Ny författarroll, "ny" bokbransch

Det är svårt att debutera som författare, att passera nålsögat, silas genom förlagskvarnarnas kritiskt granskande filter.


När man väl fått ut sin bok är det bara att hoppas att media får upp ögonen för en och åtminstone recenserar, helst intervjuar. Själv slog jag igenom med buller och brak, satt i tevesoffor och radio och blev omskriven i tidningar lite här och var. Jag var väldigt ung, ansågs begåvad, fick översvallande recensioner och dessutom skrev jag om utanförskap och mobbing, vilket är mumma för journalister.


Men många möts av tystnad. Ingenting händer. Ingenting alls. Boken, berättelsen, som man levt så mycket för, hoppats så mycket på, blir knappt ens en dagslända på marknaden. Inte går det att leva på det heller. Förskotten är oftast skrattretande låga, om man inte är känd redan innan på något sätt.


Det är lätt att känna sig ensam, lurad.


Drömmar som grusas, fast de blivit uppfyllda.


Dagens bokmarknad: hysteriskt pengakåt, otålig och nervig. Författaren: mindre människa, mer varumärke. En boks livslängd allt kortare. Gamla meriter duger inte. Har du något nytt på gång? Vad handlar det om? Någonting med spänning? Någonting smaskigt privat? Skvallerbok från kändisvärlden – toppen, det blir kontrakt direkt. Du ställer upp på allt, inte sant? Tevesoffor, lekprogram, signeringar och uppläsningar på alla möjliga tillställningar. Ett chipsföretag vill sälja sin nya smak tillsammans med din bok. Tummen upp, va? Du kommer att skratta på vägen till banken.


Överdriver jag?


Nej, jag överdriver inte.


Ska vi gråta över detta? Sörja gamla goda tider där författaren fick vara både introvert och mediaskygg, eftersom boken i sig var det viktigaste?


Ska vi slåss emot den topplistementalitet som tycks råda överallt?


Ska vi bannlysa så kallade författare som inte ens skrivit sina egna böcker, men som säljer på sina namn?


Förlagen måste ju faktiskt tjäna pengar. Tjänar de inga pengar så kommer de definitivt inte att ge ut osäkra debutantkort framöver. Det blir totalstopp i romanproduktionsfabrikerna. Bara deckargiganter, kändisar med spökskrivare, chiklitdrottningar och ett fåtal Heliga (Augustprisvinnare och dylikt) får fortsätta publicera sig. Resten får ge ut på eget förlag, hoppas på webben och sätta sin tilltro till att den stora massan, läsarna, inte bara vill ha topplisteböcker, vilket såsmåningom kommer att leda till att den stora skutan The winner takes it all kommer att sjunka och ersättas av en massa små roddbåtar istället, såkallade välsorterade bokhandlare, som inte ens har någon topplista i butiken.


Nu låter jag som en gnällig bakåtsträvare. Och förresten: om ett stort chipsföretag frågade om de fick sälja min nästa bok tillsammans med sina chipspåsar för ett paketpris i varje supermarket i landet – skulle jag säga nej?


Ärligt talat: det skulle vara svårt att säga nej. Jag vill ju bli läst av så många som möjligt – varför inte också av de som köper chips och aldrig har hört talas om mig förut men nu ger boken en chans och faktiskt gillar det. Och jag vill tjäna pengar. Jag måste tjäna pengar.


Det är så fult att prata om pengar inom alla typer av konstnärskretsar.


Samtidigt pratas det pengar överallt inom bokbranschen nu. Det är bara vi författare som ska låtsas ointresserade av det. Särskilt vi som inte är storsäljande deckarförfattare och dylikt. Nej, då ska vi göra det för att vi brinner för konsten.


Måste man brinna upp för konsten?


Ta extraknäck för att ha råd att skriva, men inte hinna eller orka skriva eftersom de där extraknäcken tar knäcken på en?


