Aktiemissbrukarkrönika...

Skrev denna krönika till SvT Umeå där jag medverkade ett par gånger i Plus ekonomi och läste upp krönikor. Jag hade precis kommit ut med "Rebell med frusna fötter" som handlar om mitt alter ego Stella Björk som studerar på Handelshögskolan i Stockholm men är avogt inställd till elitismen och kapitalismen och såsmåningom genomför ganska radikala förändringar på skolan...

HUMANBÖRSKRÖNIKA


Humanbörsen steg något under årets två första veckor. Bäst gick det för de fortsatt övervärderade dokusåpakändisarna, särskilt de med silikonbröst. Experterna är oense om hur länge silikontrenden håller i sig, men risken för ras är överhängande. Småsparare med alltför många silikonägg i korgen, bör byta ut några av dessa.

Dock inte till IT-konsulter, som fortsatte att sjunka från sin bottennotering vid årsskiftet. Rykten gör dock gällande att Framfab planerar en lansering av en IT-barnstjärna, slående lik Harry Potter. Är detta sant så kan en kraftig uppgång komma.

Alla som sysslar med moral och etik är på väg upp. Men också syndarna - som går att köpa inom porr- och krigsmaterialbranschen - stiger.

Uteliggarfonden ligger som vanligt blick stilla i väntan på att något ska göras för de hemlösa. Också de handikappade är fortsatt undervärderade. Enstaka kurslyft kan ske om någon kändis drabbas av tex förlamning eller får ett barn med tex Downs Syndrom.

Victorias ätstörningsfond har hittills gått upp med 23 procent sedan årsskiftet. Målet är att samla ihop så mycket kapital att köerna till ätstörningsklinikerna kan minska till bara ett år.

Köp alla som har chans att dyka upp i TV-rutan om så bara för en stund. Köp programledare och TV-hallåor och alla barn, respektive samt ex-respektive till dessa.

Köp gurus, oavsett vad de sysslar med. Köp teologer som ägnar sig åt New Age. Undvik ateisterna, de är på nergång. Det är ute att inte tro och inne att tro på Något eller Någon, bara det inte har med religion att göra.

Då alla fd juppies nu kommit upp i trettioårsåldern och har börjat oroa sig för öroncancer efter allt mobilsnackande, är det läge att köpa cancerforskare, Anonyma Aktiemissbrukar-terapeuter samt de som sysslar med retreater för företagsledare.

Slutligen ett tips: För att själv stiga i värde så bör man Individuell, Anpassningsbar, Flexibel, Socialt och Andligt Kompetent, gärna Snygg, Framgångsrik och Känd, för är man allt det så höjs man till humanbörsens skyar och kan till och med hamna på kvällspressens löpsedlar eller i TV:s soffprogram!

Och det är väl det som är meningen med livet?


Efter tsunamin - en novell

Skrev denna novell för Upsala Nya Tidning när tsunamin svept över världen.

Pi och den vita manen, systern och den vite mannen



Pi har ett födelsemärke som ser ut som en blomma, det sitter strax ovan nyckelbenet, just där hjärtslagen syns. Hon är sju år gammal och säljer läsk på stranden, hennes syster är tio och säljer sin kropp på gatan, om inte Pi ligger i måste hon snart göra det samma.

Turisterna vrider sig som grillspett under solen, vänder blad i pocketböckerna, krafsar sig i stringen, skickar sms till nära och kära, tänker ut nyårslöften som de inte kan hålla tyst om och börjar kanske längta hem.

Till det välordnade västerland som rymmer nöd av annat slag.

Andlig nöd, själslig nöd, tidsnöd - tick tack, dags att vända på sig igen, tick tack, snart hemma i vardagsstressen igen, tick tack, måste hinna hem till mellandagsrean och köpa mig en nyårsblåsa, tick tack, stackars flickunge, hoppas inget gubbslem får tag i henne, tick tack, undrar vad hon kostar, tick tack, här är väl nästan varje jänta till salu, tick tack, pojkarna också numera, tick tack, förbannad tur att man inte är född i detta land, gääääsp.

