Rebell is back

Såg just idag att min bok "Rebell med frusna fötter" från 2001 nu går att köpa som print-on-demand:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146000097


Om Björn

Tittade lite på "Stjärnor på Slottet" igår.
Det var Björn Ranelids "dag".
Han gick till motangrepp mot personer som gjort honom illa tidigare.
Jag kunde bara sitta i soffan och tänka att det var på tiden att han nu fick säga sitt.
Han har baktalats så mycket. Det har gått konstiga rykten om honom.
Ja, han är en spektakulär person på många sätt.
Ja, ibland kan hans ord vara provocerande.
Han är inte lagom.
Och i detta land ska man ju vara lagom.
Jag hyllar inte lagom. Inte jämt och ständigt iallafall. Det behövs friska fläktar som står för att de kan någonting och som inte tar skit från andra.

Jag lärde känna Björn när jag var kring nitton-tjugo. Jag drömde själv om att bli författare. Eller: jag visste att jag VAR författare, kruxet var bara att jag inte blivit publicerrada än. Dock var jag övertygad om att jag en vacker dag (SNART) skulle bli publicerad. Det fanns liksom ingen annan väg att gå i livet. Jag visste att det skulle gå, vad alla andra än sa, hur många varningar jag än fick av de som väl ville skydda mig från den osäkra konstnärstillvaron. 

Han var i Borlänge på ett författarbesök som min pappa anordnat i kyrkan. 
Han tog sig tid att prata med mig en stund efter föredraget. Eller om det nu var före. Jag minns inte. 
Jag minns bara att jag var så oerhört fascinerad av hans språk (även om jag ärligt talat inte begrep alla metaforer) och hans sätt att framföra dem muntligt. 
En estradör av rang, det är han minsann. 
Han var så vänlig mot mig. Så oerhört generös. Sa att jag gärna fick skicka manus till honom om jag ville. Så skulle han försöka hjälpa mig. 
Jodå. Jag skickade manus till honom och sedan ringde han upp och sa att det var rasande begåvat, men han tyckte att mina berättelser behövde verklighetsförankring.
Skriv om livet här och nu, sa han.
Lägg in det existensiella i det vardagliga.
Ja, ungefär så föll väl orden.
Jag bär dem fortfarande med mig. Bär fortfarande med mig hans generositet som en förebild.
Därför är jag alltid noga med att svara på mail och brev jag får från läsare. Sådana som också vill bli författare.
Jag minns hur det var när jag själv drömde - även om det ärligt talat är lätt att glömma ibland (jodå, ibland sitter jag här på min kammare och suckar och tycker att det är då för JOBBIGT att vara författare, ensamt och osäkert och... jaja, jag har fått 12 böcker publicerade, men... det är ju liksom vardag... ja just det, jag drömde ju om det här...)

En tid efter att jag debuterat som författare, fick jag komma hem till Björn i hans våning i Stockholm. En oerhört vacker våning måste jag säga.
Jag fick se det läderinbundna exemplaret av hans Augustprisbelönade bok "Synden".
Jag fick se alla upplagor av hans egna böcker i de otaliga bokhyllorna.
Åh, tänk att bli översatt till ett annat språk! tänkte jag.

Jag var där för att göra en intervju för en tidning. Jag frilansade ju lite under studietiden som journalist (inte mitt gebit, men jag klarade mig hyfsat).

Jag minns att han redan då var så ledsen över saker som människor sa om honom. En del som kritiserade honom för hur han pratade. Men han har ju det där ljudet i sitt huvud. Som en sågklinga, sa han. Han måste överrösta ljudet. Somliga kanske tycker då att han är gapig. Jag vet inte. Och så berättade han om hur han häcklats för sitt utseende.
Jag tittade på honom och såg en stilig man.
Som sköter om sin kropp.
Vad är det för fel med att vara stilig och sköta om sin kropp?

