Hej då förläggaren

Jag åt lunch med min förläggare igår.
Min ex-förläggare.
Hon slutar nämligen, har fått ett annat jättefint jobb som hon ville hoppa på.
Jag har känt henne i ungefär halva mitt liv. Började bombardera henne med manus när jag var 18-19. Fick alltid positiv respons och uppmuntran tillbaka. Och sedan ett JA! i telefonen när jag var 21 och bodde i Uppsala och just den morgonen var på väg till en tenta i Statsvetenskap.
Sedan dess har vi kamperat ihop.
Glatt oss över framgångar och varit ledsna ihop när det gått sämre.
Hon har alltid brytt sig om mig, inte bara som författare utan också som människa.
Varit en vän.
En kvinnlig förebild på många sätt.
En kvinna som kan sätta gränser mot omvärlden och ändå vara vänlig och omtänksam.
En kvinna som vet att en författare inte bara är en produkt som ska leverera, utan också någon som i många fall behöver den där personliga kontakten med förlaget, och omsorgen från förlaget, för att orka med.
Och igår åt vi alltså lunch.
Avskeds-lunch?
Nej, ett: Vi ses igen, men då har vi inte riktigt samma roller.
Vi kanske kan spela tennis någon dag. Hon är en entusiastisk motionsspelare. Jag har inte hållt i ett racket sedan jag var 17, men kanske kan jag komma igång igen. Jag längtar ofta när jag går förbi någon tennisbana.
Så nu säger jag Hej då Förläggaren.
Och på återseende Generalsekreteraren.
Hon har nämligen blivit Generalsekreterare för Teskedsorden.
Cool titel.
Ja, så nu får jag väl en annan förläggare på förlaget. Det känns konstigt och nervöst. Men mitt författarskap måste gå vidare. Ingenting varar för evigt.
Dock: Jag har gråtit lite grann då och då. Vi har ju en väldigt speciell relation. Hon har liksom sett mig växa upp. Hon, Förläggaren.


Idag längtar jag efter...

Idag längtar jag efter en pausknapp för min hjärna.
Var hittar man en sådan?

Idag längtar jag efter att romanen ska sätta punkt för sig själv. Inte så att jag börjar ledsna, jag är bara väldigt trött.

Idag längtar jag efter någon som bara klappar och klappar mig hela dagen och övertygar mig om att det inte är farligt att vara trött och utarbetad, efter lite vila så går det över.

Idag längtar jag efter en helt öde simhall där jag långsamt, långsamt, kan simma längd efter längd, samtidigt som ljus silar in genom något fönster och lyser upp vattnet och får det att bli lagunblått.

Idag längtar jag också efter min akupunktör. Hans nålar gör susen för en speedad hjärna. Men jag har tid först imorgon. Kanske har det speedade gått över då. Brukar vara så ibland. Samma sak när man äntligen får tid hos doktorn för något som gör ont, just den dagen har det onda gått över.

Idag ska jag försöka att göra någonting snällt mot mig själv. Jag vet inte riktigt vad än. Kanske räcker det med en kopp te och något smarrigt på kondiset en bit från mitt hem. Det brukar vara fullt av söta små ungar där också. Jag blir så glad av söta små ungar. Och de brukar faktiskt bli glada när de får syn på mig.

Ja, det ska jag göra. Sitta och fika och vinka åt söta små ungar. Det är som att krama sig själv.



Ny författarroll, "ny" bokbransch

Det är svårt att debutera som författare, att passera nålsögat, silas genom förlagskvarnarnas kritiskt granskande filter.


När man väl fått ut sin bok är det bara att hoppas att media får upp ögonen för en och åtminstone recenserar, helst intervjuar. Själv slog jag igenom med buller och brak, satt i tevesoffor och radio och blev omskriven i tidningar lite här och var. Jag var väldigt ung, ansågs begåvad, fick översvallande recensioner och dessutom skrev jag om utanförskap och mobbing, vilket är mumma för journalister.


Men många möts av tystnad. Ingenting händer. Ingenting alls. Boken, berättelsen, som man levt så mycket för, hoppats så mycket på, blir knappt ens en dagslända på marknaden. Inte går det att leva på det heller. Förskotten är oftast skrattretande låga, om man inte är känd redan innan på något sätt.


Det är lätt att känna sig ensam, lurad.


Drömmar som grusas, fast de blivit uppfyllda.


Dagens bokmarknad: hysteriskt pengakåt, otålig och nervig. Författaren: mindre människa, mer varumärke. En boks livslängd allt kortare. Gamla meriter duger inte. Har du något nytt på gång? Vad handlar det om? Någonting med spänning? Någonting smaskigt privat? Skvallerbok från kändisvärlden – toppen, det blir kontrakt direkt. Du ställer upp på allt, inte sant? Tevesoffor, lekprogram, signeringar och uppläsningar på alla möjliga tillställningar. Ett chipsföretag vill sälja sin nya smak tillsammans med din bok. Tummen upp, va? Du kommer att skratta på vägen till banken.


Överdriver jag?


