Offer för konsten?

Jag ska just börja läsa Ebba Lindsös bok "Livet, makten och konsten att vara sig själv" eftersom jag är nyfiken på hon hanterar sina styvbarn i boken. Hon har ju fått kritik för att hon hänger ut dem för mycket och skyller dem för att ha orsakat hennes skilsmässa med deras far.

Att skriva och ge ut självupplevda berättelser är bland det svåraste som finns. Man måste hela tiden väga för och emot. Hur mycket allmänvärde har detta? Hur mycket får man blotta andra personer? Var går gränsen för min egen del? När blir jag för privat?

Det är väl ok att lämna ut sig själv, tycker jag, bara man som sagt försöker att hålla sig till det personliga, inte det alltför privata. Men hur hantera personer i ens närhet, som också behövs för berättelsen?

För egen del så skulle jag, i ett "Ebba-fall" göra som så att jag ändrar namnen på alla inblandade utom möjligtvis mig själv då. Och sedan kan man faktiskt byta ut pojke mot flicka osv. Budskapet går ändå fram. Man kan, på många sätt, skydda de som man skriver om.

Samtidigt - behovet av att skriva en personlig berättelse, kan ibland vara så stark, att man väljer att skriva också sådant som är känsligt, om andra.

Men var går gränsen?

Skulle vara intressant att höra era åsikter om detta.

SENARE: Nu har jag läst boken. Och jag begriper ingenting alls av kritiken mot Ebba vad gäller styvbarnen. För det första figurerar de knappt alls och det hon sedan skriver om dem är inte alls någon anklagelse om att de förstört hennes äktenskap. Det är väl förresten inte konstigt att det kan bli problem med "mina och dina barn" i ett äktenskap? Varför försöka tysta ner detta självklara faktum? Men, som sagt, alla läser olika och har olika åsikter.

Kommentarer
Postat av: maria granberg

Jag kan tycker mycket om författarparet Tikkanen, både hans och hennes böcker. Märta Tikkanen har skrivit om sin dotters handikapp, Sofias bok, en underbar bok. Men hon skriver ändå om saker som kan vara väldigt personliga för dottern. Även om jag tycker mycket om boken blir det ett problem för mig.

Tidigare hade jag en blogg där jag skrev mycket om ett av mina barn som har diagnos och hur vi kunnat hjälpa de tbarnet genom alternativa vägar. Jag gjorde det för att hjälpa andra i samma situation.

Men när barnet blev större kände, nej nu lämnar jag kanske ut barnet för mycket. Därmed la jag ner hela bloggen.

Det här är verkligen svåra saker känner jag.



Eftersom jag kommenterar här måste jag också säga att jag tycker mycket om dina böcker.

När jag läste Leopardpojkens dotter grät jag.

2010-02-07 @ 23:11:05
Postat av: Melinda

En svår balansgång, det där. Var boken bra, i övrigt?

2010-02-08 @ 14:48:48
URL: http://www.metrobloggen.se/mindy
Postat av: Sandra

När jag skrev Maskrosungen fick min man läsa det som handlade om honom, eftersom det är flera otroligt känsliga stycken om honom.



Ingen kommenterade dessa stycken när boken kom ut, däremot fick jag av en del avlägsna släktingar höra att jag målat en upp en "svår" och inte helt "schysst" bild av min farmor; det förstod jag inte alls.

Jag har återberättat några samtal vi har haft, så det måste ju handla om att släktingarna inte gillade hennes svar.

Men en viktig sak när det gäller sannberättelser: man får inte glömma att det finns lika många sanningar som deltagare.

Det som ska vara sant är ju faktiska händelser,platser etc, men en KÄNSLA kan man ju aldrig ifrågasätta, eftersom vi alla reagerar och tolkar situationer olika.

2010-02-09 @ 11:49:20
URL: http://sandragustafsson.se/blog
Postat av: Greger

Hej Johanna,



Nej, det är väl en halv sida som handlar om styvbarnen, och precis som du skriver på ett allmängiltigt sätt. Nu är jag jävig som känner och gillar Ebba, men jag undrar om inte barnens mamma som skrev Newsmill-artikeln var ute efter lite egen uppmärksamhet, mer än hade ett reellt skäl. Känns som att hon utnyttjade sina barn betydligt mer än vad Ebba gjorde.