Jag hejar på Björn. Han är en god människa. Jag säger inte att han är perfekt, det är ingen. Men jag säger att han har ett gott hjärta. Och han har verkligen ett helt eget språk.



Livet som äggskal

Skört som ett äggskal, detta liv.
Lökskal.
Skare.
Vi åkte bil från Göteborg igår. Det var halt, men jag förstod inte alls hur halt, förrän vi snurrade runt på vägen, över på andra sidan, runt, runt...
Vi överlevde. Men hade det kommit en bil från andra hållet just då så vete katten.
Jag satt och bad till Gud sedan under resten av resan hem, som var så våldsamt obehaglig men ändå overklig.
Förstod inte riktigt vad som hänt.
Chocken så kraftig att jag fortfarande inte förstått.

Jag är iallafall bra på att säga till dem jag älskar just att jag älskar dem och att de betyder oerhört mycket för mig.
Livet är så skört. Man ska inte snåla på kärleksorden. En sekund senare, kan det vara försent.

Nu ska jag skriva, försvinna in i mina fantasivärldar, ruska av mig det obehagliga från gårdagen...
Sedan tända ljus och tacka Gud.

Sköt om er och lämna bilen hemma om ni kan!


Harmoni

Mina små styvungar bakar chokladkaka nere i köket och paddlar runt på golvet i en kartong som jag förut haft böcker i.
Julgranen är grann och huset välstädat (med undantag för röran under sängen i styvdotterns rum, hon städar genom att knöla in allt där och sedan ler hon brett och försöker övertyga mig om att hon verkligen är jätteordenlig).
Maken lagar mat för glatta livet och sjunger falskt till den grekiska smörmusik han alltid lyssnar på när han intar köket.
Julklapparna är inhandlade och faktiskt personliga och inte bara ett resultat av kommersiell hysteri.
Och jag sitter här framför datorn och är så harmonisk att jag måste nypa mig i armen för att tro att det är sant.

Ibland kan jag få ångest för att jag inte har ångest.
Kan någon förstå?
Jag är så van vid mörkret att ljuset ter mig skrämmande ibland, fast jag så länge längtat just efter ljuset, kämpat för att nå dit.
Det mörka, en trygghet, visserligen destruktiv, men likväl en trygghet.
Det ledsna som en identitet.

Så nu måste jag kämpa för att inte bli rädd för att jag faktiskt mår bra. För att harmoni råder i detta hus och i mitt inre.

Jisses - är man inte konstig?!

Jag ser fram emot julafton. Ser fram emot att bara vara tillsammans med de jag älskar. Vet att jag antagligen kommer att behöva dra mig undan lite då och då. Utan en dos ensamhet med jämna mellanrum så känns det som om någonting håller på att brista inom mig. Hjärtat? Hjärnan? Jag har alltid varit sådan, så länge jag kan minnas, men förut har jag inte accepterat det utan försökt kämpa emot, vilket resulterat i mentala magplask.

Nu står jag upp för mig själv.
Alla kanske inte kan förstå, men huvudsaken är att jag själv förstår och är min egen bästa vän. Håller mig själv i handen. Viskar: Jag är okej.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag Er alla! 



PS. Här min make och mina fina styvbarn under en skidresa till Romme. För min älskling var det första gången han åkte slalom. Han plogade sig nerför barnbacken medan ungarna körde i svarta backen, helt orädda. Själv var jag inte med. Jag förfrös fötterna som 14-åring i just en slalombacke och sedan dess är mina tår allergiska mot dylika äventyr. DS.


