Allt har ett slut

Jag började skriva den här bloggen eftersom jag såg det som en rolig grej. Ett sätt att komma mina läsare närmare. Ett sätt att få ur mig en massa vardagstankar som varken är dagbok eller professionellt skrivande utan något mittemellan.

Nu tänker jag ta en paus. Kanske för alltid. Kanske bara för en tid. Jag har tappat ork och lust för att blogga. Jag vill ägna all min kraft åt romanskrivande och det privata livet.

Men läs gärna mina gamla blogginlägg och gå in på min hemsida www.nilssonlind.com för uppdatering om nyheter och annat.

Kramar till er alla // Johanna


Fredag igen - och sommaren knackar visst på dörren

Knäpptyst hus. Maken jobbar. Styvbarnen drog i morse för sin mamma-vecka. Jag skulle bli snurrig i huvudet om jag hade det som de, men de är vana, har ju haft det så länge, och de har ju hela tiden varandra de där två (Piff och Puff kallade jag dem förut, men nu börjar de bli för stora för det).

Jag sitter i köket. Skrev uppe i mitt arbetsrum i morse, men ibland behöver jag miljöombyte. Jag flyttar mig från skrivbord till fåtölj till säng till köksbord, till soffan i vardagsrummet och sedan upp till mitt skrivbord igen.
Jag - rastlös? Nej nej. Vem kan väl tro det?

Bredvid mig ligger ett manus som ska redigeras. Jag har lite brådis då förläggaren för mina ungdomsromaner bör ha manus ett par veckor innan hon går på semester, för att hinna fatta beslut innan vi säger bye bye. Alltså bör jag lämna manus senast i mitten av juni. Men det ska väl gå.

Jag har massor med nya romanidéer inne i huvudet också - bultande, pockande, alla med olika språk och ton i sig, och ibland rätt så irriterande (eftersom jag har så lite av handlingen klar för mig, eftersom jag inte har bestämt mig för vem som ska heta vad, eftersom jag inte har ansikten för alla - jag söker ansikten på stan, i fotografier, i tidningsartiklar, när jag tittar på teve, på reklamaffischer... överallt. Namn söker jag bland dödsannonser och på kyrkogårdar, eller stjäl namn av personer som det skrivs om i olika artiklar. Det händer också att jag snor journalisternas namn. I hopp om att få till lite rappa journalistdialoger, och kanske blir bättre med ens på att göra research...). Ja, och så väntar jag på svar från ett förlag. Bör komma nästa vecka. Och jag ser en rykande färsk bok av mig ute i handeln nu (Amanda Linds bok. Dvs min). Och så en nästan lika färskt rykande. (Johanna Nilssons bok. Dvs bara Johanna Nilssons. Amanda Lind har inte med den att göra!)

Såg idag människor i en strid ström ute på stan, passera varandra, för att kanske aldrig mer ses. Troligtvis aldrig mer ses. Så märkligt, med alla dessa själar - och så få av dem man känner!

Jag undrar hur många människor som samlar på facebookvänner. Som blir besatta av tanken på att slå rekord. Som inte hinner umgås med "vanliga människor" eftersom de är uppkopplade dygnet runt på Facebook.

Jag är ingen moståndare till ny teknik. Det går liksom inte att hejda teknikens framfart, så vi får snällt ta till vara dess möjligheter på bästa möjliga sätt. Och förhoppningsvis slippa missbruka den. Även om en och annan alltid fastnar.

Nu ska jag njuta av min ensam-fredag. För jag behöver verkligen ensam-ensamhet emellanåt.
Ska gå igenom några sidor till bara, innan jag har gjort mitt för dagen.

Och ja - jag plockade liljekonvalj i skogen idag! De luktar så ljuvligt!


Min pseudonym Amanda Lind

Här min hemlighet som jag gått och burit på jättelänge nu.

Att jag har skrivit en spänningsroman under pseudonymen Amanda Lind.

Boken heter "Francys evangelium" och handlar om den kvinnliga maffiabossen Francy, som bor och verkar i Stockholm. Ni kan läsa mer om boken här: http://www.formabooks.se/Bocker/Bokpresentationssida/?articleId=5990

Det finns många skäl till att jag valt att skriva den här boken under pseudonym. Viktigast är att jag fick en förfrågan, via min agentur, om jag ville skriva undre pseudonym för Damm förlag. Jag funderade och tackade ja, eftersom jag länge sneglat på spänningsgenren. Sedan började jag leta efter Berättelsen. Och Francy dök upp. Och jag blev... fascinerad av henne.