Samtidigt, med allt detta – när man väl har debuterat och förhoppningsvis fått ett hyfsat genombrott – så kommer tomrummet. Man är inte längre ett ungt löfte. Man har redan blivit intervjuad lite överallt och därmed inte lika intressant när bok två och tre och fyra kommer. Man är plötsligt en i mängden. Recensenterna blir strängare och från förlaget hörs kanske uppmaningar om att skriva någonting annorlunda., ibland underförstått: någonting lite mer kommersiellt.

Nej, jag pratar inte om mig själv nu. Jag pratar om vad jag hört av kollegor. Vad jag vet om branschen.

Och just nu känner jag mig mest avvaktande, aningen skeptisk, till den omdaning som varit och är.

Kommer topplistehysterin att bli varaktig? Eller kommer mångfalden tillbaka?

Vilken roll har författaren framöver?

En människa som kan berätta. Som har någonting viktig att berätta.

Eller ett varumärke?

Eller både och?

Kan man vara både och?

 


e-bok

Nu finns "Rebell med frusna fötter" som e-bok.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9143502989

Fler e-böcker är på gång och förhoppningsvis kommer snart min backlist ut i vanligt tryck igen också.  

Om författarlivets våndor och mödor och... så det underbara!

Eftersom många som skickat kommentarer till bloggen är nyfikna på hur jag skriver, varför, varifrån jag får inspiration osv så tänkte jag skriva ner lite om detta nu:

Jag började skriva mer på allvar när jag var sjutton, till en början självterapeutiska dikter om hjärta och smärta och livets alla våndor. Sedan blev skrivandet ett behov och något jag insåg att jag var bra på. Jag började skriva varje dag, vilket jag i efterhand ser som en slags "hårdträning". Mellan 17 och 20 års ålder bestämde jag mig helt och fullt för att bli författare. Jag skrev mer och mer varje dag, till och med mer än nu. Men då hade jag ännu inte hittat "min ton" (som recensenter är så förtjusta i att prata om).

Jag skriver för att jag måste. För att jag älskar det. För att det är en passion lika stor som den största passion jag kan känna till t.ex. en man jag förälskar mig i. Det är ett behov som är lika starkt som att äta, andas, sova. Skriver jag inte hyfsat kontinuerligt (dvs i princip varje dag) så känner jag mig tom och börjar grubbla över meningen med livet, vad jag över huvud taget har på detta klot att göra. Dessutom får jag hela tiden idéer till nya romaner, vart jag än går, vilka människor jag än träffar, och så har jag ju fantasin, min okontrollerbara fantasi som driver mig rakt in i den ena romanvärlden efter den andra.

Jag får inspiration från alla möjliga håll: Mitt eget liv, naturligtvis, sånt jag känner att jag behöver skriva av mig, gräva mig ner i, förlösa med hjälp av orden, förstå bättre med orden. Jag inspireras också oerhört mycket av människor jag ser på gatan, på kaféer, i tunnelbanan mm. Många av mina romangestalter har jag bara sett på avstånd och blivit så fascinerad av att fantasin triggats igång och jag börjat undra över hur den personen lever sitt liv, om han eller hon är lycklig eller olycklig, om hon eller han jobbar som tjuv, prostituerad, snabbköpskassörska, psykiatriker eller är patient på en psykanstalt. Jag undrar över deras kärlekar. Älskar de passionerat med någon varje natt eller är de ensamma varje natt. Ensamma av fri vilja eller av tvång. Är de självmordsbenägna. Lever de genom teve och internet? Vad har de för drömmar om livet. Eller har de lagt ner alla drömmar. Vad kan JAG göra för att förändra deras liv, om jag skriver om dem?

Sen får jag också mycket inspiration från filmer jag ser, och även musik. Viss musik har en ton, en klang, som jag vill lägga in i romanens språk. Få samma rytm på något sätt. Samma melankoliska värme eller vad det nu är musiken förmedlar. Min senaste roman inspirerades mycket av James Blunts musik samt filmerna Breaking the Waves och Magnolia (suveräna filmer båda två!). Naturligtvis inspireras jag också av böcker jag läst, jag kan nämna några: De små tingens Gud av Arundathi Roy, Regn av Kirsty Gunn, De kanske lämpade samt Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg, Vindspejare av Agneta Pleijel, Räddaren i nöden av J.D. Salinger, Kyssar på Manhattan av David Schickler m.fl... 