Googla efter en bra dröm

Min styvdotters vilda fantasi.
Som när hon ligger i sängen och jag nattar henne. Hon säger att hon ska googla efter en bra dröm. Hon har ju en dator i sin hjärna och varje dröm har en egen webbsajt som hon letar sig fram till.
En kväll ska hon drömma om att hon blir bästis med Hannah Montana. Jag berättar för henne att Hannah kommer att stå i hennes rum, när hon vaknar nästa morgon, i form av en pappdocka, som kan förvandlas till en riktig människa om hon riktar en osynlig fjärrkontroll mot den och trycker på play.
Hon tror mig.
Hon är fortfarande så liten. Tio år. I skarven mellan lillbarnvärlden och storbarnvärlden.
Jag berättar om miniatyränglarna som ska krypa in i hennes hår om natten och förvandla håret till guld som jag och hennes pappa sedan ska klippa små tofsar av lite då och då och använda till att köpa en massa roliga saker. Hennes hår får försörja hela familjen. Hon skiner upp.
- Vad bra! säger hon.
Och ber mig att berätta mer om änglarna.
Jag säger att de flyger in i hennes huvud och sätter sig där och börjar knattra på gamla skrivmaskiner (hon vet knappt hur en sådan ser ut). De skriver ner alla drömmar hon drömmer och skickar iväg dem till Gud som registrerar dem i sin stora Drömbank för Mänskligheten. Sedan sover de en stund och vaknar strax innan det är dags för dem att väcka henne.
- Men det är ju du och pappa som väcker mig, säger hon.
- Ja, men änglarna sitter på våra axlar, säger jag.
Nu ser hon skeptisk ut. Kan det verkligen stämma?
- Såja gumman, nu ska du sova, säger jag.
Hon protesterar milt, men kryper sedan ihop till en liten liten boll i ett hörn av sängen. Jag sitter och klappar henne en stund, tills hennes andetag blivit djupare. Sedan går jag.

Nästa morgon: Hur hon vaknar, långsamt, liksom vecklar ut sig, som en sluten blomma som öppnar sig för solen.
Små snusningar, suckar och gnyenden. Sedan hasar hon sig upp och går, i skepnad av en liten potatissäck, in i sin pappas rum och dimper ner bredvid honom. Intill honom ser hon ännu mindre ut. Inte bara en halvportion utan en kvartsportion. Med trassligt virvlande guldhår.

Konfetti&Krater

...och så kommer minnena igen, sorgen, mormor, mormor, mormor...
Gråten, så våldsam i mig.
Alla känslor, alltid så våldsamma.
När jag är glad är jag så glad att jag nästan spricker. Jag är konfetti. Jag är solen, utan fläckar. Jag är jubel, rakt igenom bara jubel.
När jag är ledsen så är allt bara en krater, ett träsk, en smärta utan botten.
Stora, stora känslor i mig.
Så har det alltid varit.
Pendlingarna blir kraftiga, mitt liv är en berg- och dalbana.
Men jag föredrar det framför ett liv med bara små små rörelser, närapå likgiltighet. För hur skriva om stora känslor, om man inte upplevt dem själva?

Såja. Gråten har dämpats. En trötthet, som är behaglig, väldigt snäll, smyger in i kropp och själ.
Som en mormorshand på min kind.

Söndagshälsningar från
Johanna Konfetti&Krater

Allmänt diffust vrakig & schitzo

En diffus värk lite här och var i kroppen har hemsökt mig ett tag. I morse var det så eländigt att jag var tvungen att ställa in en resa. Ni vet, det känns som om man håller på att bli vrålsjuk. Ändå håller kroppen emot. Vill inte släppa loss vada som än ska släppas loss. Och då blir det liksom ännu värre. Man är diffust vrakig. Kan inte sätta finger på vad det är. Utmattning? Den där hemska influensan? Något med bihålorna? Eller bara ett immunförsvar som strejkar.

Är dessutom allmänt schizo också. Vad gäller alla ORD, alla ROMANER. Pratade igår om Afrika-romanen i Karlstad (var nära att ställa in också det, men var inte lika vrakig då). Var också igår på ett marknadsmöte om en kommande roman. Har ett manus i byrålådan som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med (är osams med det, samtidigt som det finns saker jag gillar). Har en ny roman som jag börjat ägna allt fler av dygnets timmar år (även om skrivandet än så länge är i sin linda). Och i skallen finns också en annan roman som vill bli skriven. Och idag skulle jag pratat om SOS-boken i Göteborg. Men kroppen skrek SOS och nu är jag hemma, med tekoppen, värktabletterna och en föraning om att imorgon kommer jag att krypa runt på golvet här hemma och vara halvdöd. Dock kanske ett dygns sömn eller så råder bot på det. Hoppas...

