Om Björn

Tittade lite på "Stjärnor på Slottet" igår.
Det var Björn Ranelids "dag".
Han gick till motangrepp mot personer som gjort honom illa tidigare.
Jag kunde bara sitta i soffan och tänka att det var på tiden att han nu fick säga sitt.
Han har baktalats så mycket. Det har gått konstiga rykten om honom.
Ja, han är en spektakulär person på många sätt.
Ja, ibland kan hans ord vara provocerande.
Han är inte lagom.
Och i detta land ska man ju vara lagom.
Jag hyllar inte lagom. Inte jämt och ständigt iallafall. Det behövs friska fläktar som står för att de kan någonting och som inte tar skit från andra.

Jag lärde känna Björn när jag var kring nitton-tjugo. Jag drömde själv om att bli författare. Eller: jag visste att jag VAR författare, kruxet var bara att jag inte blivit publicerrada än. Dock var jag övertygad om att jag en vacker dag (SNART) skulle bli publicerad. Det fanns liksom ingen annan väg att gå i livet. Jag visste att det skulle gå, vad alla andra än sa, hur många varningar jag än fick av de som väl ville skydda mig från den osäkra konstnärstillvaron. 

Han var i Borlänge på ett författarbesök som min pappa anordnat i kyrkan. 
Han tog sig tid att prata med mig en stund efter föredraget. Eller om det nu var före. Jag minns inte. 
Jag minns bara att jag var så oerhört fascinerad av hans språk (även om jag ärligt talat inte begrep alla metaforer) och hans sätt att framföra dem muntligt. 
En estradör av rang, det är han minsann. 
Han var så vänlig mot mig. Så oerhört generös. Sa att jag gärna fick skicka manus till honom om jag ville. Så skulle han försöka hjälpa mig. 
Jodå. Jag skickade manus till honom och sedan ringde han upp och sa att det var rasande begåvat, men han tyckte att mina berättelser behövde verklighetsförankring.
Skriv om livet här och nu, sa han.
Lägg in det existensiella i det vardagliga.
Ja, ungefär så föll väl orden.
Jag bär dem fortfarande med mig. Bär fortfarande med mig hans generositet som en förebild.
Därför är jag alltid noga med att svara på mail och brev jag får från läsare. Sådana som också vill bli författare.
Jag minns hur det var när jag själv drömde - även om det ärligt talat är lätt att glömma ibland (jodå, ibland sitter jag här på min kammare och suckar och tycker att det är då för JOBBIGT att vara författare, ensamt och osäkert och... jaja, jag har fått 12 böcker publicerade, men... det är ju liksom vardag... ja just det, jag drömde ju om det här...)

En tid efter att jag debuterat som författare, fick jag komma hem till Björn i hans våning i Stockholm. En oerhört vacker våning måste jag säga.
Jag fick se det läderinbundna exemplaret av hans Augustprisbelönade bok "Synden".
Jag fick se alla upplagor av hans egna böcker i de otaliga bokhyllorna.
Åh, tänk att bli översatt till ett annat språk! tänkte jag.

Jag var där för att göra en intervju för en tidning. Jag frilansade ju lite under studietiden som journalist (inte mitt gebit, men jag klarade mig hyfsat).

Jag minns att han redan då var så ledsen över saker som människor sa om honom. En del som kritiserade honom för hur han pratade. Men han har ju det där ljudet i sitt huvud. Som en sågklinga, sa han. Han måste överrösta ljudet. Somliga kanske tycker då att han är gapig. Jag vet inte. Och så berättade han om hur han häcklats för sitt utseende.
Jag tittade på honom och såg en stilig man.
Som sköter om sin kropp.
Vad är det för fel med att vara stilig och sköta om sin kropp?

Jag hejar på Björn. Han är en god människa. Jag säger inte att han är perfekt, det är ingen. Men jag säger att han har ett gott hjärta. Och han har verkligen ett helt eget språk.



Kommentarer
Postat av: Anna

Tack för att du också delar med dig Johanna! Härligt att få läsa om en författares vardag.