Nu, idag, släpps boken. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Men jag är glad över att jag vågade göra det.

Jag kommer att fortsätta skriva under två namn framöver, mina "vanliga" romaner under namnet Johanna Nilsson och spänningsromanerna under namnet Amanda Lind. En Johanna Nilsson-roman är redan klar - jag väntar bara på reaktioner från förlag och agentur. I skrivande stund ägnar jag mig åt en ny ungdomsroman. Och så planerar jag att skriva nästa bok om Francy framåt höstkanten. Tre böcker är planerade i serien som går under namnet Sthlm Red.

Här är länk till Amanda Lind-bloggen: http://amandalindforfattare.blogg.se/



Fotograf: Lars Trangius

Kramar från maffiaförfattarinnan!!!!


Tankar

Mjölkvitt huvudvärksljus som dränker världen. Jag kisar också fast jag drar ner persienner och gardiner. Periodvis är jag extremt ljuskänslig.
Nyplanterade penséer i vår mini-trädgård.
Balkongens krukor gapar tomma, jag ska leta fram jord och frön åt dem.
Imorgon: möte med en vän jag längtat efter att träffa länge. Vi är extremt olika, men ändå, djupt inuti, själsfränder. Hon var en av de som höll mig i handen när helvetet bröt ut för två år sedan, i mitt inre. Det är jag henne evigt tacksam för.
Idag ensamdag hemma. Styvbarnen är hos sin mamma. Maken jobbar på krogen och kommer hem först när natten är här.
Nya ungdomsromanen jag börjat skriva, flyter på lätt, rätt. Språket: poetiskt, nästan lite magiskt ibland. Förmedlat genom en tonårskilles ögon.
Fina ord från min redaktör, via mail, på W&W häromdagen. Lycka och stolthet genomfor mig. Väntar nu besked från andra, som ska läsa. Jag har ju ingen ny förläggare där än, så det är andra som får ta ställning. Men min redaktörs ord väger tungt.
Annars: har haft grym rampfeber inför de två föreläsningar jag gjorde i förra och förrförra veckan. Mådde illa dagen innan, ville gömma mig, fly. Jag ifrågasätter rätt ofta detta med att jag flänger runt och föreläser. Tänker att det är för tufft för mig. Att kastas från skrivar-ensamheten, till den ensamma som står och pratar framför en publik. Ibland får jag inte ihop det, de där två rollerna. Men sedan, när jag väl är på plats, när jag står där, när jag pratar, då släpper all nervositet och jag njuter faktiskt, eftersom jag - som de flesta - har ett bekräftelsebehov, och eftersom jag känner att jag når ut, att jag blir lyssnad på, tagen på allvar,
och eftersom jag också  har lite teaterapa inom mig. Men rampfebern, som rent konkret yttrar sig som kraftig ångest, är verkligen vidrig. Jag måste försöka ta itu med den på något sätt. Men hur? Tips, någon?
Ska fortsätta skriva nu, på min ungdomsroman. Hade ett pass i morse. Men vill hinna med lite mer idag, innan tröttheten kommer, innan kreativiteten kräver vila.

Glad första maj!

Smågladigheter

Jag har köpt nya strumpor. Randiga, prickiga, blommiga, gladiga. Varje dag ett nytt par som får mig att le lite grann och spreta extra med tårna.

Jag började läsa "Den tysta flickan" av Peter Hoeg igår. En bok som länge stått och väntat i bokhyllan. Under lång tid har jag haft svårt att läsa, men igår satt jag en stund på Teaterbaren och läste. Njöt av språket - kanske mer än av berättelsen som än så länge tycks mig lite för komplicerad för att jag riktigt ska hänga med - och tänkte, kaxigt, att någon gång kanske jag kan formulera mig som Hoeg. Eller åtminstone kretsa i närheten. Nosa på hans storhet.