Som författare är man alltid i otakt känns det som. Är ute och pratar om böcker man skrivit för länge sedan, samtidigt som nya romaner virvlar runt i skallen och man skriver på ytterligare något annat. Ännu knepigare blir det när någon läst någon av ens första böcker och är så oerhört uppfyllda av dem att de vill ställa en massa frågor osv. Samtidigt som jag nästan känner mig som en annan person än när jag skrev de böckerna. Jag har ett annat sätt att skriva - ja, inte helt förstås, men på många sätt - och även om jag är stolt över alla mina böcker, så är det ibland väldigt svårt att engagera sig i det som läsarna är så oerhört engagerade i. Men... det tillhör yrket. Dock blir det kanske annorlunda med tiden, nu när böcker kan läsas på nätet och publiceras i princip i samma ögonblick som de skrivs. Vilket förstås är på gott och på ont. Det är oftast nödvändigt att "vila" lite från det man skrivit, innan man publicerar det. Man behöver en distans - iallafall behöver jag det - för att helt och fullt faktiskt VETA vad jag skrivit om, vad jag vill förmedla. Jag måste hinna reflektera över min egen "bebis" innan jag lämnar ut den till andra, att tycka och tänka om.

...lite tankar från en diffust vrakig & schitzo hjärna... Hoppas ni där ute håller er friska och krya!


Virrvarr

En våg av trötthet drar genom mig.
Tyngden i huvudet. En rastlöshet också, som jag inte vet vad jag ska göra av.
Vill skriva.
Har ingen ork.
Vill börja på någon av de otaliga romaner jag har i huvudet, i anteckningsböckerna...
Och hösten där ute, så växlande - ibland mörk, hotfull, ibland så färgstark, vacker och leende... Lika ombytlig som jag själv.
En gnagande oro inombords. Men jag vet inte varför.
Gnager alltid, någonstans, någonstans... Om jag kunde få gå på studiebesök i min egen hjärna, om jag kunde få veta lite mer, än det jag bara anar...

Jag är en så mycket gladare människa idag, än för ett år sedan. Så mycket mer leende.

Ändå den där känslan, som återkommer: att livet inte pågår nu, egentligen, men snart så, snart börjar det, snart...

Jag ska bara klara av det först. Och det, och det. Punktlistorna ska bockas av. Det och det ska skrivas färdigt. Sedan kan jag börja utforska det som är Livet.


 



Rättvisa

Äntligen kan man och man och kvinna och kvinna gifta sig i kyrkan, med Guds välsignelse.
Det var på tiden, att rättvisa skipas.
Guds kärlek är gränslös.
Varför har då vi människor tagit oss rätten att sätta gränser mellan rätt kärlek och fel?
Guds kärlek är inte dömande.
Så länge människor inte skadar någon annan (jag tänker på övergrepp, av olika slag, dessa kan aldrig rättfärdigas), så finns det, enligt mig, ingen kärlek som är fel.
Kärlek är ju fint.
Varför ska vi förbjuda?
Kärlek ger mänskligheten den näring den behöver, för att orka med allt som bultar av värk och hat.
Varför förbjuda? Så dumt att förbjuda. Så dumt med alla dessa burar vi skapar oss själva.
Men visst. Jag har respekt för de präster och pastorer som inte alls håller med. Som tolkar Guds ord på ett annat sätt.
Jag respekterar dem.
Men då måste de också, tycker jag, respektera andra, som tycker annorlunda.
Gräla kan man. Gräla är ofta bra. Bara respekt finns för den andra parten.