En droppe svett vilar på överläppen, Pi slickar den i sig, känner sältan, ropar: Fanta, cola, pepsi, low price, low price! - kvinnorna frågar efter light, männen efter öl, barnen frågar efter sött och åter sött (om de inte är ungar till veganer och dylikt hälsofolk förstås, men sådana människor åker väl inte till turistparadis som dessa?) och återvänder sedan till sina sandslott, leksaker, serietidningar, mobilspel, drömmar om att bli popstjärnor, dokusåpastjärnor, idrottsstjärnor, programledare, skådisar, udda och individuella och ändå flockmänniskor, ty alla är vi fortfarande Svenssons och ska bete oss som Svenssons fast ingen längre heter Svensson - mamma jag vill ha glass, jag vill ha läsk, jag vill ha vill ha vill ha,


ett liv,

långt och lyckligt,

vad är det som rör sig där ute på böljorna blå?


Pi står blick stilla med kylväskan på magen, det blåser så konstigt, men hon tycker om det, tycker om allt som fläktar, buffar och puffar på hettan.

Hon brukar drömma sig bort om kvällarna, strax innan sömnen kommer, drömma att hon bor i ett land där luften är krispigare och lättare att andas och där ingen syster måste öppna sitt omogna sköte för en vrålande lem som inte har där att göra, men likväl sprättar upp.

I drömmen finns också en häst som är alldeles vit och som de rider på, hon och systern. Hon sitter främst, systern sitter bakom och lutar sin haka mot hennes axel, ingen av dem säger någonting, de är alldeles för fria, alldeles för lyckliga, för att orka säga någonting.

Någonting som liknar hästens vita man skymtar där ute på havet.

Som gjord för att dra fingrarna genom.

- Hallå! Du där!

En ung kvinna vinkar till sig Pi och beställer en Fanta. Kvinnan är kring tjugo och kallar sig för resenär, inte turist, hon läser tjocka böcker om Thailands kultur och historia, förfasar sig över köttindustrin, tycker synd om Pi samtidigt som hon försöker låta bli att tycka synd om Pi för det är fel att betrakta sådana som Pi som enbart offer, de är ju faktiskt människor.

- Har du ingen light?

Pi skakar på huvudet, säger att tyvärr, de tog just slut. Den unga kvinnan råkar i bryderi, hon har ju hängt med i sockerdebatten hemma i Sverige och tror sig veta att light är åtminstone något mindre hälsovådligt än vanlig läsk och..., herregud vad är det som händer? herregud, vad vad?

Pi står tyst och stilla framför henne, väntar på besked.

Sedan ryter det till runt fötterna på dem och de slungas åt olika håll.

Pi sväljer vatten och vet inte om hon är rädd, förstår inte vad som händer, tänker på mamma och pappa en stund och på systern och hästen med den vita manen och sedan på ingenting alls.

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta kastar sig om halsen på en palm och slår sig sönder och samman, men slumpen pekar på henne och säger: liv. Runtomkring virvlar levande och döda, och bland de levande finns de som önskar att de vore döda när de vaknar upp till saknaden av allt - kanske kommer någon till och med att släcka sin egen låga när huset hemma tar emot med tomma rum, tystnad, minnets plåga. Andra tar vara på sin andra chans, åker runt och föreläser om sitt uppvaknande, hjälper andra trötta nordbor att inse att livet - livet! - är här och nu, inte då och sedan, så tag det, tag det, carpe diem!

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta skiter just nu i carpe diem, hon vill bara hem.

Några dagar senare, i bussen till flygplatsen, passerar hon de redan uppbyggda barerna där prostituerade småflickor och torskar från västerlandet möts.

Hon vrålar av ångest och kommer snart att tas om hand av psykologerna på Arlanda.

Pi:s syster ser bussen försvinna i fjärran. Hennes själ är öm, hennes underliv är ömt. Hon vet att Pi är borta, ingen har hittat kroppen, men hon vet att det är så.

Hon vrålar av ångest och kommer snart att tas om hand av ännu en torsk.

Efteråt går hon hem till det som är kvar av hemmet och familjen.

Fadern tar emot hennes pengar och sedan går de tillsammans och letar efter Pi. De vandrar i timmar med varsin näsduk för mun och näsa, gräver med sina bara händer bland lera och vrakspillror, men hittar bara andra lik, slutar till slut att känna, tar med sig smycken de döda ändå inte behöver, talar inte om det, orkar inte skämmas, går hemåt i gryningen.

Kvinnan som aldrig köpte någon Fanta är hemma nu, ligger hopkrupen i sin egen säng med tjocka släkten i rummet bredvid, sörjer sina saknade väninnor (de tog sovmorgon i bungalowen och har inte synts till sedan dess) men tänker också, av någon anledning, på Pi


vad hände med den svartögda lilla kolsyreflickan?


som ligger begravd under lera och vrakspillror, fadern och systern tassar ovanför, de grävande händerna når inte ner, hon kommer kanske att hittas först om hundratals år och då bli en nyhet på löpsedlarna: mumifierad kolsyreflicka funnen av arkeologer! och man kommer att betrakta födelsemärket strax ovan hennes nyckelben och konstatera att det ser ut som en blomma.