Jag kilade in på Pocketshop vid Sergels Torg igår och köpte ett par böcker. Såg att de skyltade stort med "Janis den Magnifika". Blev så glad. Sedan frågade kassörskan om jag var Johanna Nilsson. Vilket jag erkände. Då sa hon att hon hade läst mina böcker och gillade dem jättemycket. Gladig skuttade jag därifrån. Stolt, stolt, stolt!

Jag har börjat längta efter att göra fint i trädgården. Köpa nya plantor och plantera. Se livet gro.

Och just nu ligger jag på vår nyinköpta brandgula "divan" (he he, mycket passande, hur många "divaner har jag inte legat på genom åren:)) med tillhörande nyinköpt mossgrön matta och orange lampa (vi kör lite 70-talsstuk i mellanhallen, coolt faktiskt!) och lyssnar till ljudet av lekande grannungar utifrån gatan.

En hinna

Somliga dagar har själen astma.
Somliga dagar har hjärnan magsjuka.
Somliga dagar har världens förunderliga skönhet svårt att nå fram till mig.
En hinna.
En hinna mellan mig och världen.
Jag behöver en nål. Att sticka hål på hinnan med.
Är nålen en penna?
Är pennan min befriare?

Kanske är jag så sorgsen just nu, eftersom jag skrivit klart en roman. Eftersom Den Stora Tomheten åter infunnit sig.

Jag sitter vid mitt skrivbord.
Jag vill, vill, vill, få ur mig något.
Det behöver inte ens vara någonting bra.
Bara jag får ur mig något.
Bara jag får skriva lite grann. Jag mår alltid så mycket bättre bara jag får skriva lite grann.

Alltid, just innan jag skrivit klart en roman, tänker jag: Åh, så jag längtar! Vad skönt det ska bli att vara färdig! Vad jag ska gå omkring och njuta och vara stolt!

Och visst är jag glad och stolt och allt det där. Men njuta? Hur gör man?

Nästa inlägg jag skriver blir först när jag har en "gladig-dag" igen. Som min lilla styvdotter brukar säga.

Kaffe på altanen

Idag kom dagen.
För kaffe på altanen.
Visserligen insvept i en filt, men ändå.
Barn sprang fram och tillbaka över den allmänna gräsmattan utanför vårt hus. Lekte polis och tjuv. Jag får lust att skriva en barnbok med ens. Om alla barn här i kvarteret. Ett modernt "Bullerbyn", där en ton av saga får plats i realismen.

Jag är tömd på kraft nu. Tom, fullständigt tom. Är ju färdig med romanen. Eller, iallafall så pass färdig att jag vill att de på agenturen ska läsa. Dock får jag vänta en tid, de har fullt upp inför en bokmässa i London. Hoppas de lyckas sälja någon av mina böcker där. På sistone är det bara Polen som varit intresserade av att "köpa mig". Iof inte fy skam det heller. Men jag längtar efter mer. Franska, tyska, engelska marknaden...

Sol utanför mitt skrivarfönster. De nyinflyttade i lägenheten högst upp i huset mittemot, har börjat få ordning på sina grejer. Dock inga gardiner än. Vissa dagar har jag lust att ta fram en kikare och glo in i alla hem på andra sidan gatan. Men jag gör det inte. Naturligtvis. Jag har ju hyfs. Jag är en väluppfostrad flicka. Men... i romanernas värld kan jag förstås vara hur fräck och omoralisk som helst. Det är befriande.

Har för övrigt nyligen läst Ann Heberleins modiga bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" för andra gången. Första gången skummade jag bara, jag var nyfiken, nu har jag läst den mer noggrant. Jag rekommenderar den till alla som vill veta mer om livets skuggsida. En skuggsida som ändå inte förmörkar människan som skriver. Hon har sin sjukdom, ja, men hon är inte sin sjukdom. Tack vare henne tror jag att många kommer att se på psykiskt sjuka människor på ett lite mer nyanserat sett. Typ: men, det är ju inte farligt. Men, de är ju vanliga människor. De är bara lite ovanligt ledsna eller speedade eller trötta i huvudet ibland.

Kram!

Lidande

Långfredag.
Jesu lidande på korset.
Så många andra människors lidande på korset.
Jesus som var Guds son. Ja, det tror jag.
Alla andra som är Guds barn, lika fullt.
Mer om det där skriver jag nog en annan gång. Om hur jag ser på Gud och Jesus och min egen tro.

