Kastar du sten?

Kastar du sten, när alla andra kastar sten, eller när ingen annan gör det?
Apropå de som kastade sten på flickan som blev våldtagen.
Apropå de som nu kastar sten på de som kastade sten på henne.
Varför kastades inga stenar förut på de som stenade?
Nu går vi i flock allihop och tycker oss vara bättre än de som kastade sten på den stackars flickan.
Vi går i flock och vi hatar dem. Och det är berättigat, hatet. Och jag tycker också att jag är bättre än dem. Jag är också övertygad om att jag aldrig i livet skulle kunnat göra som dem. De där idioterna, svinen, sadisterna, djävlarna.
Men ändå. Vad hade du gjort (jag talar nu också till mig själv) om du bott där, då, medan drevet gick medan masspsykosen slog till?
Hade du blivit en räddhågad typ i flocken som bara flyter med eftersom det är enklast så, eftersom du är rädd för att själv bli utsatt?
Eller hade du stått emot, stått upp för moralen och rättvisan?
Det är så himla lätt att döma i efterhand. Att slå sig för bröstet och säga: vi skulle aldrig gjort det där. Bara de. De i den där gudsförgätna byhålan.



Ibland tappar jag tron på mänskligheten.

Jag tänker inte gå med i någon ny facebookgrupp som ska börja hata åt än det ena, än det andra hållet. Jag tänker bara tända ett ljus för den där flickan och tända ett ljus för mig själv och be Gud om styrka att aldrig i livet bli en fegis som kastar sten bara för att alla andra gör det.



Måste bara få...

...tycka synd om mig lite för läkaren konstaterade att jag hade bihåleinflammation och nu knaprar jag penicillin som ännu inte börjat verka.
...tycka att det verkar så... fint liksom, att jobba inom vården, att hjälpa människor att må bättre hela dagarna, det måste vara oerhört givande, även om alla jobb förstås har sina avigsidor.
...berätta att jag älskar att slå ihjäl trista ensam-hemma-kvällar med att kolla på Sopranos - Stelios har köpt en samlingsbox som är guld värd när man inte orkar med något annat än att ligga i soffan och bara glo.
...älska att snön smälter bort i rask takt och att jag och maken snart kan dricka morgonkaffe på altanen.
...skryta lite med superfina omslaget till pocketutgåvan av Janis den Magnifika:


Sandra läser

Kul. Sandra Dahlberg har läst Janis den Magnifika:

http://www.youtube.com/profile?user=Pocketforlaget#p/u/6/a97BVAcFMlA


Dålig tajming

Sitter här vid köksbordet och har något slags feberliknande svettningar. Fast när jag tar tempen har jag nästan aldrig feber. Skumt. Jag misstänker dock att min normaltemp är något lägre än de flestas och att därför 37,5 typ kan vara feber.

Hur som helst: imorgon är det meningen att jag ska kuska ner till Skåne i två dagar. Föreläsa och prata med skrivarelever på en folkhögskola. Och här sitter jag, som sagt, med feber och huvudvärk och konstig yrsel. Har varit så i över en vecka nu och det är verkligen dödstrist. Jag har gått och hyrt dvd ett par kvällar men knappt orkat se något. Vill bara sova, men kan inte det heller. Ni vet: man är som ett övertrött barn som bara gråter och gråter, men aldrig somnar. Inte för att jag gråter och gråter, även om jag snyftar till ibland mot min makes bröst, när jag anser att han inte tycker tillräckligt synd om mig, men ändå.

Det värsta jag vet är att ringa och ställa in föredrag. Försöka förklara. Försöka säga att "ja men det kan väl bli en annan gång". Försöka att mentalt betala tillbaka eventuella reskostnader, annonskostnader mm, som de haft. Nu har jag iof beställt biljetterna själv så det blir jag som får fixa läkarintyg om jag nu inte orkar åka.