Jag tycker att rättvisa har skipats. Men det är min åsikt.
Jag gläds med alla som nu får gå uppför kyrkogången, hand i hand, så lyckliga och förväntansfulla, inför att få vigas i Guds namn.

Nickar till...

...framför datorn lite då och då. Sitter med den feta luntan och stryker, stryker, stryker. Så många onödiga ord - varifrån kom de? Så mycket förklarande av känslor - som är jag rädd att läsaren inte ska begripa själv. Nej, det går inte! Gestaltning ska det vara. Inga övertydligheter. Inget långrandigt förklarande av "därför känner huvudpersonen såhär".

Måste våga förlita mig på de rena, enkla meningarna. Känslor uttryckta i handling. Inte enbart handling, förstås, men lite mer så iallafall. Jag avskyr själv när andra författare behandlar mig som en liten unge som inte kan tolka saker på egen hand, utan ständigt behöver ett facit.

Trött, trött, trött. Mosad hjärna, känns det som. Måste göra ingenting snart. Vad som nu menas med ingenting. Men typ, dagdriveri. Lättja. Dock brukar jag tröttna på det rätt snart. En dag, kanske två, sedan är jag så rastlös att jag vill krossa allt krossbart här hemma. Och så måste jag börja på något nytt, för att tämja rastlösheten, oron, ångesten... Börjar skriva igen, fast jag inte är redo att skriva. Och så blir hjärnan överbelastad och så bryter jag ihop en liten stund, och så fortsätter det på detta sätt... Vad göra - när man inte ens kan ta semester utan att bli rastlös? Jag begriper inte hur andra står ut, där de ligger på en playa, eller sitter och mediterar, eller bara är liksom. Bara är.

Hur ska en så rastlös människa som jag bara kunna "vara"?

Nu, pappersbuntarna... Är så trött på dem. Vill skriva något nytt ju. Hela tiden något nytt. Kan aldrig luta mig bakåt och vara nöjd med det jag gjort. Inte ens samma dag som jag skrivit klart något.

Jag tror att jag lider av någon slags överkänslighet mot livet. Och överkänslighet mot stillhet. Samtidigt som jag söker just stillhet. Men jag antar att jag får finna stillheten i något som rör sig, som är på väg, utan att för den skull dränera mig på all kraft...

Dock: snart iväg till gymmet för ett "shape"-pass. Brukar känna mig mosad, fysiskt, efteråt. Och lite lugnare i skallen.




Tips

Om två skrivartävlingar, för er som är intresserade:

http://www.skola.umea.se/satsningen/umeanovellpris2014.4.5b0fc44e112e702ab89800010630.html


http://www.ll-forlaget.se/?page=813

Lycka till!

Vad gör (vill) ni?

Ledsen för de glapp som uppstår här på bloggen. Försöker avsluta romanen. Tar sådan TID att jag blir tokig.

Men kan inte ni skriva lite här om vad ni pysslar med för eventuella skrivprojekt? Och vad ni skulle vilja att jag skrev om, i kommande romaner? Bara roligt för mig att höra - dock är det inte säkert att jag lyder!

Nu: kaffestund framför datorn. Sedan promenad i solen. Sedan ner till stan och första mötet med författarförbundets styrelse, där jag blivit invald. Jag har ingen direkt erfarenhet av styrelsearbete, men det ska bli roligt att prova på.

KRAM! (Åh, jag älskar höstkylan!!! Regnet som vräkte ner mot mitt tak igår... Älskar det, älskar det... Minns barndomens läsar-dagar, i sängen i mitt rum, medan regnet vräkte ner... LYCKA!)