Just idag tänker jag mycket på lidande, av många olika anledningar.
Tänker på en mycket nära vän till mig som nyss fick sitt fjärde barn.
Tänker på smärtan hon gick igenom och hur hon, när det var som värst, tänkte på andra födande kvinnors lidande genom århundranden och hur hon även tänkte på Jesu lidande på korset.
Som filmscener i hennes huvud, dök de där bilderna upp, när barnets huvud inte ville komma ut, när smärta var outhärdlig.
Det hjälpte henne igenom, sa hon. Det hjälpte henne igenom att hon liksom uppgick i ett kollektivt lidande, som ingår i vår mänsklighet. Som vi helst skulle vilja slippa undan, men det går tyvärr inte. Även om det förstås går att lindra kvinnors lidande, när de föder, numer. Även om det förstås inte spikas upp så många på kors numer. Nej, inte så många. Men det händer. Det händer fortfarande. De mest fruktansvärda saker händer fortfarande runtom i världen. 
Ofta kallar vi medeltiden (och ibland även Jesu tid) för barbarisk.
Vad är vår tid?
Vänlig? Snäll? Civiliserad?

Jag kan bli helt lamslagen av sorg och smärta ibland, när jag tänker på andras smärta. Vänners smärta. Närståendes. Kan bli så lamslagen att jag verkligen önskar att jag kunde ta på mig deras lidande. För jag vet ju att själv klarar jag av det. Själv klarar jag av lidandet. Det gör visserligen ont, men jag klarar av det.

Att hantera andras smärta är bland det svåraste som finns.

Glad Påsk!






Kastar du sten?

Kastar du sten, när alla andra kastar sten, eller när ingen annan gör det?
Apropå de som kastade sten på flickan som blev våldtagen.
Apropå de som nu kastar sten på de som kastade sten på henne.
Varför kastades inga stenar förut på de som stenade?
Nu går vi i flock allihop och tycker oss vara bättre än de som kastade sten på den stackars flickan.
Vi går i flock och vi hatar dem. Och det är berättigat, hatet. Och jag tycker också att jag är bättre än dem. Jag är också övertygad om att jag aldrig i livet skulle kunnat göra som dem. De där idioterna, svinen, sadisterna, djävlarna.
Men ändå. Vad hade du gjort (jag talar nu också till mig själv) om du bott där, då, medan drevet gick medan masspsykosen slog till?
Hade du blivit en räddhågad typ i flocken som bara flyter med eftersom det är enklast så, eftersom du är rädd för att själv bli utsatt?
Eller hade du stått emot, stått upp för moralen och rättvisan?
Det är så himla lätt att döma i efterhand. Att slå sig för bröstet och säga: vi skulle aldrig gjort det där. Bara de. De i den där gudsförgätna byhålan.



Ibland tappar jag tron på mänskligheten.

Jag tänker inte gå med i någon ny facebookgrupp som ska börja hata åt än det ena, än det andra hållet. Jag tänker bara tända ett ljus för den där flickan och tända ett ljus för mig själv och be Gud om styrka att aldrig i livet bli en fegis som kastar sten bara för att alla andra gör det.



Måste bara få...

...tycka synd om mig lite för läkaren konstaterade att jag hade bihåleinflammation och nu knaprar jag penicillin som ännu inte börjat verka.
...tycka att det verkar så... fint liksom, att jobba inom vården, att hjälpa människor att må bättre hela dagarna, det måste vara oerhört givande, även om alla jobb förstås har sina avigsidor.
...berätta att jag älskar att slå ihjäl trista ensam-hemma-kvällar med att kolla på Sopranos - Stelios har köpt en samlingsbox som är guld värd när man inte orkar med något annat än att ligga i soffan och bara glo.
...älska att snön smälter bort i rask takt och att jag och maken snart kan dricka morgonkaffe på altanen.
...skryta lite med superfina omslaget till pocketutgåvan av Janis den Magnifika:


Sandra läser

Kul. Sandra Dahlberg har läst Janis den Magnifika:

http://www.youtube.com/profile?user=Pocketforlaget#p/u/6/a97BVAcFMlA


Dålig tajming

Sitter här vid köksbordet och har något slags feberliknande svettningar. Fast när jag tar tempen har jag nästan aldrig feber. Skumt. Jag misstänker dock att min normaltemp är något lägre än de flestas och att därför 37,5 typ kan vara feber.

