Ensamdag

Lördag efter barnveckan. Maken på jobbet (restaurangfolk: helgernas och nätternas folk) och barnen hos sin mamma. Jag och huset är ensamma nu. Det är så tyst här, så oerhört tyst. Lugn flyter in i mig, men också lite saknad. Jag har vant mig vid att ha dem kring mig. Barnen. Som inte är mina, men som ändå är det på något sätt. Barnen. Födda av en annan kvinna, men ibland känns det som om de skulle kunnat komma ur mig. Särskilt flickan, ja, särskilt flickan. Hyperkänslig och med vild fantasi. Snabba humörsvängningar - antingen en stor sol som skuttar, eller en gråt som aldrig vill ta slut. Eller vrede, ja ibland vrede som kommer från den lilla kroppen. Och så ett eget språk som blommar ur hennes mun. Pappiplutt (om sin far). Johannis&Johanniplutt (om mig). Godig krämighet (spagetti carbonara). Jag vill ha någonting mm... och ää... (vill ha sötsaker). Ovacker och Oful och Obra. Och så vidare. Jag ska ta och skriva en Vanessa-ordlista en dag.

Ett tag gick det inte alls för mig att vara styvmamma. Jag orkade inte med ansvaret. Orkade inte med avundsjukan som jag kände över att alltid komma i andra hand. För det gör man som styvmamma. Den Riktiga Modern är alltid viktigare för barnen. Alltid. Dessutom var jag mitt uppe i en gigantisk livskris (inklusive en depression) som jag först nu kan förstå och hantera.

Men nu? Ja, det går. Inte alltid strålande. Inte alltid smärtfritt. Men det går. Och jag märker att jag tycker om det. Att leka mamma lite grann. "Det är för att du vill känna dig mammig som du tjatar på oss" sa Vanessa en gång efter en lång utläggning från min sida om vikten av att borsta tänderna ordentligt varje dag.

Att vilja vara lite mammig. Att vilja ta hand om. Ja, det är rätt mysigt ibland. Bara jag får mina ensamdagar emellanåt. Som idag.




Rebell is back

Såg just idag att min bok "Rebell med frusna fötter" från 2001 nu går att köpa som print-on-demand:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146000097


Om Björn

Tittade lite på "Stjärnor på Slottet" igår.
Det var Björn Ranelids "dag".
Han gick till motangrepp mot personer som gjort honom illa tidigare.
Jag kunde bara sitta i soffan och tänka att det var på tiden att han nu fick säga sitt.
Han har baktalats så mycket. Det har gått konstiga rykten om honom.
Ja, han är en spektakulär person på många sätt.
Ja, ibland kan hans ord vara provocerande.
Han är inte lagom.
Och i detta land ska man ju vara lagom.
Jag hyllar inte lagom. Inte jämt och ständigt iallafall. Det behövs friska fläktar som står för att de kan någonting och som inte tar skit från andra.

Jag lärde känna Björn när jag var kring nitton-tjugo. Jag drömde själv om att bli författare. Eller: jag visste att jag VAR författare, kruxet var bara att jag inte blivit publicerrada än. Dock var jag övertygad om att jag en vacker dag (SNART) skulle bli publicerad. Det fanns liksom ingen annan väg att gå i livet. Jag visste att det skulle gå, vad alla andra än sa, hur många varningar jag än fick av de som väl ville skydda mig från den osäkra konstnärstillvaron. 

Han var i Borlänge på ett författarbesök som min pappa anordnat i kyrkan. 
Han tog sig tid att prata med mig en stund efter föredraget. Eller om det nu var före. Jag minns inte. 
Jag minns bara att jag var så oerhört fascinerad av hans språk (även om jag ärligt talat inte begrep alla metaforer) och hans sätt att framföra dem muntligt. 
En estradör av rang, det är han minsann. 
Han var så vänlig mot mig. Så oerhört generös. Sa att jag gärna fick skicka manus till honom om jag ville. Så skulle han försöka hjälpa mig. 
Jodå. Jag skickade manus till honom och sedan ringde han upp och sa att det var rasande begåvat, men han tyckte att mina berättelser behövde verklighetsförankring.
Skriv om livet här och nu, sa han.
Lägg in det existensiella i det vardagliga.
Ja, ungefär så föll väl orden.
Jag bär dem fortfarande med mig. Bär fortfarande med mig hans generositet som en förebild.
Därför är jag alltid noga med att svara på mail och brev jag får från läsare. Sådana som också vill bli författare.
Jag minns hur det var när jag själv drömde - även om det ärligt talat är lätt att glömma ibland (jodå, ibland sitter jag här på min kammare och suckar och tycker att det är då för JOBBIGT att vara författare, ensamt och osäkert och... jaja, jag har fått 12 böcker publicerade, men... det är ju liksom vardag... ja just det, jag drömde ju om det här...)

En tid efter att jag debuterat som författare, fick jag komma hem till Björn i hans våning i Stockholm. En oerhört vacker våning måste jag säga.
Jag fick se det läderinbundna exemplaret av hans Augustprisbelönade bok "Synden".
Jag fick se alla upplagor av hans egna böcker i de otaliga bokhyllorna.
Åh, tänk att bli översatt till ett annat språk! tänkte jag.

Jag var där för att göra en intervju för en tidning. Jag frilansade ju lite under studietiden som journalist (inte mitt gebit, men jag klarade mig hyfsat).

Jag minns att han redan då var så ledsen över saker som människor sa om honom. En del som kritiserade honom för hur han pratade. Men han har ju det där ljudet i sitt huvud. Som en sågklinga, sa han. Han måste överrösta ljudet. Somliga kanske tycker då att han är gapig. Jag vet inte. Och så berättade han om hur han häcklats för sitt utseende.
Jag tittade på honom och såg en stilig man.
Som sköter om sin kropp.
Vad är det för fel med att vara stilig och sköta om sin kropp?

Jag hejar på Björn. Han är en god människa. Jag säger inte att han är perfekt, det är ingen. Men jag säger att han har ett gott hjärta. Och han har verkligen ett helt eget språk.



RSS 2.0