coldplay sjunger: "Those who are dead are not dead, they're just living in my head."

2009-09-13 @ 00:02:54
URL: http://cliffrocker.blogspot.com/
Postat av: Johanna

Jennie: Rebell är nog svår att få tag på, kan väl finnas på antikvariat mm, men inte i vanlig handel. Ev. blir det dock nytryck, isåfall låter jag meddela det på min hemsida och här på bloggen.

2009-09-13 @ 10:25:44
Postat av: Johanna

Jennie: Jo, jag kom på att Rebell kommer att bli e-bok, när vet jag dock inte, men det dröjer nog inte alltför länge, förlaget har planer för både den och nästan alla andra av mina böcker.

2009-09-14 @ 14:38:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0