Hur som helst: imorgon är det meningen att jag ska kuska ner till Skåne i två dagar. Föreläsa och prata med skrivarelever på en folkhögskola. Och här sitter jag, som sagt, med feber och huvudvärk och konstig yrsel. Har varit så i över en vecka nu och det är verkligen dödstrist. Jag har gått och hyrt dvd ett par kvällar men knappt orkat se något. Vill bara sova, men kan inte det heller. Ni vet: man är som ett övertrött barn som bara gråter och gråter, men aldrig somnar. Inte för att jag gråter och gråter, även om jag snyftar till ibland mot min makes bröst, när jag anser att han inte tycker tillräckligt synd om mig, men ändå.

Det värsta jag vet är att ringa och ställa in föredrag. Försöka förklara. Försöka säga att "ja men det kan väl bli en annan gång". Försöka att mentalt betala tillbaka eventuella reskostnader, annonskostnader mm, som de haft. Nu har jag iof beställt biljetterna själv så det blir jag som får fixa läkarintyg om jag nu inte orkar åka.

Jag blir bara så arg över den dåliga tajmingen. Varför kunde jag inte åkt ner om en vecka? Varför ska det här eländet komma just nu? Ska jag åka ändå? En del har som princip att aldrig ställa in, hur dåligt de än mår. Men alla är olika. Orkar olika. För somliga tar resandet ingen kraft alls. För mig är det just resandet (att "bara" sitta på ett tåg fram och tillbaka i några timmar) det mest tröttande. Själva grejen att stå och prata brukar fungera per automatik.

Attans också. Kan de inte resa hit? Sitta på golvet runt min säng, där jag ligger och kraxar och skakar och hivar i mig en massa örtteer, så kan jag läsa och prata lite om hur det är att vara författare. (Hur det är? Tja, det är väl roligt. För det mesta. Mitt drömjobb faktiskt. Ibland glömmer jag bort det. Att jag har mitt drömjobb. Att jag på många sätt lever min dröm.)

Dålig tajming har förstås inträffat förut. En gång var jag på väg ner till Malmö för en uppläsning för en massa säljare. Förlaget hade ordnat resan. Jag hade känt mig helt ok innan, men ungefär halvvägs började jag svettas och få hög puls. Illa kvickt låg pulsen närmare 100. I vilopuls alltså. Jag minns att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack eller något. Hur det nu var så klarade jag av läsningen, som tack och lov bara var 10 minuter (vi var flera författare som skulle "underhålla"/"sälja" - oss själva? boken?), men  något mingel blev det inte, istället däckade jag i säng. Jag var dödstrött, men vågade inte somna. Pulsen var så hög att jag var livrädd. Jag hade till och med tänkt ringa akut efter ambulans, men just då somnade jag faktiskt. Tack och lov så hade ingen märkt på mig att jag var sjuk, när jag läste. Jag är bra på att hålla masken. Och det är ju bra vissa gånger. Vem vill stoltsera med att vara ett vrak på två ben?

Nu ska jag försöka kurera mig och komma iväg imorgon.
Finns det någon därute som har en mirakelkur till mig?


Han då? Hans rättigheter?

Jag blir bara så arg.
Började läsa Pelle Filipssons bok "Den vackraste gåvan" sent igår kväll.
Och jag förstår bara inte.
Förstår inte kvinnan som sa att "Det behövs inte, du kan komma i mej" när han skulle gå och hämta en kondom. Förstår henne inte.
"Jag trodde att jag hade en säker period" sa hon senare när graviditetstestet visade positivt och hon omedelbart deklarerade att "Abort är inget alternativ, bara så du vet".
Hur kan man tvinga någon att bli pappa mot hans egen vilja?
Det är som att tvinga en kvinna, som blivit gravid av en våldtäkt, att föda barnet och sedan ta hand om det i en sisådär tjugo år.
Om en kvinna blir gravid och pappan absolut inte vill ha barnet, då anser jag att hon ska ta allt ansvar för barnet. Också ansvaret att såsmåningom berätta för barnet att jag gjorde det här fast din pappa inte ville det.
Så orättvist mot mannen.
Så orättvist mot barnet.
Kvinnan då? Kvinnan vars biologiska klocka tickade så högt och snabbt?
Nej, hon kan inte tvingas att genomgå en abort.
Men hon måste också ta ansvar gentemot den person hon "gjort" barnet ihop med.