En silikonflickas - och några andra själars bön

Här en text jag publicerade i en antologi som gavs ut till fd ärkebiskop KG Hammars minne.

En Silikonflickas (och några andra själars) bön


Dörrarna öppnas och blickar ser (nyfiket, föraktfullt, äcklat, roat, hatiskt, medlidsamt, kärleksfullt - varianterna är lika många som det finns människor i vagnen) en man, klädd till kvinna, göra entré. Han/hon sjunker ner på en ledig plats, lutar huvudet mot glasrutan och gör sitt bästa för att verka oberörd av den uppmärksamhet han/hon väcker. Men hjärtat pickar snabbt, oroligt, han/hon tänker att näst kärlek så är det rädsla som dominerar världen, han/hon har upplevt det själv - skrämda blickar, som vore han/hon en luftburen smitta, en Fågelinfluensa på två ben, farligare att möta i dagsljus än en ond man i en mörk gränd. Han/hon suckar och knäpper händerna med de välmålade naglarna. Som för att be:

han/hon har förvandlat sig till kvinna i över tio års tid nu och visst har det blivit mer accepterat, visst har homokändisbröllopen duggat tätt, visst är det till och med lite "inne" att vara en sådan som  "inte blir kär i ett kön utan i en människa", likväl kan han/hon känna doften av fruktan här i vagnen


Gud är du med mig nu, Gud, i vilken kyrkan kan jag höra den röst som förespråkar min rätt att existera, Gud, är jorden verkligen rätt plats för mig eller borde jag flytta till himlen? Amen.

Tänker transvestiten.  

Duns.

En kvinna i burka sjunker ner på sätet mittemot, deras blickar möts hastigt, för att sedan vika undan. Kvinnan i burka tänker att det är ett konstigt land hon hamnat i. Män klär sig som kvinnor och kvinnor vill vara som män eftersom det anses vara jämställt och invandrarna betraktas som en klump som det ska tyckas synd om, särskilt kvinnor som hon betraktas med Tyck Synd Om-blickar, ty hon är ju förtryckt, visst är hon väl förtryckt? Är jag, Allah? tänker hon och sneglar på transvestiten som just bättrar på läppstiftet. Hon sluter ögonen och låter frågan vimsa runt i skallen en stund. Hon är muslim och hon ber varje dag och hon har varit flera gånger i USA, men efter den senaste förnedrings-processen i tullen vägrar hon åka dit igen. De trodde till och med att hennes gamla mamma hade bomber i skosulorna. De pekade på kratern där Twin Towers stått (hon såg blommor växa i askan, hon fick tårar i ögonen, det var så vackert - evig är det lilla livets kamp för sin rätt att existera) och sa: Se, där har du skälet till att ett nytt kallt krig har brutit ut. Där har du skälet till att nya Berlinmurar kommer att byggas.

- Vi har rätten på vår sida. Och Gud! bräker Bush.

- Vi har rätten på vår sida. Och Allah! mumlar Bin Laden i skägget på ett sprakande videoband.

Gud själv tiger.

Eller?

Naturen gör uppror - är det Gud som vill säga något?

- Undergången är nära, muttrar Maria, självutnämnd profetissa med Stockholms tunnelbana som arbetsplats.

Hon går fram och tillbaka på perrongen med Gröna och Röda linjens tåg, runt halsen hänger hennes budskap till världen: skyltar med varningsrop, skrivna på hebreiska. Tsunamin var bara början, tänker hon där hon står och blickar ut över den förbirusande svenskheten (som lider av identitetskris? vad är egentligen en svensk? får man kalla sig svensk eller är man rasist då?), varav drygt hälften pressar en mobiltelefon mot örat eftersom det tycks lättare att prata med någon Avlägsen än någon Nära.

Distans.

Nästan allt kan skötas på distans numer.

En reklamaffisch uppmanar till Inloggning på Kärlekssajten. Man kan chatta sig fram till en kontakt med Drömpartnern. Man kryssar bara i sina önskemål om den Blivande och vips får man ett antal chat-kontakter som man kan prova lyckan med. På distans. Genom en ofarlig skärm. Som kan ge elallergi om man har otur.

