Smågladigheter

Jag har köpt nya strumpor. Randiga, prickiga, blommiga, gladiga. Varje dag ett nytt par som får mig att le lite grann och spreta extra med tårna.

Jag började läsa "Den tysta flickan" av Peter Hoeg igår. En bok som länge stått och väntat i bokhyllan. Under lång tid har jag haft svårt att läsa, men igår satt jag en stund på Teaterbaren och läste. Njöt av språket - kanske mer än av berättelsen som än så länge tycks mig lite för komplicerad för att jag riktigt ska hänga med - och tänkte, kaxigt, att någon gång kanske jag kan formulera mig som Hoeg. Eller åtminstone kretsa i närheten. Nosa på hans storhet.

Jag kilade in på Pocketshop vid Sergels Torg igår och köpte ett par böcker. Såg att de skyltade stort med "Janis den Magnifika". Blev så glad. Sedan frågade kassörskan om jag var Johanna Nilsson. Vilket jag erkände. Då sa hon att hon hade läst mina böcker och gillade dem jättemycket. Gladig skuttade jag därifrån. Stolt, stolt, stolt!

Jag har börjat längta efter att göra fint i trädgården. Köpa nya plantor och plantera. Se livet gro.

Och just nu ligger jag på vår nyinköpta brandgula "divan" (he he, mycket passande, hur många "divaner har jag inte legat på genom åren:)) med tillhörande nyinköpt mossgrön matta och orange lampa (vi kör lite 70-talsstuk i mellanhallen, coolt faktiskt!) och lyssnar till ljudet av lekande grannungar utifrån gatan.

En hinna

Somliga dagar har själen astma.
Somliga dagar har hjärnan magsjuka.
Somliga dagar har världens förunderliga skönhet svårt att nå fram till mig.
En hinna.
En hinna mellan mig och världen.
Jag behöver en nål. Att sticka hål på hinnan med.
Är nålen en penna?
Är pennan min befriare?

Kanske är jag så sorgsen just nu, eftersom jag skrivit klart en roman. Eftersom Den Stora Tomheten åter infunnit sig.

Jag sitter vid mitt skrivbord.
Jag vill, vill, vill, få ur mig något.
Det behöver inte ens vara någonting bra.
Bara jag får ur mig något.
Bara jag får skriva lite grann. Jag mår alltid så mycket bättre bara jag får skriva lite grann.

Alltid, just innan jag skrivit klart en roman, tänker jag: Åh, så jag längtar! Vad skönt det ska bli att vara färdig! Vad jag ska gå omkring och njuta och vara stolt!

Och visst är jag glad och stolt och allt det där. Men njuta? Hur gör man?

Nästa inlägg jag skriver blir först när jag har en "gladig-dag" igen. Som min lilla styvdotter brukar säga.

Kaffe på altanen

Idag kom dagen.
För kaffe på altanen.
Visserligen insvept i en filt, men ändå.
Barn sprang fram och tillbaka över den allmänna gräsmattan utanför vårt hus. Lekte polis och tjuv. Jag får lust att skriva en barnbok med ens. Om alla barn här i kvarteret. Ett modernt "Bullerbyn", där en ton av saga får plats i realismen.

Jag är tömd på kraft nu. Tom, fullständigt tom. Är ju färdig med romanen. Eller, iallafall så pass färdig att jag vill att de på agenturen ska läsa. Dock får jag vänta en tid, de har fullt upp inför en bokmässa i London. Hoppas de lyckas sälja någon av mina böcker där. På sistone är det bara Polen som varit intresserade av att "köpa mig". Iof inte fy skam det heller. Men jag längtar efter mer. Franska, tyska, engelska marknaden...

Sol utanför mitt skrivarfönster. De nyinflyttade i lägenheten högst upp i huset mittemot, har börjat få ordning på sina grejer. Dock inga gardiner än. Vissa dagar har jag lust att ta fram en kikare och glo in i alla hem på andra sidan gatan. Men jag gör det inte. Naturligtvis. Jag har ju hyfs. Jag är en väluppfostrad flicka. Men... i romanernas värld kan jag förstås vara hur fräck och omoralisk som helst. Det är befriande.

Har för övrigt nyligen läst Ann Heberleins modiga bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" för andra gången. Första gången skummade jag bara, jag var nyfiken, nu har jag läst den mer noggrant. Jag rekommenderar den till alla som vill veta mer om livets skuggsida. En skuggsida som ändå inte förmörkar människan som skriver. Hon har sin sjukdom, ja, men hon är inte sin sjukdom. Tack vare henne tror jag att många kommer att se på psykiskt sjuka människor på ett lite mer nyanserat sett. Typ: men, det är ju inte farligt. Men, de är ju vanliga människor. De är bara lite ovanligt ledsna eller speedade eller trötta i huvudet ibland.

Kram!

Lidande

Långfredag.
Jesu lidande på korset.
Så många andra människors lidande på korset.
Jesus som var Guds son. Ja, det tror jag.
Alla andra som är Guds barn, lika fullt.
Mer om det där skriver jag nog en annan gång. Om hur jag ser på Gud och Jesus och min egen tro.

Just idag tänker jag mycket på lidande, av många olika anledningar.
Tänker på en mycket nära vän till mig som nyss fick sitt fjärde barn.
Tänker på smärtan hon gick igenom och hur hon, när det var som värst, tänkte på andra födande kvinnors lidande genom århundranden och hur hon även tänkte på Jesu lidande på korset.
Som filmscener i hennes huvud, dök de där bilderna upp, när barnets huvud inte ville komma ut, när smärta var outhärdlig.
Det hjälpte henne igenom, sa hon. Det hjälpte henne igenom att hon liksom uppgick i ett kollektivt lidande, som ingår i vår mänsklighet. Som vi helst skulle vilja slippa undan, men det går tyvärr inte. Även om det förstås går att lindra kvinnors lidande, när de föder, numer. Även om det förstås inte spikas upp så många på kors numer. Nej, inte så många. Men det händer. Det händer fortfarande. De mest fruktansvärda saker händer fortfarande runtom i världen. 
Ofta kallar vi medeltiden (och ibland även Jesu tid) för barbarisk.
Vad är vår tid?
Vänlig? Snäll? Civiliserad?

Jag kan bli helt lamslagen av sorg och smärta ibland, när jag tänker på andras smärta. Vänners smärta. Närståendes. Kan bli så lamslagen att jag verkligen önskar att jag kunde ta på mig deras lidande. För jag vet ju att själv klarar jag av det. Själv klarar jag av lidandet. Det gör visserligen ont, men jag klarar av det.

Att hantera andras smärta är bland det svåraste som finns.

Glad Påsk!






RSS 2.0