Jag blir bara så arg över den dåliga tajmingen. Varför kunde jag inte åkt ner om en vecka? Varför ska det här eländet komma just nu? Ska jag åka ändå? En del har som princip att aldrig ställa in, hur dåligt de än mår. Men alla är olika. Orkar olika. För somliga tar resandet ingen kraft alls. För mig är det just resandet (att "bara" sitta på ett tåg fram och tillbaka i några timmar) det mest tröttande. Själva grejen att stå och prata brukar fungera per automatik.

Attans också. Kan de inte resa hit? Sitta på golvet runt min säng, där jag ligger och kraxar och skakar och hivar i mig en massa örtteer, så kan jag läsa och prata lite om hur det är att vara författare. (Hur det är? Tja, det är väl roligt. För det mesta. Mitt drömjobb faktiskt. Ibland glömmer jag bort det. Att jag har mitt drömjobb. Att jag på många sätt lever min dröm.)

Dålig tajming har förstås inträffat förut. En gång var jag på väg ner till Malmö för en uppläsning för en massa säljare. Förlaget hade ordnat resan. Jag hade känt mig helt ok innan, men ungefär halvvägs började jag svettas och få hög puls. Illa kvickt låg pulsen närmare 100. I vilopuls alltså. Jag minns att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack eller något. Hur det nu var så klarade jag av läsningen, som tack och lov bara var 10 minuter (vi var flera författare som skulle "underhålla"/"sälja" - oss själva? boken?), men  något mingel blev det inte, istället däckade jag i säng. Jag var dödstrött, men vågade inte somna. Pulsen var så hög att jag var livrädd. Jag hade till och med tänkt ringa akut efter ambulans, men just då somnade jag faktiskt. Tack och lov så hade ingen märkt på mig att jag var sjuk, när jag läste. Jag är bra på att hålla masken. Och det är ju bra vissa gånger. Vem vill stoltsera med att vara ett vrak på två ben?

Nu ska jag försöka kurera mig och komma iväg imorgon.
Finns det någon därute som har en mirakelkur till mig?


Han då? Hans rättigheter?

Jag blir bara så arg.
Började läsa Pelle Filipssons bok "Den vackraste gåvan" sent igår kväll.
Och jag förstår bara inte.
Förstår inte kvinnan som sa att "Det behövs inte, du kan komma i mej" när han skulle gå och hämta en kondom. Förstår henne inte.
"Jag trodde att jag hade en säker period" sa hon senare när graviditetstestet visade positivt och hon omedelbart deklarerade att "Abort är inget alternativ, bara så du vet".
Hur kan man tvinga någon att bli pappa mot hans egen vilja?
Det är som att tvinga en kvinna, som blivit gravid av en våldtäkt, att föda barnet och sedan ta hand om det i en sisådär tjugo år.
Om en kvinna blir gravid och pappan absolut inte vill ha barnet, då anser jag att hon ska ta allt ansvar för barnet. Också ansvaret att såsmåningom berätta för barnet att jag gjorde det här fast din pappa inte ville det.
Så orättvist mot mannen.
Så orättvist mot barnet.
Kvinnan då? Kvinnan vars biologiska klocka tickade så högt och snabbt?
Nej, hon kan inte tvingas att genomgå en abort.
Men hon måste också ta ansvar gentemot den person hon "gjort" barnet ihop med.

Det har diskuterats om Pelles rätt att skriva den här boken. Med tanke just på barnet.
Det är svårt. Mycket svårt.
Pelle har rätt till sin historia. Och han berättar inte bara för sin egen skull, utan också för alla andras, som befinner sig i samma situation som han.
Barnet?
Är barnet bara ett stackars offer?
Ja, det måste man väl säga.
Hur väga Pelles rätt till sin historia, gentemot barnets rätt att slippa bli utkastad i offentligheten som "en oönskad"?
Så oändligt svårt.
I intervjuer har Pelle sagt att han har pratat mycket noga med barnet. Försökt förklara. Och att han inte direkt gav ut boken i en handvändning. Han funderade länge, länge... Tvekade. Men gjorde det till slut.
Jag tycker att det är modigt.
Om det är rätt?
På sätt och vis rätt, ja. På många sätt rätt.
Ändå: Barnet då?
Den frågan hänger kvar i mig, som en smärta. Jag antar att det är samma sak för Pelle.


