Tankar

Mjölkvitt huvudvärksljus som dränker världen. Jag kisar också fast jag drar ner persienner och gardiner. Periodvis är jag extremt ljuskänslig.
Nyplanterade penséer i vår mini-trädgård.
Balkongens krukor gapar tomma, jag ska leta fram jord och frön åt dem.
Imorgon: möte med en vän jag längtat efter att träffa länge. Vi är extremt olika, men ändå, djupt inuti, själsfränder. Hon var en av de som höll mig i handen när helvetet bröt ut för två år sedan, i mitt inre. Det är jag henne evigt tacksam för.
Idag ensamdag hemma. Styvbarnen är hos sin mamma. Maken jobbar på krogen och kommer hem först när natten är här.
Nya ungdomsromanen jag börjat skriva, flyter på lätt, rätt. Språket: poetiskt, nästan lite magiskt ibland. Förmedlat genom en tonårskilles ögon.
Fina ord från min redaktör, via mail, på W&W häromdagen. Lycka och stolthet genomfor mig. Väntar nu besked från andra, som ska läsa. Jag har ju ingen ny förläggare där än, så det är andra som får ta ställning. Men min redaktörs ord väger tungt.
Annars: har haft grym rampfeber inför de två föreläsningar jag gjorde i förra och förrförra veckan. Mådde illa dagen innan, ville gömma mig, fly. Jag ifrågasätter rätt ofta detta med att jag flänger runt och föreläser. Tänker att det är för tufft för mig. Att kastas från skrivar-ensamheten, till den ensamma som står och pratar framför en publik. Ibland får jag inte ihop det, de där två rollerna. Men sedan, när jag väl är på plats, när jag står där, när jag pratar, då släpper all nervositet och jag njuter faktiskt, eftersom jag - som de flesta - har ett bekräftelsebehov, och eftersom jag känner att jag når ut, att jag blir lyssnad på, tagen på allvar,
och eftersom jag också  har lite teaterapa inom mig. Men rampfebern, som rent konkret yttrar sig som kraftig ångest, är verkligen vidrig. Jag måste försöka ta itu med den på något sätt. Men hur? Tips, någon?
Ska fortsätta skriva nu, på min ungdomsroman. Hade ett pass i morse. Men vill hinna med lite mer idag, innan tröttheten kommer, innan kreativiteten kräver vila.

Glad första maj!

Kommentarer
Postat av: La vie et moi

Mycket spännande! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver här och skulle helst vilja vara författare, läsa andras böcker och slippa folk. Speciellt slippa vara lärare eftersom det ibland har gett mig ångest. Men sen när jag är framför eleverna älskar jag det oftast. Om jag är väl förberedd... Jag har min teori om varför jag är som jag är. Men det är experter som får ha sista ordet.



Känner du förresten igen dig i Kerstin Thorvall?



Ta hand om dig och de andra blommorna!

2010-05-01 @ 18:37:31
URL: http://lavieetmoi.blogg.se/
Postat av: Johanna

La vie et moi: Nja, Kerstin Thorvall känner jag inte direkt igen mig i. Jag kan inte komma på någon annan likhet än att vi är (var) skrivande personer.

2010-05-01 @ 20:04:05
Postat av: La vie et moi

Jag känner väldigt ofta igen mig i olika romanfigurer. Thorvalls Signe är den senaste. Det är häftigt. Thorvall var inte alls som jag hade fått för mig, så det var en mycket trevlig överraskning. Och Thorvall kände igen sig i Sandels Alberte. Du kanske har andra som du kan spegla dig i.(?)

2010-05-01 @ 20:53:15
URL: http://lavieetmoi.blogg.se/
Postat av: Johanna

Jag känner mest igen mig i mina egna romanfigurer :) Fast visst hittar jag andra jag kan spegla mig i. Läste Joyce Carol Oates dagbok för en tid sedan. Känner igen mycket - hennes frenesi, passion, nästan tvångn, att hela tiden skriva. Tankarna som aldrig upphör.