Eller distans-allergi.

Allergi mot ensamhet (sch - ensamhet är ett fult ord, ensam får man inte vara, om det inte är självvalt, om man inte åker på retreat och betalar dyrt för just ensamhet och tystnad, men annars - fult, skamset).

Ful och skamsen, så känner hon sig, flickan som passerar förbi Profetissan Maria. Hon har försökt med silikonbröst och botox och hetsbantning och hetsätning och till och med en sväng in i dokusåpavärlden (utröstad efter tre veckor i Big Brother-huset, människor på gatan vände sig om efter henne under ett par veckor efteråt och hon blev inbjuden till några vimmelfester, sedan tog det roliga slut), men det har inte hjälpt, hon är tom, tömd, meningslöst, livet är ett fält av tjära som hon har att klafsa omkring i tillsammans med sin allt ryckigare själ. Läkaren hon gick till skrev genast ut antidepressiva fast hon egentligen behövde en kram och någon som såg henne och inte bara de uppumpade brösten som hon för övrigt vill slita bort och mala ner i en köttkvarn.

Se mig för den jag är. Säger hon inte.

Se mig för den jag inte är. Säger hon.

Och hon blir sedd för den hon inte är och det gröper ur henne, hon vet inte vart hon ska ta vägen längre, hon har inget hem, hon är hemlös i sig själv - nej, det är ingen vanlig tonårskris, nej, det kommer inte att gå över med åren, nej, det är ett avgrundsvrål, men ingen vill höra, inte ens läkaren som är specialiserad på ångest och depression, för han har bara tid med henne i max tio minuter, sjukvården måste spara pengar, i värsta fall kan hon alltid ringa psykakuten eller låta sig läggas in på - nej, just ja, avdelningen lades ju ner, men kanske kan någon av frivilligorganisationerna hjälpa dig (åldrade frälsissoldater som sjunger och skakar bössa, nådens utrotningshotade änglar)!

Silikonflickan kliver in i tunnelbanetåget som just öppnat sina portar. En transvestit och en burka-kvinna passerar förbi henne, går åt varsitt håll. Silikonflickan sjunker ner på ett säte, norpar en Metro och läser att räntorna är på väg upp och att det varnas för Bubbla nr 2. Inte för att hon behöver oroa sig, hon äger ändå ingen bostad, men hon har en kompis som just köpt 25 kvadrat för en miljon - priserna stiger (räntechockvarningar till trots), mäklarna gottar sig, uteliggarna blir allt fler, på Plattan trängs soppköken, de rika blir rikare, de fattiga fattigare, försäkringsbolagen säger nej till dem med taskiga gener, det gäller att försäkra sig själv, sy sina egna fallskärmar, de vita områdena blir vitare, de svarta svartare, i platsannonserna ropas det ut att Vi Gärna Ser Att Du Har En Annan Etnisk Bakgrund och/eller Vi Strävar Efter Ökad Jämställdhet, men när det väl kommer till kritan så ratas Muhammed för Svensson, vilket då och då leder till Granskande Reportage som ger Stora Journalistpriset,

ty det går långsamt för mänskligheten att rucka på rädslan och bli sådär Flexibel som man ju ska vara men inte riktigt orkar med,

ja, alltmer Flexibel och Samarbetsvillig och Med Känsla För Gruppdynamik ska människan vara och samtidigt alltmer Individuell och Självständig,

som att tänja på elitgymnastens överrörliga leder tills de blir så mjuka och sladdriga att de trasslar ihop sig med varandra och förvandlas till en förvirrad knut som inte hittar ut.


Ett människonystan


ligger på golvet i Kyrkan som försöker vara det nya årtusendet till lags med sin Öppenhet, Höga Takhöjd och Moderna Stil; vackra, starka ord - men tränger de igenom alla ljud, allt brus, all trängsel, stress (andliga magsår), flykt, flyktighet?

Måste försöka tränga igenom. Är skyldig att försöka tränga igenom. Skyldig att klä sig i gammal skrud och samtidigt i ny.

Cellförnyelse: alla kroppens celler byts ut och ändå är det samma kropp.

Älska mig bara, tänker människonystanet (Silikonflickan) där hon ligger utsträckt till ett kors och försöker förstå varför hela hon snurrar allt fortare och varför världen också tycks göra det, snurrar och snurrar, en skenande själ, på väg, på väg - men vart?

Älska mig bara.

Okej.


RSS 2.0