Det har diskuterats om Pelles rätt att skriva den här boken. Med tanke just på barnet.
Det är svårt. Mycket svårt.
Pelle har rätt till sin historia. Och han berättar inte bara för sin egen skull, utan också för alla andras, som befinner sig i samma situation som han.
Barnet?
Är barnet bara ett stackars offer?
Ja, det måste man väl säga.
Hur väga Pelles rätt till sin historia, gentemot barnets rätt att slippa bli utkastad i offentligheten som "en oönskad"?
Så oändligt svårt.
I intervjuer har Pelle sagt att han har pratat mycket noga med barnet. Försökt förklara. Och att han inte direkt gav ut boken i en handvändning. Han funderade länge, länge... Tvekade. Men gjorde det till slut.
Jag tycker att det är modigt.
Om det är rätt?
På sätt och vis rätt, ja. På många sätt rätt.
Ändå: Barnet då?
Den frågan hänger kvar i mig, som en smärta. Jag antar att det är samma sak för Pelle.


Fansida facebook för Pocketförlagets ungdomssatsning (med bla "Janis den magnifika")

Här en länk för intresserade:

http://www.facebook.com/pages/Pocketforlaget/213641762603?ref=ts

PS. Skriver sista 10-15 sidorna nu i romanen. Ska bli så skönt när jag är klar. Men också sorgligt. Dock: jag har idé till ny ungdomsroman på gång, så jag kan trösta mig med att gå omkring och grubbla på den, när jag inte sitter och redigerar den feta manusluntan under de månader som nu följer. DS.

Om ljuset

Det faller in genom mitt fönster. Ljuset.
På förmiddagarna måste jag dra ner persiennerna, annars blir jag bländad och alldeles för varm.
På eftermiddagarna är det bara behagligt.
En vänlig pensel som stryker över min själ. Vill stryka bort alla skuggor.


(Här: förra årets vårblommor, fotograferat av min mamma - hon sänder mig små mail och sms lite då och då, som lyser upp tillvaron. Har ni tänkt på det - att det ofta är de små gesterna och detaljerna som betyder mest?).

Våren, våren!
Förut fruktade jag den. Fick vår-depressioner som gjorde mig skygg för själva livet.
Att gå utomhus blev en plåga. Jag ville inte se ljuset, ville inte se hur träden knoppades, hur vårblommorna stack upp. Mörkret inombords gjorde liksom ondare då.
Ni vet: Fönstren ser plötsligt så smutsiga ut, i vårljuset. Det syns inte om hösten, i dunklet. Och dammråttorna träder också fram väldigt tydligt, när ljuset dyker upp.
Samma sak sker med själens smuts (eller iallafall det som man tänker på som smuts, fast det oftast bara är sorg, förtvivlan).

Men nu vill jag bara ha mer och mer vår.
Höra hur det porlar i brunnarna, när smältvattnet rinner ner.
Höra småfågelskvitter.
Se små ankungar simma efter sin mamma.
Se små barn hoppa i vattenpölar.
Hoppa i vattenpölar också jag?
Tja, varför inte. Finns det något förbud mot det?



Forum för yngre författare & översättare

Mitt engagemang i styrelsen i Sveriges Författarförbund, blir alltmer intensivt. Jag trivs! På uppdrag av demokratigruppen har jag och författaren Gunnar Ardelius nu startat ett forum för yngre författare och översättare. För intresserade, som är författare/översättare eller är på väg att bli, kanske nedan kan vara av intresse. 

Ps. Än så länge är det bara i Stockholm forumet ska hållas, men såsmåningom hoppas vi att samma typ av verksamhet kan finnas i andra städer.
+ Snart kommer ett "vanligt" inlägg. Jag försöker färdigställa en roman just nu, som tar mesta delen av min tid. DS.