Jag brukar gå och "samla" som jag uttrycker det i kanske ett halvår, på det som ska bli en ny roman. Det första "fröet" till romanen kan vara just en människa jag ser på tunnelbanan och börjar fantisera kring. Sen får jag ofta inre bilder, som filmscener, i huvudet, och som jag sedan inte kan släppa. Sen börjar det trilla på. Miljöer dyker upp, som jag vet att jag vill använda. Ytterligare personer ansluter sig (om det är en roman med flera personer, annars är det huvudpersonen som framträder alltmer tydligt) och börjar berätta saker för mig om sina liv - men de ger mig inte allt, jag har mycket kvar att upptäcka. Jag samlar på musik, vars ton jag vill väva in i språket. Jag samlar på meningar, ord, samtal jag hör i tunnelbanan och på kaféer. Jag samlar på en Känsla som växer sig starkare och starkare tills jag knappt står ut längre. Men jag måste stå ut tills Språket kommer, och det kan ta tid. Det är som en bebis som inte vill komma ut. Nej minsann, den tänker ligga där inuti mig och vänta ett tag till, innan den plötsligt bara forsar ur mig. 

Och då går det fort. När den första meningen landar på pappret. Jag skriver somi ett rus. Det brukar ta 2-3 månader och ändå skriver jag inte mer än 2-4 timmar per dag. Men under denna tid går jag hela tiden och tänker på romanen, på vad jag ska skriva nästa dag, på den röda tråden (som ofta drar iväg åt ett håll jag inte riktigt tänkt, liksom huvudpersonerna många gånger gör saker jag inte riktigt räknat med och ibland ogillar skarpt). Jag drömmer till och med om huvudpersonerna och ibland tycker jag mig se dessa huvudpersoner i verkligheten. Ja, jag ser dem som de skulle se ut om de fanns på riktigt. Och på sätt och vis finns mina romanfigurer på riktigt. För mig är de många gånger lika levande och verkliga som "verkliga" personer. 

Jag har ju ofta en slags idé om hur jag tror att berättelsen ska präntas ner. Hur den ska utvecklas. Men, som sagt, mina romanfigurer börjar ofta leva sitt eget liv och göra lite allt möjligt som jag inte alls tänkt ut och önskar att de kunde sluta med. Samtidigt är det spännande, att följa med på deras oväntade utflykter. Somliga författare vet ju exakt vad som ska hända, hur personerna ska utvecklas psykologiskt osv, men det vet inte jag, och jag föredrar att inte veta, det blir roligare så. 

Sen, när jag skrivit klart, visar jag manuset för min förläggare. Och är alltid lika nervös. Fast jag skrivit sju romaner vid det här laget har jag liksom ingen koll på om det jag skriver är bra eller skitdåligt. Det kan tyckas märkligt, men jag blir så blind för min egen text att jag faktiskt är ett enda stort frågetecken när jag lämnar över luntan till min förläggare. Hon är för övrigt den första som får läsa. Jag låter ingen läsa en enda rad ur någon pågående roman. Det skulle förstöra min hemlighet på något sätt. Jag berättar inte heller vad boken handlar om. Möjligtvis någon enstaka extremt vag mening, men ingenting mer. Det ska vara min hemlighet. Mitt alldeles egna universum. Och medan jag skriver så känner jag mig lite som Gud. Jag skapar! Jag har makten över mina romanfigurer (även om de spjärnar emot en hel del). Jag kan fixa ihop två ensamma människor och skänka dem en fantastisk kärlekspassion. Jag kan ta kål på idioter som inte borde finnas på denna jord. Jag kan förvandla mig själv till en hjältinna i en cool alter ego-roll. Jag kan trolla. Jag kan dansa tango. Jag kan flyga, om jag så vill (iallafall när jag skriver barnböcker). Jag kan... allt. Fast inte kränka människor. Nej, det gör jag inte. Även om jag skriver om människor som står mig nära, eller om personer jag känner eller känt förut, så ser jag alltid till att skydda dem, också om det är sådana jag ogillar. Jag ser inget mervärde i att "fläka ut" andra med namn och allt, även om jag kan förstå andra författare som verkligen vill och behöver göra det. Jag har t.ex. en självbiografisk roman i åtanke, som jag vill ge ut någon gång (om 2 år kanske, jag får se, om det alls blir av) och då tänker jag ändra alla namn utom mitt eget, samt kanske ändra på personerna lite grann. Så att ingen ska känna sig utpekad och eventuellt kränkt. 