Har sedan jag var liten drömt om att bli författare och innerst inne vet jag att det inte finns något annat. Jag vet att jag aldrig kommer sluta tro på det heller. Problemet för mig är nog mer att få tiden till att skriva ner allt det där som HELA tiden dyker upp. Ord, händelser - och att koncentrera mig på en roman i taget. Har du några tips att ge? Tar gladeligen emot dem :)

2010-01-04 @ 13:41:02
Postat av: Johanna

Hej Anna!



Läs det här inlägget som jag skrev för ett tag sedan på bloggen:

http://johannanilssonforfattare.blogg.se/2008/april/om-forfattarlivets-vandor-och-modor-och-sa-det-und.html



Sedan brukar jag själv ALLTID ha penna och papper med mig så att jag kan skriva ner idéer jag får, eller så använder jag mobilens röstinspelnings-funktion och spelar in idéer jag får när jag t.ex. är ute och promenerar.



Jag har också problem ibland att koncentrera mig på bara en berättelse i taget, men av erfarenhet vet jag att det inte går att skriva två berättelser samtidigt. Det brukar lösa sig av sig självt för min del: en berättelse är alltid starkare, pockar mest på. Men jag brukar alltid - parallellt med att jag skriver en roman - skriva ner noteringar och idéer till kommande romaner.



Lycka till!

2010-01-05 @ 15:42:46
Postat av: Lisa I

Det är verkligen tråkigt att så många anser sig ha rätt att häckla en person som Björn Ranelid, som verkligen bara är sig själv. Med ett fantastiskt och levande språk som verkligen lyser upp. Men i landet Lagom får man inte sticka ut, får inte förhäva sig, utan att bli kritiserad och förlöjligad av dem som inte själva vågar gå sina egna vägar och just sticka ut. Jag kan reta mig på Ranelids raljanta sätt, men kan inte annat än beundra att han står för den han är och vägrar inordna sig. Och varför skulle han? Varför skulle någon av oss?



"Lägg in det existensiella i det vardagliga"

Så vackert och träffande uttryckt!



God fortsättning på ytterligare ett fantastiskt år!

2010-01-06 @ 11:39:29
URL: http://lisaslivslust.blogspot.com
Postat av: Lotta Th

Jag blev också helt tagen av Björn Ranelids dag på slottet, har varit väldigt illa berörd av de personliga påhoppen. Skönt att läsa det du skriver.

Lotta Th

2010-01-06 @ 14:53:11
Postat av: Linda

Intressant att läsa! :-)

2010-01-06 @ 18:21:28
URL: http://www.lindasfilosofi.se
Postat av: Anna igen

Tack Johanna, läste ditt tidigare inlägg. Känner ofta igen mig när jag läser det du skriver, så även i detta! Jag har en väldig fantasi och precis som dig behöver jag inte ens tala med en person utan att få upp en massa idéer och alltid som scener ur en film. Mitt största problem är att jag har svårt att få ner orden rätt, känner att jag har så mycket som behöver komma ut på papper men det flyter inte på när jag skriver. Förstår du vad jag menar? Har du något tips på hur jag hittar mitt eget språk? Tycker ofta att det känns torftigt och enkelt :/ Därför tröttnar jag och blir istället galen utav alla idéer som ploppar upp VARJE dag, jag vill, vill, vill. Men ändå saknar jag språkbegåvning - frustrerande känsla!

2010-01-06 @ 23:00:33
Postat av: Johanna

Jag letade länge efter mitt eget språk. För mig handlade det om att bara träna och träna och träna. Jag härmade också många författare, som en del av min egen utbildning. Det är svårt att ge ett konkret råd om detta. Men istället för att pressa fram ett språk - skriv enkelt istället. Tro inte att vackra metaforer osv är det viktiga. Det är berättelsen som är det viktiga. Utan en bra berättelse spelar det ingen roll hur vackert språk man har. Sätt dig ner och skriv bara ner de scener du ser framför dig, rätt upp och ner, just som en film. Kanske blir det en roman till slut, eller så kanske det är en filmmanusförfattare inom dig som vill komma ut.

2010-01-07 @ 19:02:02
Postat av: Jenny

Tack för att du delar med dig i ditt skrivande och ger så bra tips!

2010-01-10 @ 10:13:38
URL: http://balansgang.blogspot.com/
Postat av: Anna

Tack för dina tips!! Verkligen bra råd :)

2010-01-17 @ 20:56:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0