Gud måste finnas

Under begravningen, av mormor.
Medan psalmerna steg upp mot taket, och alla grät, grät, grät.
Då tyckte jag mig se henne, där uppe bland lamporna. Hon skuttade omkring - fri från all smärta, alla krämpor -, iklädd ett vitt lucianattlinne (de klädde henne så, när hon hade somnat in, hon hade sagt till morfar, att hon ville ha det så) och ett par av de där gula hemstickade tofflorna, som hon gjort otaliga av. Det vita håret flög som dun runt hennes ansikte.
Hon levde ju.
Levde ju.

Gud måste finnas. Gud måste finnas. Gud måste finnas.

Och för morfar ber jag, som är ensam nu, att han ska orka leva vidare, njuta av de år han har kvar.
Och för mamma, min lilla mamma, som förlorat sin mamma.
Älskade ni. Älskade ni. Älskade ni.

Närmar mig slutet

Slutet på romanen. Med den hemliga titeln.
 
Är... skitskraj & jätteglad & utmattad (nosar på utbrändheten, den där gamla trista följeslagaren... men, jag ska klara mig denna gång, ska, ska, ska...).

En vecka kvar kanske, eventuellt två... Sedan väntar lång härlig redigering. Visst, själva skrivarprocessen är till stor del underbar, men så utmattande, så tröttande... Att kunna sitta på ett kafé några timmar, med den färdiga manusbunten, är ren och skär njutning, iallafall i början, innan man börjat tröttna, innan redigeringsvändorna blivit alldeles för många... Men, i början, en njutning... Att sitta där och pilla i texten, förvånas över alla ord man fått ur sig, skratta ibland, gråta ibland, tycka att man är ruskigt begåvad, tycka tvärtom (smörja, smörja! herregud, hur tänkte jag? och så ett fett streck över hela stycket), gå och ta en påtår, blicka ut genom ett fönster, kanske, hinna fika med vänner, eller maken, hinna skriva annat, hinna med hemmet lite mer, hinna med mig själv, hinna läsa andras verk, hinna skriva lite dagbok (privata, inte det som är här på bloggen)...

Ja, och sen ska manus iväg till förläggare och agent för bedömning. Vånda igen. Ångestnätter. Ångest när telefonen ringer och förläggaren rapporterar om sina intryck. Bedömningen. Ja? Nej? Nja?

Men just nu kan  jag inte tänka på vare sig min förläggare eller agent. Måste bara skriva klart, måste, måste, sen får det gå som det vill, och jag tror att det går bra denna gång, för berättelsen är så mycket JAG och om jag då har misslyckats med att göra det trovärdigt, ja, då är det illa...

Annars: idag är det 4 år sedan jag och Stelios träffades. Var? På en nattklubb, av alla ställen. Otippat för att vara jag. Enda gången på evigheter som jag gick ut, mycket motsträvigt, medsläpad av en kompis. Och så stod han där, i vimlet, och sedan gick det som det gick...

Sorg

Sorgen - kommer attackvis, som oväder, stormar, skyfall... Är svullen runt ögonen idag efter nattens gråt efter mormor. Jag minns hennes ögon, hennes kinder, hår, händer, ja, särskilt hennes händer, så svala, så lena, så snälla.

Emellanåt känner jag mig lugn, och livet går vidare, vardagens bestyr och bekymmer... Jag skäms nästan ibland, för att jag inte gråter mer, sörjer dygnet runt. Men det var ju väntat, att hon skulle gå bort. Gradvis, under många år, har hon blivit allt svagare. Kunde plötsligt inte gå. Orkade sedan knappt sitta upp. Började sova alltmer, bli alltmer vimsig, försvann tillbaka in i barndomsminnen, vackra, tack och lov vackra... En tröst för mig, att hon mot slutet vandrade runt i barndomens rike, med sin mamma, sin pappa, sina syskon, där i det ljuvliga Lida, som hon alltid beskrev som ett paradis på jorden.

Och på detta sätt fortskrider livet, och dagarna. Ofta är det som om ingenting särskilt alls har hänt, jag tänker på mormor och konstaterar bara att hon är borta, vilket då känns overkligt, som en faktauppgift i en uppslagsbok, det väcker inga känslor hos mig, bara förvåning.