Ja, och sen, när JA:et kommit från min förläggare, så pustar jag ut. Går och firar mig själv med att... gå till Kulturhuset och dricka kaffe och äta ett par små kakor. Och vara lycklig. Och fruktansvärt trött. Sen kanske jag shoppar en t-shirt på H&M fast jag tänkt fira rejält och köpa mig en ny vårgarderob eller något, Men klädaffärer gör mig utmattad. Blodsockret sjunker ner i tårna så fort jag kommer in i en klädaffär. Så det blir bara en t-shirt eller något innan jag flämtande kastar mig ut därifrån. Hm.... en parentes i allt det här... 

Sen blir jag ledsen. En månad ungefär. Jag saknar mina små romanfigurer. Saknar känslan av att Skapa. Av att göra något vettigt med mitt liv. Men jag försöker faktiskt lära mig att jag gör vettiga saker också när jag inte går in i rollen som Författarinnan Johanna. Utan när jag "bara" är Johanna. 

Skrivtips: 
Ja, hur skriver man en roman. Eller hur skriver man alls? 
Mina råd är: 

Läs så mycket du bara orkar och härma gärna de författare du gillar, det är bra träning. 

Tro inte att det finns ett rätt sätt att skriva en roman eller vad du nu vill skriva. Man kan börja med slutet. Man kan börja med mitten. Man kan skriva korta stycken hipp som happ och sedan foga ihop dem, som ett lapptäcke. Och man behöver inte vara bra på att stava, sånt fixar redaktörerna. 

Det viktiga är att man har något man brinner för att berätta. Nej, det behöver inte vara självupplevt men du ska brinna för det och inte anpassa dig efter trender hit och dit, trender ändras ändå hela tiden, det som är inne idag kan vara ute om ett tag. 

Om du vill få respons på ditt skrivande och visa det för någon, så gör det. Alla behöver inte vara så hemliga som jag. 

Våga skicka in till de stora förlagen. Berätta lite kortfattat om dig själv i ett brev. Och våga tro att just du ska kunna passera det där nålsögat. Jag fick alltid höra, innan jag debuterade, att det var jättesvårt, högst ett av tusen manus blir publicerade och inte går det att försörja sig på det inte... men tji vad de fick! För jag tänkte hela tiden att klart att det är just mitt av alla tusen manus de kommer att välja. Och klart som attan att jag ska kunna klara mig på det här. Och det har jag gjort. Det är knackigt ibland, visst, men det går. Det går, banne mig! Fast lön kan man glömma, men jag föredrar friheten framför den tryggheten. 

Och om du vill berätta om dig själv, självbiografiskt eller förtäckt i romanens form, så gör det. Och tro aldrig att ditt liv inte är en roman. Allas liv är en roman! 

För övrigt är författaryrket ett väldigt ensamt yrke. Det måste man veta. Därför är det viktigt att se till att ha ett stort socialt nätverk så att man inte bara sitter hemma hela dagarna och grubblar och inte vidgar sina vyer. Man måste resa iväg också, lite då och då. Se världen, på nära håll, eller långt bort. Våga möta nya människor. Det är svårt, jag är själv rätt feg på det planet, men jag inser värdet i det. Sitter jag hemma för mycket blir jag bara deprimerad. Då blir det till att ringa runt till kompisarna och sticka ut på stan och fika eller bara sätta sig på ett kafé och skriva istället för att vara hemma.

Ja, det var lite smått och gått från min horisont. Hoppas det gett svar på de flesta frågor till er som undrat över detta med författarlivet.

 

RSS 2.0