Nej, jag överdriver inte.


Ska vi gråta över detta? Sörja gamla goda tider där författaren fick vara både introvert och mediaskygg, eftersom boken i sig var det viktigaste?


Ska vi slåss emot den topplistementalitet som tycks råda överallt?


Ska vi bannlysa så kallade författare som inte ens skrivit sina egna böcker, men som säljer på sina namn?


Förlagen måste ju faktiskt tjäna pengar. Tjänar de inga pengar så kommer de definitivt inte att ge ut osäkra debutantkort framöver. Det blir totalstopp i romanproduktionsfabrikerna. Bara deckargiganter, kändisar med spökskrivare, chiklitdrottningar och ett fåtal Heliga (Augustprisvinnare och dylikt) får fortsätta publicera sig. Resten får ge ut på eget förlag, hoppas på webben och sätta sin tilltro till att den stora massan, läsarna, inte bara vill ha topplisteböcker, vilket såsmåningom kommer att leda till att den stora skutan The winner takes it all kommer att sjunka och ersättas av en massa små roddbåtar istället, såkallade välsorterade bokhandlare, som inte ens har någon topplista i butiken.


Nu låter jag som en gnällig bakåtsträvare. Och förresten: om ett stort chipsföretag frågade om de fick sälja min nästa bok tillsammans med sina chipspåsar för ett paketpris i varje supermarket i landet – skulle jag säga nej?


Ärligt talat: det skulle vara svårt att säga nej. Jag vill ju bli läst av så många som möjligt – varför inte också av de som köper chips och aldrig har hört talas om mig förut men nu ger boken en chans och faktiskt gillar det. Och jag vill tjäna pengar. Jag måste tjäna pengar.


Det är så fult att prata om pengar inom alla typer av konstnärskretsar.


Samtidigt pratas det pengar överallt inom bokbranschen nu. Det är bara vi författare som ska låtsas ointresserade av det. Särskilt vi som inte är storsäljande deckarförfattare och dylikt. Nej, då ska vi göra det för att vi brinner för konsten.


Måste man brinna upp för konsten?


Ta extraknäck för att ha råd att skriva, men inte hinna eller orka skriva eftersom de där extraknäcken tar knäcken på en?


Samtidigt, med allt detta – när man väl har debuterat och förhoppningsvis fått ett hyfsat genombrott – så kommer tomrummet. Man är inte längre ett ungt löfte. Man har redan blivit intervjuad lite överallt och därmed inte lika intressant när bok två och tre och fyra kommer. Man är plötsligt en i mängden. Recensenterna blir strängare och från förlaget hörs kanske uppmaningar om att skriva någonting annorlunda., ibland underförstått: någonting lite mer kommersiellt.

Nej, jag pratar inte om mig själv nu. Jag pratar om vad jag hört av kollegor. Vad jag vet om branschen.

Och just nu känner jag mig mest avvaktande, aningen skeptisk, till den omdaning som varit och är.

Kommer topplistehysterin att bli varaktig? Eller kommer mångfalden tillbaka?

Vilken roll har författaren framöver?

En människa som kan berätta. Som har någonting viktig att berätta.

Eller ett varumärke?

Eller både och?

Kan man vara både och?

 


Offer för konsten?

Jag ska just börja läsa Ebba Lindsös bok "Livet, makten och konsten att vara sig själv" eftersom jag är nyfiken på hon hanterar sina styvbarn i boken. Hon har ju fått kritik för att hon hänger ut dem för mycket och skyller dem för att ha orsakat hennes skilsmässa med deras far.

Att skriva och ge ut självupplevda berättelser är bland det svåraste som finns. Man måste hela tiden väga för och emot. Hur mycket allmänvärde har detta? Hur mycket får man blotta andra personer? Var går gränsen för min egen del? När blir jag för privat?

Det är väl ok att lämna ut sig själv, tycker jag, bara man som sagt försöker att hålla sig till det personliga, inte det alltför privata. Men hur hantera personer i ens närhet, som också behövs för berättelsen?

För egen del så skulle jag, i ett "Ebba-fall" göra som så att jag ändrar namnen på alla inblandade utom möjligtvis mig själv då. Och sedan kan man faktiskt byta ut pojke mot flicka osv. Budskapet går ändå fram. Man kan, på många sätt, skydda de som man skriver om.

Samtidigt - behovet av att skriva en personlig berättelse, kan ibland vara så stark, att man väljer att skriva också sådant som är känsligt, om andra.

Men var går gränsen?

Skulle vara intressant att höra era åsikter om detta.

SENARE: Nu har jag läst boken. Och jag begriper ingenting alls av kritiken mot Ebba vad gäller styvbarnen. För det första figurerar de knappt alls och det hon sedan skriver om dem är inte alls någon anklagelse om att de förstört hennes äktenskap. Det är väl förresten inte konstigt att det kan bli problem med "mina och dina barn" i ett äktenskap? Varför försöka tysta ner detta självklara faktum? Men, som sagt, alla läser olika och har olika åsikter.

RSS 2.0