Allt gott



2010-02-09 @ 22:08:48
URL: http://www.creartex.com
Postat av: Anna

hej Johanna. Du skriver underbara böcker. Har läst om en del t.o.m!

Jag har en fråga till dig som inte handlar om det här inlägget men som jag skulle bli glad av om du svarade på, såvida du känner för att dela.

Vad jag minns blev du refuserad första gången du skickade in till förlag? Hur gick du tillväga då, hur samlade du kraft till att fortsätta, att inte ge upp. Bearbetade du samma "manus" eller startade du på ett nytt? Kände du annorlunda när du sedan skickade in?

vänligen, Anna

2010-02-09 @ 22:09:45
Postat av: Johanna

Maria: Jag är säker på att din blogg har hjälpt många. Och som anhörig till någon som är sjuk, behöver man också ventilera sina känslor. Visst, balansgången är svår, men alla har rätt till sin berättelse. Det gäller bara att vara tydlig med att det är ens egen berättelse man skriver, och inte utger sig för att berätta allas "sanning".



Sandra: Du är inne på helt samma tankar som jag (eller jag kanske tänker som du, he he): att alla har rätt till sina känslor, och att det finns lika många sanningar som människor. Jag blev fö nyfiken på din bok!



Melinda: Boken var helt ok, väldigt mycket möten, affärer mm. Inte intressant för den som är ute efter avkopplings-läsning, men etet tidsdokument som var intressant. Men själv hade jag faktiskt gärna läst mer om hur hon balanserade livet som vd med livet som fru och mamma.



Greger: Jag hyser nog samma misstankar som du. Verkar vääääldigt känsligt för "riktiga mamman". Det rördes nog upp någonting inom henne, som inte finns i boken.



Anna: Jag har refuserats många gånger, innan jag fick ja. Jag blev både jätteledsen och arg, men sedan ruskade jag det bara av mig och beslutade mig för att "minsann visa dem" och så satte jag mig ner och började skriva nästa manus. Så nej, jag bearbetade inte gammalt, har alltid bara gått vidare och skrivit nytt. Men alla är olika. Jag skriver för övrigt väldigt snabbt också, i början skrev jag tjocka manus på 1-2 månader, jag var oerhört rastlös då... Ja, det är jag väl nu också, men på ett annat sätt. Men nu vet jag inte om jag har svarat på din fråga... Hur som helst så gav jag aldrig upp för det fanns inte i min tankevärld att ge upp, att inte lyckas. Den inställningen har nog betytt väldigt mycket, och gör det fortfarande. Misslyckas jag med något så deppar jag en halv dag, sedan tar jag nya tag.



2010-02-09 @ 22:32:52
Postat av: Anna-Marie Weinstock

Hej Johanna!



Jag har delvis använt din roman "hon går genom tavlan ut ur bilden" som material i ett projekt om översättningar och jag skulle vilja ställa en fråga till dig om just översättningar:



Föredrar du att översättare respekterar din "konstnärliga integritet" och gör översättningen så lik din orginaltext som möjligt eller tycker du att det är "ok" att de t.ex. ändrar på metaforer, skämt osv. för att göra texten mer lättillgänglig för läsaren av översättningen?



Tack på förhand!

2010-02-10 @ 13:57:30
Postat av: Sandra

Johanna: vad kul :)

2010-02-18 @ 08:49:07
URL: http://sandragustafsson.se/blog
Postat av: Helga

Har precis avslutat Ebbas bok och tänker precis som du. Jag förstår inte alls angreppet på Newsmill, och då brukar jag annars vara snar att gå till styvbarns försvar.



Kul att ha hittat din blogg, hit återkommer jag säkert!

2010-03-15 @ 13:14:18
URL: http://helgasdagbok.blogspot.com
Postat av: Johanna

Anna-Marie: Ledsen för sent svar. Men jag tycker att det är ok att ändra lite, men bara om det är nödvändigt.

Mvh Johanna

2010-03-18 @ 20:10:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0