Jag har inte läst så mycket av Thorvall. Funderar på att läsa Alberte-böckerna. Blev lite nyfiken (gick in på din blogg).

2010-05-02 @ 09:18:51
Postat av: La vie et moi

Roligt att du hälsade på hos mig och blev nyfiken på Alberte! Jag har bara läst Blonde av JCO, men dagboken verkar också intressant.



Åh, jag skulle också vilja ha skrivtvång, det är underbart att skriva! Och att spegla sig själv i sina figurer... Jag ska göra som du och boka in min skrivtid!



Tack för dina svar! :-)

2010-05-02 @ 18:06:27
URL: http://lavieetmoi.blogg.se/
Postat av: Pernilla

Alberte-böckerna är fantastiska. Läs dem! Thorvalls Signe-böcker är också underbara. När det gäller Joyce Carol Oates skulle jag vilja rekommendera "Jag ska ta dig dit", en roman som inte omnämns så ofta men som jag tyckte väldigt mycket om.

2010-05-04 @ 08:06:49
Postat av: Pavel

Kanske, din rädsla gör åt dig en tjänst - du är tvungen "att tänka alltid på de orden innan recensionerna ska komma".



Det är ju bra att man ansvarig för sina ord.



Kanske, du ska titta på det som på en förtjänst än som på en brist.

2010-05-04 @ 12:45:06
URL: http://doverman.wordpress.com
Postat av: Belle

Är bara tvungen att skicka lite beundran från mig till dig!

Hittade De i utkanten älskande av en slump, den är nu en av mina favoriter som jag läser om och om igen, kan det mesta utantill nu. Nu har jag alla dina böcker i bokhyllan och vårdar dem ömt. Du ser folk, du skriver om dem så att man själv ser dem, kan ta på dem och så att man känner med dem.



Du får aldrig sluta skriva, fortsätt att väcka liv i ens tankar så underbart fint som du gör nu!



Med vänliga hälsningar

- Belle

2010-05-05 @ 21:07:10
Postat av: Betty

Hej Johanna!

Jag beundrar dig! så mycket du hunnit med!

Blev också mobbad som barn o det har påverkat mig för alltid. Jag önskar att jag vågade skicka in mitt manus till ett bokförlag, men jag är feg!

kramar till dig Johanna

Betty

2010-05-05 @ 21:34:48
Postat av: Johanna

Tack alla för så fina uppmuntrande kommentarer!

2010-05-07 @ 08:55:56
Postat av: Betty

Hej igen Johanna (min idol)!

När vet man att man kommit på en bra historia? Några tips?

kram Betty

2010-05-08 @ 16:12:14
Postat av: Johanna

Betty: Oj. Svår fråga. Men - om du inte kan sluta tänka på personerna, som berättelsen handlar om. När de blir levande för dig. När du bara måste skriva ner historien om dem, göra deras röster hörda. Då har du hittat rätt.



Och du: våga skicka in till förlag! Livet är för kort för att tveka. Visst är det svårt att bli utgiven, men någon måste ju bli det: varför inte du? Så tänkte jag innan jag debuterade.

2010-05-08 @ 17:20:17
Postat av: betty

Tack för svar, gulligt av dig att ta tid att göra det! Hmm..ja, nog är karaktärerna levande för mig alltid... du har rätt, varför inte skicka in till förlag?

kram Betty

2010-05-08 @ 22:44:45
Postat av: Anna

Lider av samma ångest. Det enda vi förmodligen kan göra är att ACCEPTERA och inte se rädslan som något konstigt. Vill ju själv bara att rädslan ska försvinna och slippa må så fruktansvärt dåligt, men det enda rätta skulle förmodligen vara att acceptera och se det som något naturligt. Tror kanske att det blir bättre och bättre då. Själv behöver jag inte utsätta mig för så mycket sånt längre, vilket förmodligen inte heller är särskilt bra...

2010-05-12 @ 21:19:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0