Fansida facebook för Pocketförlagets ungdomssatsning (med bla "Janis den magnifika")

Här en länk för intresserade:

http://www.facebook.com/pages/Pocketforlaget/213641762603?ref=ts

PS. Skriver sista 10-15 sidorna nu i romanen. Ska bli så skönt när jag är klar. Men också sorgligt. Dock: jag har idé till ny ungdomsroman på gång, så jag kan trösta mig med att gå omkring och grubbla på den, när jag inte sitter och redigerar den feta manusluntan under de månader som nu följer. DS.

Om ljuset

Det faller in genom mitt fönster. Ljuset.
På förmiddagarna måste jag dra ner persiennerna, annars blir jag bländad och alldeles för varm.
På eftermiddagarna är det bara behagligt.
En vänlig pensel som stryker över min själ. Vill stryka bort alla skuggor.


(Här: förra årets vårblommor, fotograferat av min mamma - hon sänder mig små mail och sms lite då och då, som lyser upp tillvaron. Har ni tänkt på det - att det ofta är de små gesterna och detaljerna som betyder mest?).

Våren, våren!
Förut fruktade jag den. Fick vår-depressioner som gjorde mig skygg för själva livet.
Att gå utomhus blev en plåga. Jag ville inte se ljuset, ville inte se hur träden knoppades, hur vårblommorna stack upp. Mörkret inombords gjorde liksom ondare då.
Ni vet: Fönstren ser plötsligt så smutsiga ut, i vårljuset. Det syns inte om hösten, i dunklet. Och dammråttorna träder också fram väldigt tydligt, när ljuset dyker upp.
Samma sak sker med själens smuts (eller iallafall det som man tänker på som smuts, fast det oftast bara är sorg, förtvivlan).

Men nu vill jag bara ha mer och mer vår.
Höra hur det porlar i brunnarna, när smältvattnet rinner ner.
Höra småfågelskvitter.
Se små ankungar simma efter sin mamma.
Se små barn hoppa i vattenpölar.
Hoppa i vattenpölar också jag?
Tja, varför inte. Finns det något förbud mot det?



Forum för yngre författare & översättare

Mitt engagemang i styrelsen i Sveriges Författarförbund, blir alltmer intensivt. Jag trivs! På uppdrag av demokratigruppen har jag och författaren Gunnar Ardelius nu startat ett forum för yngre författare och översättare. För intresserade, som är författare/översättare eller är på väg att bli, kanske nedan kan vara av intresse. 

Ps. Än så länge är det bara i Stockholm forumet ska hållas, men såsmåningom hoppas vi att samma typ av verksamhet kan finnas i andra städer.
+ Snart kommer ett "vanligt" inlägg. Jag försöker färdigställa en roman just nu, som tar mesta delen av min tid. DS.


Den 26 april ställer Fyren (forum för yngre författare och översättare, i Författarförbundets regi – man behöver dock inte vara medlem i Författarförbundet för att få komma) till med en första träff i Stockholm.


Vi har den stora glädjen att meddela att Ida Linde besöker Fyren på premiärkvällen och bjuder upp till ett samtal.

Kvällens tema: ”Aldrig ensam, alltid ensam”.

Vi samtalar om gemenskap, ensamhet, skrivande, läsande, om Idas författarskap och mycket annat. Dricker ett glas, lär känna andra unga författare och översättare.

Välkomna!


Plats: Café Agueli

Adress: Blecktornsgränd 9, Stockholm

Tid: Klockan 19


Om Ida Linde:

Ida är född 1980 och bosatt i Stockholm. Hon har gett ut tre böcker: ”Maskinflickans testamente” (2006), ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” (2009) och ”Räkneboken” (2009).

 


Varmt välkomna!


Johanna Nilsson & Gunnar Ardelius


PS. Gå gärna in på: http://motfyren.wordpress.com/ för mer info.


Boka gärna in den 17 maj också, då den andra träffen kommer att gå av stapeln, samma tid och plats, tema och föreläsare återkommer vi med. DS.


RSS 2.0