Den 26 april ställer Fyren (forum för yngre författare och översättare, i Författarförbundets regi – man behöver dock inte vara medlem i Författarförbundet för att få komma) till med en första träff i Stockholm.


Vi har den stora glädjen att meddela att Ida Linde besöker Fyren på premiärkvällen och bjuder upp till ett samtal.

Kvällens tema: ”Aldrig ensam, alltid ensam”.

Vi samtalar om gemenskap, ensamhet, skrivande, läsande, om Idas författarskap och mycket annat. Dricker ett glas, lär känna andra unga författare och översättare.

Välkomna!


Plats: Café Agueli

Adress: Blecktornsgränd 9, Stockholm

Tid: Klockan 19


Om Ida Linde:

Ida är född 1980 och bosatt i Stockholm. Hon har gett ut tre böcker: ”Maskinflickans testamente” (2006), ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” (2009) och ”Räkneboken” (2009).

 


Varmt välkomna!


Johanna Nilsson & Gunnar Ardelius


PS. Gå gärna in på: http://motfyren.wordpress.com/ för mer info.


Boka gärna in den 17 maj också, då den andra träffen kommer att gå av stapeln, samma tid och plats, tema och föreläsare återkommer vi med. DS.


Hej då förläggaren

Jag åt lunch med min förläggare igår.
Min ex-förläggare.
Hon slutar nämligen, har fått ett annat jättefint jobb som hon ville hoppa på.
Jag har känt henne i ungefär halva mitt liv. Började bombardera henne med manus när jag var 18-19. Fick alltid positiv respons och uppmuntran tillbaka. Och sedan ett JA! i telefonen när jag var 21 och bodde i Uppsala och just den morgonen var på väg till en tenta i Statsvetenskap.
Sedan dess har vi kamperat ihop.
Glatt oss över framgångar och varit ledsna ihop när det gått sämre.
Hon har alltid brytt sig om mig, inte bara som författare utan också som människa.
Varit en vän.
En kvinnlig förebild på många sätt.
En kvinna som kan sätta gränser mot omvärlden och ändå vara vänlig och omtänksam.
En kvinna som vet att en författare inte bara är en produkt som ska leverera, utan också någon som i många fall behöver den där personliga kontakten med förlaget, och omsorgen från förlaget, för att orka med.
Och igår åt vi alltså lunch.
Avskeds-lunch?
Nej, ett: Vi ses igen, men då har vi inte riktigt samma roller.
Vi kanske kan spela tennis någon dag. Hon är en entusiastisk motionsspelare. Jag har inte hållt i ett racket sedan jag var 17, men kanske kan jag komma igång igen. Jag längtar ofta när jag går förbi någon tennisbana.
Så nu säger jag Hej då Förläggaren.
Och på återseende Generalsekreteraren.
Hon har nämligen blivit Generalsekreterare för Teskedsorden.
Cool titel.
Ja, så nu får jag väl en annan förläggare på förlaget. Det känns konstigt och nervöst. Men mitt författarskap måste gå vidare. Ingenting varar för evigt.
Dock: Jag har gråtit lite grann då och då. Vi har ju en väldigt speciell relation. Hon har liksom sett mig växa upp. Hon, Förläggaren.


Idag längtar jag efter...

Idag längtar jag efter en pausknapp för min hjärna.
Var hittar man en sådan?

Idag längtar jag efter att romanen ska sätta punkt för sig själv. Inte så att jag börjar ledsna, jag är bara väldigt trött.

Idag längtar jag efter någon som bara klappar och klappar mig hela dagen och övertygar mig om att det inte är farligt att vara trött och utarbetad, efter lite vila så går det över.

Idag längtar jag efter en helt öde simhall där jag långsamt, långsamt, kan simma längd efter längd, samtidigt som ljus silar in genom något fönster och lyser upp vattnet och får det att bli lagunblått.

Idag längtar jag också efter min akupunktör. Hans nålar gör susen för en speedad hjärna. Men jag har tid först imorgon. Kanske har det speedade gått över då. Brukar vara så ibland. Samma sak när man äntligen får tid hos doktorn för något som gör ont, just den dagen har det onda gått över.