Men så kommer ovädret igen, skyfall efter skyfall, och jag gråter så att det gör ont i ansiktet på mig, i strupen, i bröstet, gråter så att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag att gråta, fast jag inte orkar, fortsätter och fortsätter, hopkurad till ett hoptryckt S, en liten liten människa i min makes famn, och sedan kommer sömnen, som en befrielse, och nu är det nästa dag, och om en vecka är det begravning, och då ska jag hålla ett tal till mormor, det vackraste talet ska jag hålla till mormor...

Fjärilar

Fjärilar i mitt huvud.
Mörkblåskiftande, ibland svarta, bläckdrypande, träskdrypande...
Snälla, håll er lugna idag, jag behöver skriva, skriva min roman!
Snälla doktorn, ta bort fjärilarna!
Men doktorn: kommer kreativiteten att försvinna med fjärilarna? Är fjärilarna ett nödvändigt måste för skapandets kraft?
Pest eller kolera.
Finns inget mellanting i mitt liv, någonsin?
Allt eller inget. Himmel eller helvete. Tvära kast, hit och dit, upp och ner.
Men... hyfsat lugnt just nu, denna morgonstund.
Långpromenad i skogen kanske? Maken har ledig dag och jobbar först ikväll (restaurangbransch-folk, nattmänniskor... men det gör mig inte så mycket, det går faktiskt riktigt bra, särskilt som jag allt oftare sitter uppe själv om nätterna och skriver) så han kanske vill följa med. Just nu sover han, efter sen hemkomst.
Jag köpte en orkidé till honom igår.
För att han är så fin.
Små saker, små kärleksbevis, betyder mer än storslagna gester som kostar mycket pengar.
Jag är ingen kvinna han behöver förse med dyra bling-bling-smycken.
Jag shoppar inte loss i dyra märkesbutiker.
Jag går på H&M och håller mig till min guldkedja med farfarsringen i. Och vigselringen på fingret.
Vad nu det har med fjärilarna att göra.
Varför jag nu alltid måste skriva konsekvent, logiskt, sammanhängande.
En blogg är ju lite av ett frihets-rum. Inga krav. Eller?
Kanske ställer jag många gånger krav på mig själv - också här - att vara väldigt originell varje gång jag skriver något. Att hela tiden tänka "jaha, vad vill de att jag ska skriva nu då? Äsch, inte kan jag väl upprepa mig igen!"
Men jag ska försöka att inte vara Duktig Flicka här.
Detta är ett forum för mina tankar bara, rakt upp och ner.
Tankar, känslor... Så mycket känslor inom mig. Alltför mycket hyperkänslighet.
Eller kanske: lagom med känslog, lagom med tankar, lagom med hyperkänslighet - för att kunna vara författare.

Måste man vara ovanligt (ibland sjukt jobbigt) känslig för att kunna vara författare, eller någon annan slags konstnär?

Hur mår ni förresten? Har ni också fjärilar i skallen med jämna mellanrum?



...och sedan då?

Hur tänker ni er himlen? Om ni alls tänker er en himmel, en fortsättning på livet, efter döden?
Bara det inte är som det står i Bibeln, tänker jag när jag då och då fantiserar om det, försöker komma fram till ett svar på det obegripliga (vad händer sedan då?) som ingen människa vet något om. Utom de döda då. Som inte avslöjar något (eller gör de? har någon hört? vad, vad?). För får som går och betar på gröna ängar och herdar som skuttar runt... nja, det verkar tråkigt.
Jag vill skriva, skriva, skriva.
Och umgås med de människor jag älskar.
Det vore väl inte så svårt för Gud att fixa?
Och så vill jag läsa alla böcker jag inte hunnit med medan jag levt.
Jag vill lära mig alla språk som finns.
Jag vill utforska rymden, andra planeter...
Jag vill förstå. Allt. Eller, nästan allt. Det måste finnas gåtor också i himlen, måste finnas outforskade fält, hemligheter... Så att man, också i döden, är nyfiken. Längtar efter nästa liv i nästa verklighet...
Nangijala, Nangilima...
Är det så?

