Smågladigheter

Jag har köpt nya strumpor. Randiga, prickiga, blommiga, gladiga. Varje dag ett nytt par som får mig att le lite grann och spreta extra med tårna.

Jag började läsa "Den tysta flickan" av Peter Hoeg igår. En bok som länge stått och väntat i bokhyllan. Under lång tid har jag haft svårt att läsa, men igår satt jag en stund på Teaterbaren och läste. Njöt av språket - kanske mer än av berättelsen som än så länge tycks mig lite för komplicerad för att jag riktigt ska hänga med - och tänkte, kaxigt, att någon gång kanske jag kan formulera mig som Hoeg. Eller åtminstone kretsa i närheten. Nosa på hans storhet.

Jag kilade in på Pocketshop vid Sergels Torg igår och köpte ett par böcker. Såg att de skyltade stort med "Janis den Magnifika". Blev så glad. Sedan frågade kassörskan om jag var Johanna Nilsson. Vilket jag erkände. Då sa hon att hon hade läst mina böcker och gillade dem jättemycket. Gladig skuttade jag därifrån. Stolt, stolt, stolt!

Jag har börjat längta efter att göra fint i trädgården. Köpa nya plantor och plantera. Se livet gro.

Och just nu ligger jag på vår nyinköpta brandgula "divan" (he he, mycket passande, hur många "divaner har jag inte legat på genom åren:)) med tillhörande nyinköpt mossgrön matta och orange lampa (vi kör lite 70-talsstuk i mellanhallen, coolt faktiskt!) och lyssnar till ljudet av lekande grannungar utifrån gatan.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej Johanna!Kan du beskriva känslan du får när du kommer in i en bokhandel och ser att de som sagt skyltar med dina böcker. Är känslan alltid positiv? Jasså du erkänner inte alltid att du är du?

Kram Karin

2010-04-17 @ 14:48:24
Postat av: Johanna

Karin: Jag blir alltid glad, när mina böcker står framme. Sen kan jag bli deppig om mina böcker inte finns, eller står undanskuffade. Jodå, jag brukar väl "erkänna" att jag är jag om någon frågar. Kram, Johanna

2010-04-18 @ 17:16:25
Postat av: maria granberg

Janis den magnifika ska jag köpa åt min trettonåring, fast jag kommer att läsa den också.

Det är kul att ha barn i den åldern, man börjar kunna läsa samma böcker och prata om dem.

Den boken du nämner av Peter Hoeg har berört mig på djupet. Fast man har verkligen behov av att ha lugnt omkring sig när man läser den. Detn går verkligen djupt in och man läser med sitt sjätte sinne också.

2010-04-18 @ 22:21:49
Postat av: Albin Harnisch

Hej hej, jag har nydligen läst din bok "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" och tycker den var jätte bra. Jag gillar själv att skriva men har inte kommit igång med något speciellt ännu, några noveller och dikter bara =).



Hur känns det när du har skrivit klart en roman?



Mvh Albin

2010-04-26 @ 15:09:39
URL: http://albintexter.blogspot.com/
Postat av: Johanna

Albin: Förlåt för att svar dröjt. Jag har jobbat och jobbat.



När jag har skrivit klart infinner sig en massa motstridiga känslor: Enorm lycka och stolthet, men också sorg, som ibland kan övergå i ett slags depression. Det där sorgsna kommer sig av att det känns så tomt helt plötsligt. Jag umgås så intensivt med mina romanfigurer, och de blir oerhört verkliga för mig, och så plötsligt försvinner de. Och jag måste återvända till verkligheten. Som är betydligt svårare att hantera och kontrollera. Jag antar att det är därför jag så snart igen börjar skriva på någonting nytt. För att dämpa sorgen, fylla tomrummet.



Lycka till med ditt skrivande!

2010-04-30 @ 18:04:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0