Idag ska jag försöka att göra någonting snällt mot mig själv. Jag vet inte riktigt vad än. Kanske räcker det med en kopp te och något smarrigt på kondiset en bit från mitt hem. Det brukar vara fullt av söta små ungar där också. Jag blir så glad av söta små ungar. Och de brukar faktiskt bli glada när de får syn på mig.

Ja, det ska jag göra. Sitta och fika och vinka åt söta små ungar. Det är som att krama sig själv.



Offer för konsten?

Jag ska just börja läsa Ebba Lindsös bok "Livet, makten och konsten att vara sig själv" eftersom jag är nyfiken på hon hanterar sina styvbarn i boken. Hon har ju fått kritik för att hon hänger ut dem för mycket och skyller dem för att ha orsakat hennes skilsmässa med deras far.

Att skriva och ge ut självupplevda berättelser är bland det svåraste som finns. Man måste hela tiden väga för och emot. Hur mycket allmänvärde har detta? Hur mycket får man blotta andra personer? Var går gränsen för min egen del? När blir jag för privat?

Det är väl ok att lämna ut sig själv, tycker jag, bara man som sagt försöker att hålla sig till det personliga, inte det alltför privata. Men hur hantera personer i ens närhet, som också behövs för berättelsen?

För egen del så skulle jag, i ett "Ebba-fall" göra som så att jag ändrar namnen på alla inblandade utom möjligtvis mig själv då. Och sedan kan man faktiskt byta ut pojke mot flicka osv. Budskapet går ändå fram. Man kan, på många sätt, skydda de som man skriver om.

Samtidigt - behovet av att skriva en personlig berättelse, kan ibland vara så stark, att man väljer att skriva också sådant som är känsligt, om andra.

Men var går gränsen?

Skulle vara intressant att höra era åsikter om detta.

SENARE: Nu har jag läst boken. Och jag begriper ingenting alls av kritiken mot Ebba vad gäller styvbarnen. För det första figurerar de knappt alls och det hon sedan skriver om dem är inte alls någon anklagelse om att de förstört hennes äktenskap. Det är väl förresten inte konstigt att det kan bli problem med "mina och dina barn" i ett äktenskap? Varför försöka tysta ner detta självklara faktum? Men, som sagt, alla läser olika och har olika åsikter.

Ensamdag

Lördag efter barnveckan. Maken på jobbet (restaurangfolk: helgernas och nätternas folk) och barnen hos sin mamma. Jag och huset är ensamma nu. Det är så tyst här, så oerhört tyst. Lugn flyter in i mig, men också lite saknad. Jag har vant mig vid att ha dem kring mig. Barnen. Som inte är mina, men som ändå är det på något sätt. Barnen. Födda av en annan kvinna, men ibland känns det som om de skulle kunnat komma ur mig. Särskilt flickan, ja, särskilt flickan. Hyperkänslig och med vild fantasi. Snabba humörsvängningar - antingen en stor sol som skuttar, eller en gråt som aldrig vill ta slut. Eller vrede, ja ibland vrede som kommer från den lilla kroppen. Och så ett eget språk som blommar ur hennes mun. Pappiplutt (om sin far). Johannis&Johanniplutt (om mig). Godig krämighet (spagetti carbonara). Jag vill ha någonting mm... och ää... (vill ha sötsaker). Ovacker och Oful och Obra. Och så vidare. Jag ska ta och skriva en Vanessa-ordlista en dag.

Ett tag gick det inte alls för mig att vara styvmamma. Jag orkade inte med ansvaret. Orkade inte med avundsjukan som jag kände över att alltid komma i andra hand. För det gör man som styvmamma. Den Riktiga Modern är alltid viktigare för barnen. Alltid. Dessutom var jag mitt uppe i en gigantisk livskris (inklusive en depression) som jag först nu kan förstå och hantera.

Men nu? Ja, det går. Inte alltid strålande. Inte alltid smärtfritt. Men det går. Och jag märker att jag tycker om det. Att leka mamma lite grann. "Det är för att du vill känna dig mammig som du tjatar på oss" sa Vanessa en gång efter en lång utläggning från min sida om vikten av att borsta tänderna ordentligt varje dag.

Att vilja vara lite mammig. Att vilja ta hand om. Ja, det är rätt mysigt ibland. Bara jag får mina ensamdagar emellanåt. Som idag.




Tidigare inlägg
RSS 2.0