Hälsa Gud från mig

Sov gott, kära lilla älskade mormor.
Hälsa Gud från mig.
Tack för det sista du sa till mig.
Tack för dina lena händer, som strök över mina.
Du är min ängel nu. Och mammas ängel.
Du lever.

Dumt att begränsa sig

Ett slags upprop, kanske rentav "manifest" (det låter så högtidligt, politiskt, djupsinnigt... - men är det alltid det? ofta är det bara uppblåst strunt) har undertecknats av sju yngre författarkollegor till mig, enligt DN för några dagar sedan. De lovar att aldrig skriva deckare under pseudonym och att heller aldrig publicera dagböcker med personangrepp mm. Jag har inte exakt koll på detaljerna, men det är inte heller viktigt, det är inte därför jag skriver detta inlägg, det är för att ställa frågan: Ska man begränsa sig på detta sätt? Lova något, fast man antagligen har en mycket lång författarbana kvar? Själv skulle jag aldrig göra det. Vill jag skriva deckare under pseudonym så varför inte göra det? Vill jag publicera någon dagbok, så varför inte? Naturligtvis skulle jag göra allt för att inte kränka någon, men om dagboken har ett allmänintresse och därtill är god litteratur - så varför låta bli? Just nu läser jag t.ex. Joyce Carol Oates fantastiska, upplyftande dagbok. Det är stor litteratur. Det är en njutning att insupa den, stycke för stycke (jag vill läsa snabbt, men det går inte, den kräver långsamhet)... Dessutom har hon faktiskt också en pseudonym - rentav ett måste för henne, så produktiv som hon varit och är. Hon är inte rädd. Hon tycker om att leka, också med bokbranschen. Varför inte ha lite roligt, i denna allvarsamma värld? Varför inte leka med genrer, hoppa mellan dem, tillåta sig att gå på ett litterärt gungfly, tilldela sig själv en ny roll, ja, ett nytt jag?

Vad tycker ni? Är exempelvis "Kepler"-parets bidrag till deckarhyllorna bara ett billigt knep från deras och förlagets sida? Eller är det bara lite roligt, att de rör om i den rätt stiffa litteraturbransch-grytan? Jaja, ni förstår ju vilken ståndpunkt jag har, men bortse från den - säg er mening! (Oenighet är inte samma sak som osämja - många förstår inte det).

För övrigt: Santorini (på bröllopsresa) - vackert, vackert! Inte alltför varmt. Åkte moppe runt ön, badade, solade (ja, brände mig lite, så dumt... blev rädd för cancer!), gick på utomhusbio, spionerade på en mini-ödla, köpte konst (vill bli konstnär igen!!! åh, att få måla, måla, eller teckna, med tunna svarta streck, små små figurer - ett sådant nöje!), var på vulkanvandring och badade i varma källor, drack dyrt kaffe, åt dyr mat (allt är så dyrt där, oerhört dyrt), stod ibland och bara log och fånstirrade på min vigselring, övade mig för mitt inre på att säga "jag och min man", "det här är min man", "ja, jag och min äkta make, vi...", läste Oates, såg på friidrotts-VM på kvällarna, när vi var för trötta för något annat... Skrev, kanske ett par sidor, hade inte ro till något annat, inte tid (lust, ja, lust, men Livet tog över, Johanna Lever tog över), men längtade, längtade... Besattheten & kärleken till skrivandet är nästan skrämmande...

Fru

Jag är fru nu.
Helt underbart bröllop igår. Jag har aldrig varit så lycklig!
Så mycket kärlek i mitt liv just nu. Så mycket ljus.
Nu åker jag till Santorini för en veckas semester. Sedan är Fru Nilsson back on track.
Kram till er alla!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0